lifeofwnne.blogg.se

Snart är det ju nyårsfirande och med det tillkommer (om man vill,nyårslöften) Jag har under mina 27 år avgett många nyårslöften. Tex få en fin kyss (slutade med att jag fick en puss av våran söta norbottensspets Siri,det va inte som jag hade tänkt mig men man kan ju säga att löftet infriades) fara ut och springa för att bli extra vältränad inför kommande fotbollssäsong (slutade med att jag fick upp ögonen för filmer,tv-serier och wänne-menyer och lite alkohol. Tyvärr har det hållit i sig rätt länge nu.) Börja läsa på högskolan (slutade med att jag inte vågade,dels pga stamning och dels för att jag trivs rätt bra i Malå) Spara pengar för att resa (slutade med wänne-menyer,filmer och öl).

 

Nu på senare år har jag börjat förstå att man inte ska sätta för höga mål,utan mål som man kan uppnå och bli lycklig av. Men även mål som att om man misslyckas med inte är hela världen. Jag har ju under bloggen uppgett 3 löften. 1:Våga öppna käften och säga ifrån och inte vara så konflikträdd (ska kunna uppnås,utan att bli otrevlig och göra det på rätt ställen) 2: Våga vara mer framåt och våga misslyckas och inte vara så förbannat blyg! (Kan bli lite svårt,men absolut inte omojligt. 3: Det sista löftet va ju att jag skulle göra nå hemligt som skulle göra mig till en lycklig gubbe. Och det känns som att tiden börjar rinna ut. Så det måste hända snart. Vet bara inte när,var och hur...

 

Men först och främst måste jag hitta på nåt att göra på nyår och sen verkligen ta tag i löftena. Vem vet 2013 kanske blir året då Wänne blir en helt ny person. Jag kanske blir den där människan jag har velat vara i alla dessa år. Den där människan som står upp för vad han tycker och inte håller käften. Den där människan som pratar med okänt folk. Kvinnor som män,ja kanske till och med grabben som vågar rida på världens farligaste djur HÄSTAR? 

 

Det ska ske en förändring,det måste ske en förändring. Men för att jag ska lyckas med det. Måste jag våga ta en motgång och våga misslyckas. För det känns som den enda vägen till min succé som den nya Wänne.

 

Wish me luck! Och nästa gång vi ses,hoppas jag ni märker nån liten förändring.

 

Wänne hälsar God fortsättning och Gott nytt år i förskott!

Så här dagen efter den obligatoriska och sjukt roliga juldagen-festen,sitter jag och funderar om man verkligen äter rätt dagen efter. Min kost idag har bestått av julmust,ostkrokar,5 hårdbröd,3 oboy-glas,2 ägg,lax,potatis,korv och köttbullar samt x antal kaffekoppar. Jag kan säga att min mage just nu,har det rätt så tungt och jag oroar mig verkligen vad som komma skall. Kanske det blir en ny Big Bang...

 

Gårdagen va fantastisk rolig med en spännande innebandy match där yngre laget ( mitt) spöade det äldre med 13-10. För egen del spelade jag väl -72 men jag är nöjd över vinsten. Efter matchen blev det att fara hem,slå på spotify och göra sig iordning för middag på pizzan där jag skulle bjuda lillebror J efter en förlust av ett vad. God mat och trevligt sällskap,dock kändes det som att man va hos tandläkaren när man skulle betala..

 

Sen blev det förfest först hos M och S,där det alltid är trevligt och ni gör det förbannat bra! För att sedan bege mig till F och R på deras förfest,där det fanns sjukt sköna typer innehållande konversationer om tex otäcka tomtemasker,konstant hånande mot moderater,Ethan Hawke och Alive,Hobbit samt lite Ross Geller. Så det blev inte bara en lyckad förfest utan 2! 

 

Resan begav sig sen till hotellet,där man träffade sjukt mycket roligt folk och man fick skrika sig hes,dansa (inte min bästa gren),Bane-citat (har VG i det,men det finns en annan som är bättre) och allmänt roliga konversationer med fantastiska människor. 

 

Efterfesten vart hos F och R igen tillsammans med P. Där vi åt mackor,drack julmust och surrade. Sen for jag hem och somnade halv sex (på morgonen) och vaknade halv tio. Så man är lite slö,dock va det värt efter en lovely kväll!

 

Mina tankar är om man gjorde nå fel mot nån? Om man kommer att hitta nån att bli kär i? Och hur man ska gå tillväga? Jaja,jag får klura på det. Tillsvidare har jag ju mina movies,vänner och familj. Och det är jag tacksam över. 

 

Så juldagen får 4 av 5 Wänne-menyer. 

 

Det återstår att se vad nyår kommer få...

 

Men det är en annan saga...

Jag har stammat så länge jag kan minnas. Det jag minns är att i lågstadiet och mellanstadiet var det inte nå so störde mig speciellt mycket. Jag körde på som vanligt och pratade med människor och syntes. Dock i högstadiet började jag tänka för mycket på att jag stammar. Det är tyvärr ett av mitt största misstag hittills. Jag började tänka och tro vad folk tyckte och sa om min stamning. Vad jag förstår sas det inte mycket om min stamning hos andra och jag har alltid haft lätt för att få kompisar och har aldrig varit utstött. Att veta att jag skulle redovisa på skolan om nåt i tex historia. Gjorde att jag blev nervös och tänkte,jag kan inte njuta av varken film eller att hänga med kompisar för jag hade alltid "redovisningen" i bakskallen. Oftast gick det bra. Men bäst gick det när jag kom på att jag inte ska läsa ur ett papper utan bara hitta på ord allt eftersom. För då blev det inte lika krystat. Och det är en av dom bösta sakerna jag har kommit på. 

 

Men när jag skule börja gymnasiet i Arvidsjaur,var jag sjukt nervös! Hur skulle min klass vara,vad skulle dom tycka och vad skulle hända? Det som hände var att jag hade med mig några sköna polare från Malå,så jag var inte själv. Och det andra var att jag hamnade i en awesome klass! Med massa sköna människor. Jag fick t.o.m ett smeknamn :) Så jag oroar mig jämt i onödan. Tyvärr är det pga mitt egna fel. Att egentligen är det jag tycker det är konstigt och då börjar jag tänka på att andra mpste göra det också. Som tur är har jag börjat sluta med att tänka på stamning. Jag vet att den finns där,men jag bryr mig inte. Visst har man dåliga dagar och då stammar man lite mer,men det är bara att gilla läget. 

 

Det jag vill säga ett STORT tack är till mina kompisar (ni som är mig nära ska ta åt er. Ingen nämnd och ingen glömd) Klassen i Arvidsjaur för att ni va så sköna och att jag märkte att jag oroade mig i onödan. 

 

Jag är inte killen alltid tar första steget då man ska lära känna en ny människa. Men börjar ni prata film med mig så kan jag garantera er. Att jag kan prata i evigheter. 

 

Men min familj har alltid varit största stödet! Vi har också haft våra ups and downs angående stamningen,men ni har alltid varit där. Och det är jag grymt tacksam över!

 

Sist men inte minst,tycker jag att man ska kunna skämta över min stamning (inom en rimlig gräns) för det är viktigt att kunna skämta om sitt handikapp för att kunna hantera det. Och erkänn! Ibland är det förbannat roligt? 

 

H-h-hej D-dåå! :)

Alltså,många saker kan få mig att bli orolig. Tex att prata inför ca 15 pers,dagen innan man ska spela match. Men det värsta som finns är när man blir kontaktad av nummer man inte känner igen. Visst ibland svarar jag,för det kan ju vara ett jobberbjudande eller en lottovinst eller nå annat bra. Men alldeles nyss fick jag ett sms där det var ett nr från Tyskland. Och det stod. Nu har jag äntligen fixat länkarna jag pratade om på norska. Sen va det en länk som man skulle trycka på. Jag fattade ingenting och tycker det va ett sjukt obehagligt sms. Notera att jag inte tryckte på länken och raderad även smset fort som satan. Men det får mig att tänka,varför fick jag ett sms från Tyskland med norskt innehåll och en länk? Ibland hatar jag min telefon och allt vad den tar emot...

Jaha,nu sitter man här och fortfarande hostar man och är allmänt hängig. Det betyder alltså 2 saker. Mitt immunförsvar är just i detta nu världens sämsta och för det andra är jag villig att byta bort det mot tex ett bättre,eller en wänne-meny eller kanske en dvd. Men jag har nu införskaffat mig hostmedicin för att dopa mig till att bli frisk lagom till julen. Men framförallt juldagen!. Så förhoppningsvis funkar det. 

 

Mitt sista löfte hör ihop lite med mina 2 andra löften. Men detta löfte ska jag försöka se till att det sker innan nyår. Jag har aldrig provat det och trots min blyghet känner jag att det är dags för att försöka och se hur det går. Jag kommer inte att säga vad jag kommer att göra,men går det bra kommer jag lätt bli världens lyckligaste gubbe. 

 

Men allt detta kommer att hänga på min blyghet och om jag är tuff nog. Så det får framtiden utvisa...

 

 

Efter en ovanligt god middag (gjord av mig) och den obligatoriska krossen i NHL 12 mot Kusin T. Bestämde sig jag och Kusin P att fara ner för att kolla in när andra tar ut sig med att springa och själv tänka "Gud vad skönt att jag kan fara hem och göra det jag gör bäst. Äta onyttigt,dricka onyttigt och se film" Vi hann dock se 2 matcher tills min Kusin T kom med gråten i halsen och sa " Wänne,du är min största idol och du är bäst i NHL 12. Vill du spela med oss? Jag blev lite tvekis först,för jag tänkte på min 88 åriga kropp,min försvunna kondition som Indiana Jones inte har lyckats hitta igen trots att jag har skrivit manus till en ny film. Även kallad "Indiana Jones och jakten på Wännes kondition". Men efter påtryckningar (läs skadeglädje från Kusin P) erbjöd han sig att skjutsa hem mig för att byta om. Sagt å gjort,jag maskade rejält när jag var hemma för att kanske missa första matchen men det hjälpte inte. Tydligen blev Kusin P Ryan Gosling i Driver och körde som en gud. Men 1 minut på mig hann jag till första matchen. Det gick bra,vi vann med 9-0 med ett stabilt spel både framåt och bakåt. Men efter  matchen kände jag nå konstigt i munnen. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var,så jag brydde mig inte. Men efter tredje matchen förstod jag. Det var ju blodsmak i munnen,jag gissar dels för min otroligt dåliga kondis,min fantastiskt höga ålder och min otroligt klena kropp.

 

Jag tänkte för mig själv. Is this the end? Ska det ta slut i en sporthall? Ska jag aldrig få återse min kära kondis? Ska jag inte få se 28 dagar senare för 10:de gång? Ska jag inte få uppleva Coventrys väg tillbaka till bottenträsket i Premier League? Men hör och häpna,jag lever och kanske får jag uppleva alla dom sakerna och det är jag tacksam för. Hur gick det då? Jo,vi tog oss till final efter ett stabilt spela nästan hela vägen. Men där tog det stopp. Vi blev fullt rättvist besegrade. Våran ork tog slut,men jag ska ge cred till motståndarlaget som va fantastiska. Men även till vårat lag som kämpade och slet trots vi va lite folk. Och att komma tvåa är inte fy skam. Jag mena fråga SAIK. (Jag var bara tvungen). Så stablit av oss och chipspåsarna kommer sitta som ett slagskott i gommen. Men nu till det fina priset. Jag vann ett rätt så grymt bra pris av arrangör E för att jag passade en väldigt speciell. Så tack för det och jag är sjukt stolt över priset!

 

Så nu sitter jag här i min morgonrock likt Hugh Heffner och med samma kroppsbyggnad som honom och samma ork. Men ändå med ett leende. För jag hade en grym kväll och trots att mina sovrutiner blev fucked up,va det helt klart värt det.

 

Hur det går mellan hostan och immunförsvaret? Det får tiden utvisa om några timmar. Tillsdess,undrar jag vart fan Indiana är med min kondis!!

 

Hejdå!

 

 

Just nu är det jämn kam mellan mitt immunförsvar och min hosta. Men tydligen har lite feber smygit sig in,men jag ska anmäla sjukdoms-laget med anledning för många spelare på planen. Hoppas dom godtar mitt överklagande. Annars har jag försökt bota min hosta och feber med lite lägenhetsstädning,julmust,pepparkakor och Jack Bauer. Just nu känns det som det hjälper,och målet är att bli frisk iallafall på lördag.

 

Jag tänkte berätta om när jag och min kompis P valde att se en bio i Sundsvall med en ganska oväntad händelse (Det kommer nog aldrig hända mig igen,om det inte kommer en uppföljare...) Den här gången va vi van Sundsvall,vi hade hälsat på hans syskon ett x antal gånger och vi kunde staden utan och innan. Shopping va annars. Självklart handlade jag film,men ibland slant även ett klädesplagg ner. Efter en dag på staden hade vi bestämt oss för att gå och se bio. Vi gick bara dit för att sedan välja vilken film vi skulle se. Efter att ha kollat noggrant stod det mellan Kung-fu Hustle och The Pacifier (Typ som dagissnuten men med Vin Diesel) Jag anade självklart oråd med att en film som handlar om att Vin Diesel ska ha hand om småungar kanske inte är nåt man väljer att se på bio. Kung-fu Hustle däremot kändes som ett bra val. Enligt mig. Men nu till det svåra! Man ser ju att Frodo har svårt att kasta ringen i elden för att rädda världen,men jag tror han skulle göra om det uppdraget 10 ggr av 10 för att istället försöka övertala P att se en asiatisk actionkomedi istället för att se en komedi? med Vin Diesel. Jag försökte,och försökte men tillslut var jag tvungen att ge mig. Vi köpte biljetter till The Pacifier ( JA DET ÄR SANT!) Gick in till biosalongen. Dock var det tomt där,alltså TOMT. Men vi tänkte,det är ju ganska lång tid kvar så nån kanske kommer och ser den också. Tiden gick,alla som vi trodde skulle se den vände och valde Kung-fu Hustle (Såklart). 

När trailerna började,skrattade vi lite åt varandra och sa " Tänk om det bara är vi som ska se filmen i Sundsvall". Och så blev det. Vi satt själv i en salong i Sundsvall och såg The Pacifier. LIte häftigt ändå,men ändå lite pinsamt då 2 grabbar i övre tånåren väljer att se en barnfilm. 

 

Jag vill härmed inte ta på mig nåt ansvar förutom min svaga vilja som gav med sig. Jag anser att det är till 99,9% P´s fel att vi såg den otroigt usla Pacifier. Men jag måste tacka honom för att jag har upplevt nåt jag säkert aldrig kommer att göra, Det är att sitta i en tom biosalong och se en film. 

 

Om det inte kommer en Pacifier 2. Men till dess kanske jag har lärt mig min läxa. Och det är att ibland är det viktigt att stå på sig.

 

Bye!

Året var 2002. Det var den gamla goda tiden när den fantstiska Orvar Säfström hade filmkrönikan på tv. Varje torsdag bänkade jag mig framför tvn med ett leende. Dels för att höra hans otroligt roliga sågningar av tex (AVP) mm. Men en torsdag,jag minns inte vilken månad,men jag satt garanterat med en cola i handen och en marabou-choklad i andra. Orvar dök upp med sitt vackra tv-ansikte och började prata. Efter en stund pratade han om Danny Boyle. Danny Boyle tänkte jag? Jag känner igen det namnet...Trainspotting! Där har vi det! En grym,men lite obehaglig film som jag måste se om nångång. Men nu ska vi inte tala om Trainspotting. Vi ska tala om den beste filmen i hele mit liv!!

 

 

Sommaren 2002 åkte jag,min syster T,min kompis P,hans syster L till Sundsvall för att ha semester där x antal dagar. Jag och min kompis P var ungefär lika kaxiga som om att Coventry skulle möta Bradford (Bradford är ju bäst i världen för dom slog ju ut Arsenal igår..) när vi blev avsläppta utan anledning mitt i Sundsvall för att bege oss till P´s andra syster M. Tro det eller ej,men vi överlevde och tog oss dit. Helgen skulle innebära shopping (filmer,cd-skvor och godis) men även bio. Jag hade lyckats övertala P att vi skulle se "Den beste filmen i hele mit liv" dels för att det inte gick så många intressanta filmer och dels är jag en sån som gör allt vad Orvar Säfström säger inom filmväg. 

 

Filmen vi såg heter "28 dagar senare". Den är enligt mig perfektion. Det är spänning,våldsamt,grått,tragiskt,ett öde London,galna militärer och sjuka jävla zombier/galningar. Inledningen är perfekt och sätter standarden (ni måste se den,för jag orkar inte pekfingervalsa hela kvällen på tangentbordet) för att sedan fortsätta i hemskheter,med inget hopp och tragedi. Det kanske inte låter som världens roligaste film men jag blir glad efter jag har sett den,för den är så förbannat bra. Jag blir glad efter jag har sett den,för att det finns en regissör som gör så många olika typer av filmer men gör det så förbannat bra! Tex Trainspotting,127 timmar,Slumdog Millionaire,Sunshine och även den sköna The Beach. Så tack Danny Boyle för det du gör och fortsätt med det!

 

 

Sen ska jag berätta en annan historia när jag och min kompis P va i Sundsvall och valde mellan Kung-Fu Hustle eller The Pacifier...We did not choose wisely...

 

Men det mina vänner blir en annan tragikomisk historia i Wännes liv.

Min otroligt lama armé (mitt immunförsvar) fortsätter kampen mot den värsta hostan i världshistorien. Jag har sagt det förut och säger det igen. Att vara en man och få den värsta förkylningen som finns är (gissar jag) som att föda tvillingar. Men det är bara en gissning. Jag litar än på mitt försvar,men snart måste jag börja byta taktik,gestikulera och skrika för att få dom att besegra min förkylning. Jag har även en annan plan idag. Idag ska det nämligen ätas tårta för idag fyller systerdotter M 3 år! Stort grattis!  hoppas tårtan,kakor och lite kaffe också hjälper mot förkylning. 

 

Sen igår fick jag veta en tragisk nyhet. Min älskade faster E,har gått bort. Hon var en person som alltid dök upp med ett leende och alltid var positiv och hjälpsam. Så hon lämnar stor saknad efter sig. Vila i frid kära faster E! 

Då har jag alltså haft en blogg i 1 vecka. Och hittills har det gått ganska bra och jag måste även erkänna att det är rätt fränt. Skönt att få skriva av sig lite då och då. Men hur ska jag fira min första vecka som bloggare?

 

Tydligen har livet tänkt sig att jag ska fira det med att hosta och nysa ut allt äckligt som finns i min kropp,förstöra min hals så mycket att jag funderar på amputation och känna mig extra ynklig pga det. Men jag tar det,som den coola? mannen jag är. Genom att möta sjukdomens offensiv med min offside-ställande backlinje och mina filmer och mina powernaps. Just nu leder sjukdomen med 2-1 men det är bara halvtid och jag förbereder ett pep-talk likt Mel Gibsons i Braveheart, Innan veckans slut så ska jag och kommer att vara piggare och ha en hals som fungerar som den ska och sen fira det med lite onyttigheter och filmer. 

 

That my readers is a promise! 

 

Jag är rätt blyg av mig,alltså ibland riktigt blyg. Speciellt när det kommer till att träffa nya människor. Att smsa eller chatta är ju förstås lättare men det är ju inte samma sak. Missförstå mig rätt,det går ganska fort efter att isen har brutits att jag kommer överens med människor och lär känna dom efter en kort men intensiv pratstund.

 

Jag har försökt komma på 4 saker man kan öppna en konversation. Ifall det är jag som börjar prata. 

 

4: "Hej! Jag heter Johan. Och du heter? ( ganska tråkig men användbar) 

 

3: "Tja! Tycker du om film? Förresten jag heter Johan men kallas för Wänne" (rätt okej,men med tanke på mitt lilla handikapp skulle det ca 4,30 sekunder att avsluta den hälsningen. Och personen i fråga kanske inte har så långt tålamod)

 

2: "Gå fram med en polare och låter han/hon presentera en. För att sedan börja prata om mitt stora intresse FILM!" (Mycket bra,får lite hjälp för att sedan gå direkt på offensiven och avlossa ett skott)

 

1: "Hej! Jag heter Johan och är stammis på vänsterbacken i Malå IF." ( Superb! Börja med ett skämt! Dock måste du hålla koll på om han/hon förstod skämtet. Det kan även bli ett mistake om det inte går hem,men det är värt ett försök)

 

Så min andra nyårslöfte (jag gör som Twilight-filmerna och delar upp det i Wännes nyårslöfte part 1 och part 2) är att jag ska vara mer framåt och våga misslyckas. Men om jag öppnar upp med alternativ 1 är det i princip omöjligt. 

 

Tada!

Jag blir nästan aldrig arg,alltså aldrig. Vet inte varför,det har bara varit så i hela mitt liv. Jag är verklighetens Ned Flanders eller Jim Carreys otroligt snälla poliskaraktär i "Mina,jag och Irene". Att inte bli arg nångång,tror jag inte är så bra i längden. Jag kanske gör som i "Mina,jag och Irene" och utvecklar en slags annan personlighet. Men då lovar jag att den personligheten kommer bli extra snäll bara för att...

 

Jag kan bli irriterad,men tyvärr så håller jag det inne nästan jämt för att sedan låta det gå över och det är ju inte bra.

Jag har otroligt svårt för att säga emot folk om jag inte håller med. Jag vill vara alla till hands,jag vill att alla ska tycka om mig. Men enligt mig är det inte alltid bra att bara hålla med och inte säga vad man tycker. Det måste jag ändra på. Det ska kanske bli mitt nyårslöfte. Våga öppna käften och säga vad jag tycker,Våga gå in i konflikter (Även om jag är som Joey i Vänner och fattar oftast ingenting vad folk pratar om) Det ska klån bli mitt nyårslöfte. Det och även kanske orka 90 minuter i 3 raka fotbollsmatcher (kanske). Men det tränar jag på en annan gång. 

 

Sen har jag inte tänkt gå och bli Michael Douglas i Falling Down,utan jag ska bli samma gamla Wänne,men lite tuffare och lite modigare. Det är mitt nyårslöfte till er...

 

Wänne out!

Enter! Enter-knappen är enligt mig,världens ondaste uppfinning just nu. Det kan ni bara se på mina 2 senaste (väldigt intressanta) inlägg. Allt jag skulle göra,va att efter jag hade gjort rubriken så skulle jag ner och börja skriva. Jag tryckte enter. Vad hände? Jo,jag publicerade inlägget. Jaja,tänkte jag. "Fool me once...) Så jag provade igen,men med tanke på mitt minne (När man är 88 år gammal,börjar minnet svikta lite) tryckte jag ju självklart Enter igen...

 

Men nu,på tredje försöket lyckades jag. Det här med bloggande är svårt och jag måste nog bli lite mer varm i kläderna. Men det ska bli bättre,det lovar jag!

 

Jag kan bli galen på många saker. Mitt favoritlag Coventry,förlora i tv-spel,slå en felpass i fotboll eller se en kass film som man trodde skulle innehålla lite underhållning (Typ Snow White and The Huntsman). Men det värsta som finns,alltså det som är enligt mig sjukt jobbigt och jag blir galen varenda gång det händer. Det är hicka! Ja,ni hörde rätt! Att få hicka är sjukt jobbigt. Den jävel som uppfann hicka,ska ha sig en smäll. Vad ger det? Vad är det för meningen. Och sen att man ska bota det,med att antingen dricka ofantligt med mängder av vatten eller bli skrämd! Vem vill bli skrämd frivilligt? Jaja,det är iallafall det som kan göra mig galen. 

 

Vad får er att bli galna? 

Det här inlägget kommer vara det viktigaste. Det kommer handla om min familj.

 

Alla som känner mig vet vilka karaktärer som finns i min familj,men jag tänkte ändå ge min syn på vad jag tycker om dom och hur jag känner.

 

Vi börjar med den äldsta i gruppen och avancerar neråt till lillebror. 

 

Pappa V: Mr.Handyman även kallad. Ställer alltid upp för en och hjälper en med diverse saker utan att klaga,förutom den obligatoriska sucken ibland. Bryr sig ofta om folk och ser alltid till så alla andra mår bra. Är otroligt engagerad i Malå IF fotboll,där han även va aktiv tills han skadade knäet i en ålder av 42 tror jag.  Han är världens bästa pappa och gör fortfarande världens bästa makaroner och korv.

 

Mamma I: Otroligt noggran och skötsam och är alltid glad. Älskar att jobba och jag tror hon aldrig har varit sjukskriven från sitt jobb. Den traditionen har hon försökt föra över till oss ungar. Oftast med orden "Har du inte feber,kan du jobba" "Jag menar,det är ju snart helg så" Notera att man har ont i halsen och är riktigt hängig en söndag. Men hon har säkert rätt,och faktiskt har jag jobbat trots en föfärlig hosta. Men det är nog för att jag är en fighter också. Världens bästa mamma som alltid är glad och positiv.

 

Storasyster T: Dominerar på att tvinga sin kille M att hyra kassa filmer för att sedan somna direkt,och tvinga honom att se klart den ensam. Har även världsrekord på att ringa vid fel tillfällen. Tex när man är bakis,sover,jobbar,sitter på ett möte. Det tror jag även mina andra syskon kan intyga? Men hon är en mix av pappa och mamma. Och det är bara positivt. Hon ställer ofta upp för en och är riktigt glad och omtänksam. Sen är hon ju en grym mamma till 2 underbara barn. 

 

Storebror P: Enligt alla ungar i Malå är vi tvillingar. För varenda gång jag ska hämta Hilda så hör jag en unge säga "Hej P" jag lovar! Varenda gång. P är Malås egna Victor Valdes (Ni som känner honom,vet att det är P´s största idol) Otroligt stabil målvakt. Men han är en ännu stabilare människa. Står för sina åsikter och säger alltid vad han tycker. Och det respekterar jag honom otroligt mycket för. Dock måste han träna på Fifa 2013,för där ligger han i lä.

 

Lillebror J: Likt P säger han vad han tycker och står för allt. Har nog lika stort hjärta som pappa V för Malå IF fotboll,det fick man då iallafall se förra säsongen. När han va alltiallo. Förutom vänsterback,för där va jag bäst! 

Jag minns förr i tiden när jag va starkare än honom och kunde bryta ner han bara för skojs skull. Men nångång hände det som inte fick hända. Han började träna lite mer,medans jag köpte filmer och wänne-menyer lite oftare. blev han helt plötsligt starkare än mig. Men som tur är han snäll och brottar inte ner mig jätteofta. Duktig fotbollsspelare,med ett jävlaranamma och en vänsterdoja som heter duga. Hjälper ofta till och är nästan jämt otroligt glad. 

 

Storasysters kille M: Ett ord! Tålamod! Det är ordet som man tänker på när man möter M. Lugnare person finns inte,varken på fotbollsplanen eller utanför. Är ibland lite för snäll,men det är bara positivt enligt mig. Dock håller han på världens sämsta hockelag. 

 

Systerdotter M: Otroligt rolig och otroligt gullig. Men när man sköter gäller det att vara beredd på allt. Verkligen allt! 

 

Systerdotter H: Cutie och är otroligt lik sin pappa. Sett till hur lugn hon är och har ett grymt tålamod. Kan dock ibland få nå ryck. Men det är bara fränt

 

Som avslutning. Har jag världens bästa familj,som alltid ställer upp för en i vått och torrt. Och ni är awesome!

Först och främst hatar jag verkligen att vara sjuk. Halsont och feber gör mig inte till nå coolare,utan jag blir ganska ynklig. Dock är det så att jag är en fighter (enligt folk som känner mig,och får jag ingen kommentar inom 30 sekunder så anser jag att det stämmer...) Jag har alltid haft ganska lätt för att bli sjuk. Enligt min kära farmor och min köra mormor,va jag sjuk rätt ofta när jag var lite och tydligen har det inte ändrats än. Enligt mig beror det på att mitt immunfösvar är lika bra som Coventrys backlinje har varit sen jag började hålla på dom för ca 11 år sedan. Dom tappar markering (vips så är en bakterie fri,gör mål och jag blir sjuk!) Dom försöker ställa offside (vips kommer det 3 st fria bakterier och gör 3 mål och jag blir sjuk ggr 3.) Ni kanske fattar vad jg menar. Jag gillar inte att vara sjuk,men dock kan det vara mysigt ibland. För då FÅR man äta lite onyttigheter,man FÅR ligga inne och se film (Jag såg Sagan om Ringen och Sagan om dom Två Tornen igår). Så det är iallafall en positiv grej med att vara sjuk. Jag försöker alltid se saker som en äkta optimist. Det är mitt motto iallafall...

 

 

 

Sen hade jag ju lovat att prata om hästar. Hästar är maffiga djur,dom är stor,stark och bär en utan problem. Men det som gör mig så rädd är just deras storlek och styrka. Jag har en vän som la upp ett videoklipp på facebook,där hon filmar en häst som "leker". Jag såg inte det roliga. Hästen som va enligt mig 4-5 meter i mankhöjd,hade inte öron utan horn (nej,det var inte en enhörning,den här hästen hade 2 horn! ) Sen kuta den runt i stallet och hoppade och sparkade och gjorde allt möjligt som jag blev helt enkelt livrädd för. Den kraften ska man inte leka med och där ser man vad som kan hända om hästen helt plötsligt bestämmer sig för att göra saker på sitt sätt. Då är man ju hjälplös,för man kan ju inte ta den i nackskinnet som en hund och skrika nej. Eller kan man det? Anywho,jag kan erkänna att det skulle vara roligt att få prova rida nångång och jag ska försöka ta tag i det. Men då ska jag inte ha Djävulens häst som va på videoklippet,det är en sak som är säker...

 

 

Men först och främst ska jag försöka överleva nästa uppdrag. Hämta mina systerdöttrar på dagis resp skola.

 

Wish Me Luck!

Jag är rädd för många saker! Tex när min lillebror står bakom ett hörn och skrämmer mig. Då skriker jag så högt att min storebrors hund börjar yla (kan det vara så att när jag skriker låter jag som en hundvissla?) Jag kan även bli rädd för olika skräckfilmer (Paranormal Activity mm) men mina 2 största rädslor är när jag inte vet vart jag har människor/djur. Min syster har 2 underbara barn och jag älskar dom över allt annat. Dom är verkligen olika. Den äldre är lugnet själv och man vet ungefär vart man har hon. Dock den yngre är ibland tickande bomb. Jag säger inte det för att vara taskig,för det är det som gör henne så speciell och alldeles underbar också. Hon är nämligen sjukt rolig. Dock kan hon få för sig att tex när vi ska ut och leka i snön och jag ska hjälpa hon klä på sig och hon säger att handsken sitter fel,sen börjar hennes underläpp darra. Det är då min rädsla börjar komma. Då kan inte ens världens äckligaste skräckis eller min lillebror skrämma mig mer. Det är nämligen då jag har tappat kontrollen över situationen och det skrämmer mig. Jag är inget kontrollfreak,men jag blir lätt nervös utan anledning och det är nåt jag måste förbättra mig på. Tex när man ska hitta den rätta" att bli livrädd för att prata med nån man tycker om eller man känner att man skulle vilja leva sitt liv med och inte våga gå fram och prata,kan tyvärr innebära ett liv i ensamhet. Det ska ingen behöva uppleva och det vill jag inte heller. Så på nåt sätt måste jag övervinna min rädsla,men hur? Första steget blir iallafall att klä på mina systerdöttrar utan att få panik. Efter det kan jag ta nästa steg,för att närma mig den "rätta". 

 

 

Min andra rädsla är hästar,men det tar vi imorn. För maken till farliga djur finns inte...

 

Sen som avslutning vill jag bara säga att jag älskar mina systerdöttrar och kommer alltid att göra det. Ordet älskar är nåt jag också kommer ta upp inom en snar framtid..

Hat/Att Hata,är nåt jag inte riktigt förstått vad som är meningen med just ordet hata.

 

Jag kan erkänna att nångång har jag sagt att jag hatar nåt,men frågan är om jag verkligen har hatat det eller bara ogillat det? Ogilla är ett ord man kan använda ofta,dels för att man kan ogilla saker för att sedan pröva saker och märka att man gillar det. Tex Surströmming,lukten gör mig äcklad,synen gör mig äcklad och därför ogillar jag det. Men jag har ju aldrig smakat det,så hur kan jag ogilla det? Jag kanske gillar surströmming,så nångång måste jag ju testa mina smaklökar med just surströmming,men det blir inte idag iallafall. 

 

Däremot anser jag att om man säger att man hatar nåt/nån,kan man och kommer aldrig att gilla det/den igen. Därför tycker jag att ordet hata inte borde existera. Jag hatar inte min stamning,jag ogillar den. Men jag gillar även min stamning för den har gjort mig till den jag är. Ibland till nå positivt,ibland till nå negativt. Hade jag fått chansen och välja bort min stamning,är jag tveksam om jag hade valt bort den. För isåfall kanske jag hade blivit en person många ogillar,kanske även hatar och det vill jag inte. Jag säger inte att man måste gilla ALLA,för det gör inte jag,men jag hatar ingen,för det är ingen som är värd att bli hatat.

 

 

Jag får se om jag gillar eller ogillar surströmming. Men jag hatar inte surströmming....

Efter att ha fått fina lovord från olika människor,väljer jag nu att försöka mig på livet som BlondinBella.

Eller i mitt fall JagharsnarttappatalltmitthårWänne. Hoppas ni får en trevlig läsning och jag ska försöka vara så aktiv som möjligt.

 

Peace out!