Det finns saker jag tycker om. Tex en kaffekopp och spela Football Manager, samt ha igång Alla älskar Raymond i bakgrunden. Det är livet. Det är vad jag kalla Wänne-time. Jag kan säga, att det gör jag rätt ofta.
Men det finns andra saker som är bra också. Tex när Halmstad tog 4 poäng av AIK i allsvenskan förra året. Helt rättvist också, enligt mig. Eller hur Brother J?
Men det var egentligen inte det jag ville nämna. Jag tycker bara det är fränt att vara lite kaxig. För let's face it. Mina favoritlag rosar inte marknaden. Jag håller på Coventry, Halmstad, Buffalo och Luleå. Där Luleå, är dom enda som leverera just nu. Även om Buffalo har spelat många oavgjorda matcher på slutet. Sjukt starkt.
Nä, det jag också tycker om är att hänga med polare och ha en såkallade spelkväll. Som i lördags, när jag, Kusin T, LC och Pebben. Spelade FIFA och sen Besserwisser. Sjukt fränt, även om jag kom sist i besserwisser, så är jag ändå nöjd över min insats. Jag menar, jag ÅT upp Pebben på en musikalfråga. Win! Jag hade iallafall sjukt skoj. Och även om jag ofta ägnar mig åt Football Manager och sånt, så är kvällar spm jag hade i helgen guld värda.
Sen på söndagen, så vart det dags för att hälsa på Persson och hans gal E. För lite bastu och Star Trek. Eftersom det var ca -45 ute, så laddade jag rejält för en varm bastu. Och skönt var det. Bastu, 33 cl Cola och massa snack. Väldigt underskattat och skönt. Efter det, så blev de 2 avsnitt av Star Trek. Vi är inne på andra säsongen nu, och det blir bara bättre och bättre. En äkta mysserie.
Och så igår, var det äntligen dags för träning igen. Jag tycker det är sjukt fränt att fotbollen har startat. Med ett leende, så begav jag mig ner till sporthallen. Bytte om, passade till några. Gjorde nåt snyggt mål med en felträff. Hade det allmänt skoj.
Tills våra tränare dök upp och nämnde ordet hinderbana. Denna hinderbana, som får ens ben att bli som gelé, att få ens ögon att tåras, att få ens hals att ge upp, samt att bli varse om sin ömma kropp och usla kondition.
Jag tror, men nu är det här bara en teori. Att en av våra tränare, ville hämnas på mig för att jag skickade ett mms till honom efter Luleå-Skellefteå. Detta mms innehöll, en Luleå-tröja, en Wänne och ett stort leende. Visst, lite onödigt att vara le, men hey. Ibland måste man få retas. Och jag tror att det är därför det blev hinderbanan. Han ville hämnas. Men då kan jag bara säga, att mitt mms var totaly värt det.
Men ska vi vara lite allvarliga, så är det samma sak som med hinderbanan, som på andra löpningar. Det är ruggigt skönt efter och de var roligt att vi var så många som tränade. Riktigt fränt.
Nä, nu ska jag slå mig ner, slå på en serie och spela Football Manager. För det är jag värd. Sen är det bara att ladda för morgondagens löpning.
Just ja! På fredag måste och jag menar MÅSTE ni slå på tv10. Då spelas en av dom bästa matcherna, som kommer att visas på tv. Arsenal-Coventry. Kommer bli en awesome match!
Jaja! Vi hörs!
Ångest. Det finns olika typer av ångest. Då man är bakis (den värsta), då man har sett en dålig film och märkt att man har ödslat sin tid på det. Tex filmer som Snow White and the Huntsman ( Limpan, du vet vad jag pratar om) eller R.I.P.D ( även här vet du vad jag pratar om Limpan). Eller presentera sig inför okända människor i en grupp, där alla ögon är på en. Inte kul. MEN! Så finns ångesten, som befinner sig innan man utför sitt mission. Det positiva med den ågesten, är att efteråt så mår man fantastiskt bra. Man ler, som när man såg 28 dagar senare för första gången, eller när man såg HBK vinna mot AIK med 1-0 i allsvenskan. Rättvis seger också. Men nu har jag hamnat off-topic igen. Ångesten jag pratar om är löpning. Innan, det är dags för löpning så försöker jag hitta på ursäkter. "Jag har skulios", "Jag är snuvig" eller "Jag har jobbat för hårt". Visst det är rätt usla ursäkter, men ändå ganska bra försök, att undvika löpningen. Men som sagt, ibland är det bara att göra det. Och känslan efteråt är gudomlig.
Idag, så var det dags för första löpning under årets försäsong med laget. Vi var ca 8 st (tror jag). Alla satt i omklädningsrummet och väntade på martyrerna ( tränarna). Vissa försökte lätta upp stämningen med lite skämt om Man Utd mm. Men skratten var få, för tankarna var på en annan plats.
Dörrarna öppnades och in kom The Evil Coaches. Dom log, dom skrattade. Man såg att dom hade längtat efter att få plåga oss. Och jag förstår dom. Det är väl typ därför man vill bli coach? Men sagt och gjort, vi fick uppdrag att löpa 5 km i prattempo. Dvs att man ska kunna prata med varandra. Det höll i ca 1 km. Sen slutade nästan alla prata, för dom hade viktigare saker för sig. Tex att andas. Löpningen klarade vi allaihopa galant, även jag som Hare, höll ut hela vägen. Sen blev det lite benövningar imomhus och nu är jag här, och dricker den äckligaste smoothien ever.
Men jag sitter här med ett leende. Känslan att ha gjort nån nytta och motionerat. Sen med ett leende, att vi har 3 tränare som kommer en onsdag och ställer upp och hittar på roliga konditionsövningar. Ni ska ha en stor eloge! Och det gör det så mycket lättare att fara på konditionsträning, när man vet att ni är där och hittar på övningar. Så ett stort tack!
Nu till en liten mer seriös grej. Även om löpningsdelen också var seriös. För ett tag sen, medans jag pratade med en god vän. Så visade hon mig en video, som jag totalt hade missat. Som handlar om en pojke i England som lider av extrem stamning och hur han vann mot sitt handikapp. Jag såg videon och jag kan erkänna att jag grinade. Jag blev påmind, jag blev stärkt och jag såg i videon hur stark man kan vara som människa. När man har rätta personer runtomkring sig och vänner som hjälper en. Och det har jag ju. Men jag ska länka videon, som jag hoppas ni ser. För där finns det bara godhet och om det finns hinder så ska dom övervinnas. Så, tack för videotipset. Du hjälpte mig väldigt mkt, med en länk och några fina ord.
Där har ni videon. Så att säga....
Tack så hjärtligt för utnämningen, det värmer oerhört. Det är lika roligt, som att se Man Utd förlora 3 raka matcher, Se Newcastle förlora 2 raka matcher och sen antar jag, kommer vara lika roligt som när Coventry slår ut Arsenal i ligacupen. Så jag sitter här, stärkt efter utnmäningen. Tack Sven-Bertil!
Nä, nu blire att duscha och sen heja fram en av dom bästa karaktärerna i en serie ever. Nämligen Randy Marsh i South Park. Han är bara för tokig,
Jaja! Tada! Bye! Hejdå!
