Kärlek,kan vara svår men även fantastisk

Att vara kär eller känna kärlek till någon är oftast helt fantastiskt. När man är kär i någon eller älskar någon. Så pirrar det,man är alltid glad,det finns inga hinder och inget man känner är jobbigt. Det är som en dans på rosor (klyschigt,jag vet) men it´s the truth.
 
Jag har kan jag erkänna haft svårt att finna kärleken. Jag har varit kär en gång. Det var när jag gick i 6:an i Malå. Jag minns det så väl,jag gick upp med ett leende,jag var alltid glad,jag var helt enkelt lycklig. Det var en helt underbar känsla. Jag minns även när det tog slut (jag tänker på personen lite då och då faktiskt). Allting krossades. Jag ville bara vara själv,jag var trött,hängig,jag var inte alls samma glada Johan (Smeknamnet "Wänne" kom under gymnasietiden). Jag har nog aldrig känt sån smärta sen jag krockade med mopeden när jag var 15 år och min moppe svek mig när jag gasade på för att hinna undan bilen. (Dålig jämförelse,jag vet. Men det är typ dom enda smärtor jag har upplevt.)
 
Jag har i mitt liv haft otrolig lätt för att få kompisar. Tjejer som killar. Dock har jag ju äldre jag har blivit,haft det svårare att finna kärleken eller nån som man kan vara med och dela sin kärlek. 
 
Jag kanske inte är den ultimata mannen. Likt Robert Downey Jr,Ryan Gosling,Gordon Ramsey eller Tom Hardy (Dom är awesome,sen vet jag ju inte hur dom är in real life. Men jag måste ju ha lite självdistans och humor i det här inlägget).
 
Jag har tänkt lite på varför jag haft så svårt för att hitta kärleken. Kan det vara så att det är pga jag har varit rätt osäker hela mitt liv? Konflikträdd? Låter andra köra över mig? Eller rädd för att prata med nya männsikor pga att jag skämdes över min stamning? (Jag skämdes förr,det gör jag inte nu.) Eller har jag helt enkelt varit för snäll?
 
Efter att ha varit hos den bästa talpedagog jag hittills har träffat. Har hon fått mig att inse att stamningen inte är mitt handikapp. Det riktiga handikappet jag har är mig själv och att jag (förut)skämdes över stamningen. Det gör jag inte längre och det är ett STORT steg i rätt riktning. Nästa steg blir att våga prata med nya människor,våga gå in i konflikter och våga misslyckas. 
 
Lyckas jag med allt det där. Så kanske,kanske hittar jag den grymma känslan med att vara kär och hittar den underbara personen som jag hör ihop med. 
 
Det ska dock tilläggas,att jag inte är olycklig. Jag har min familj,mina vänner,nya bekantskaper,fotboll och massa filmer som gör mig lycklig. Och det är jag oerhört tacksam över. 
 
Men jakten på kärleken måste fortsätta,för jag ska hitta den. Även om det kommer dyka upp motgångar,och att man kommer må dåligt. Kommer det vara värt det. Och det är ju nästan jakten som är det charmiga. 
 
Nu blev det nästan oväntat djupt. Så jag måste nog slå på nå Family Guy eller The Simpsons för att lätta upp stämningen. 
 
Wänne säger Todeloose!!
 

Kommentarer
Postat av: Pernilla G

Heja Johan!!
Enormt steg, alla vi som gått i samma skola med dig har garanterat aldrig tänkt på dig i första hand som någon som stammat- utan någon som får en att le! :)

Du kommer frambringa ett stort leende på hon med stort H när du träffar henne, det kan jag garantera!

2013-01-07 @ 23:59:35
Postat av: Wänne

Åh! Tack för dom fina orden Pernilla. Det värmer :)

2013-01-09 @ 20:51:41
Postat av: Niklas

Vad bra skrivet! Det kommer nog inte att dröja länge för dig tror jag. Kör hårt.

2013-03-01 @ 23:34:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0