Lucia-Cupen= Dubbla förluster men ett fint pris (Om man får vara självisk)

Efter en ovanligt god middag (gjord av mig) och den obligatoriska krossen i NHL 12 mot Kusin T. Bestämde sig jag och Kusin P att fara ner för att kolla in när andra tar ut sig med att springa och själv tänka "Gud vad skönt att jag kan fara hem och göra det jag gör bäst. Äta onyttigt,dricka onyttigt och se film" Vi hann dock se 2 matcher tills min Kusin T kom med gråten i halsen och sa " Wänne,du är min största idol och du är bäst i NHL 12. Vill du spela med oss? Jag blev lite tvekis först,för jag tänkte på min 88 åriga kropp,min försvunna kondition som Indiana Jones inte har lyckats hitta igen trots att jag har skrivit manus till en ny film. Även kallad "Indiana Jones och jakten på Wännes kondition". Men efter påtryckningar (läs skadeglädje från Kusin P) erbjöd han sig att skjutsa hem mig för att byta om. Sagt å gjort,jag maskade rejält när jag var hemma för att kanske missa första matchen men det hjälpte inte. Tydligen blev Kusin P Ryan Gosling i Driver och körde som en gud. Men 1 minut på mig hann jag till första matchen. Det gick bra,vi vann med 9-0 med ett stabilt spel både framåt och bakåt. Men efter  matchen kände jag nå konstigt i munnen. Men jag kunde inte sätta fingret på vad det var,så jag brydde mig inte. Men efter tredje matchen förstod jag. Det var ju blodsmak i munnen,jag gissar dels för min otroligt dåliga kondis,min fantastiskt höga ålder och min otroligt klena kropp.
 
Jag tänkte för mig själv. Is this the end? Ska det ta slut i en sporthall? Ska jag aldrig få återse min kära kondis? Ska jag inte få se 28 dagar senare för 10:de gång? Ska jag inte få uppleva Coventrys väg tillbaka till bottenträsket i Premier League? Men hör och häpna,jag lever och kanske får jag uppleva alla dom sakerna och det är jag tacksam för. Hur gick det då? Jo,vi tog oss till final efter ett stabilt spela nästan hela vägen. Men där tog det stopp. Vi blev fullt rättvist besegrade. Våran ork tog slut,men jag ska ge cred till motståndarlaget som va fantastiska. Men även till vårat lag som kämpade och slet trots vi va lite folk. Och att komma tvåa är inte fy skam. Jag mena fråga SAIK. (Jag var bara tvungen). Så stablit av oss och chipspåsarna kommer sitta som ett slagskott i gommen. Men nu till det fina priset. Jag vann ett rätt så grymt bra pris av arrangör E för att jag passade en väldigt speciell. Så tack för det och jag är sjukt stolt över priset!
 
Så nu sitter jag här i min morgonrock likt Hugh Heffner och med samma kroppsbyggnad som honom och samma ork. Men ändå med ett leende. För jag hade en grym kväll och trots att mina sovrutiner blev fucked up,va det helt klart värt det.
 
Hur det går mellan hostan och immunförsvaret? Det får tiden utvisa om några timmar. Tillsdess,undrar jag vart fan Indiana är med min kondis!!
 
Hejdå!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0