En ny tid och en ny miljö leder till utveckling.

Hej hej, 
 
Nu var det verkligen längesedan jag skrev i bloggen, och det är rätt uselt av mig. Men för 3789:de gången gillt, så ska jag vara lite mer aktiv här. 
 
Som ni alla säkert vet, så har jag lämnat mitt kära och trygga Malå, för att åka ner ända till småland och närmare bestämt Växjö. Nu undrar ni säkert vad det var som gjorde att jag valde att flytta ca 120 mil ner till Växjö? Jo, det var helt enkelt så att jag behövde en ny miljö, starta om på en ny kula och fortsätta utvecklas som person. Så med stor glädje tackade jag ja till att få jobba som kyrkvaktmästare i domkyrkan i Växjö. Och utan att ljuga så kan det vara ett avd om bästa besluten jag har tagit.
 
Den resa jag påbörjade (som inte har hållit på nå länge) i mitten av oktober ända fram till nu och även in i framtiden, har gjort mig till en starkare person. Förut vågade jag knappt prata inför folk och okända människor ( tack vare att jag skämdes över min stamning, men jag gör inte det längre). Har jag åkt till en ny stad helt själv, fått prata inför och med okända människor och även lärt mig att ta för mig mer. Jag har slutat se hinder utan istället se möjligheter. För det är en orsak om varför jag valde att flytta till Växjö där jag inte kände nån. Det gjorde att jag var tvungen att ta för mig och söka mig till nya jobbiga situationer istället för att sitta hemma och undvika dom.
 
Men vad har jag lyckats med sen jag drog ner till Växjö sen oktober till nu? Förutom det jag skrev i raderna ovanför. Jo, jag har kommit in i ett otroligt trevligt arbetslag och kollegor även lärt känna personer som frivilliga värdar inom kyrkan till människor i olika sociala grupper. Och det har jag lyckats med tack vare att folk har varit så vänliga och välkomnande. Jag har även lyckats vara med i en artikel i kyrkans tidning som heter Trovärdigt och även i en artikel i Smålandsposten, där jag berättade lite om min resa ner och varför jag gjorde den. Jag har lagt upp dessa artiklar på min instagram. Men dom lär ju finnas att läsa i Smålandsposten också.
 
En annan sak som jag gjorde nästan direkt, och visste att jag var tvungen att ta tag i. Det var att bli involvlerad inom fotbollen i nåt lag här i Växjö.  Antingen som spelare, ledare eller en mix. Och jag är så glad att meddela att jag har fått äran att vara delaktig i två lag. Blev kontaktad av två personer som undrade ifall jag var sugen att bli deras tränare i ett nystartat lag i division 6, och självklart tackade jag ja. Laget heter Växjö City FC och det känns så himla inspirerande och jag har stor tro i att vi kommer lyckas bra i division 6 och det är ett grymt gäng som har välkomnat mig på bästa sätt. Men jag var inte nöjd där, utan tack vare en god kollega till mig så blev jag även involverad som hjälptränare i Växjö BKs damlag. Även där har jag blivit välkomnad på ett underbart vis och jag lär mig saker hela tiden, där jag utvecklas både som tränare men framförallt person i båda lagen. För den gamla Johan hade aldrig, och jag menar aldrig ställt mig framför ca 20 okända personer och berätta om mig själv eller prata om nån övning eller bara ge tips. Jag hade haft panik och koögon om jag skulle vara tvungen att säga mitt namn. Men det var den gamla Johan som kände så. Det var den gamla Johan som skämdes över sig själv och sitt handikapp. Men den Johan är inte kvar längre, och det är tack vare att jag har börjat möta hinder istället för att gömma mig från dom. 
 
Jag är så spänd över framtiden här i Växjö, både genom arbetet men även tiden utanför arbetet. Få utforska staden, få lära känna nya personer och fortsätta utvecklas. Mina koögon kommer säkert dyka upp, och jag lär känna nervositet över nya situationer. Men tack vare att jag har tagit mig såhär långt, så vet jag att det är mer värt att möta hinder med koögon än att gömma sig ifrån dom. 
 
Ha det gott allihopa, så hörs vi.
 
Ciao från Wänne.

En ny tid och en ny miljö leder till utveckling.

Hej hej, 
 
Nu var det verkligen längesedan jag skrev i bloggen, och det är rätt uselt av mig. Men för 3789:de gången gillt, så ska jag vara lite mer aktiv här. 
 
Som ni alla säkert vet, så har jag lämnat mitt kära och trygga Malå, för att åka ner ända till småland och närmare bestämt Växjö. Nu undrar ni säkert vad det var som gjorde att jag valde att flytta ca 120 mil ner till Växjö? Jo, det var helt enkelt så att jag behövde en ny miljö, starta om på en ny kula och fortsätta utvecklas som person. Så med stor glädje tackade jag ja till att få jobba som kyrkvaktmästare i domkyrkan i Växjö. Och utan att ljuga så kan det vara ett avd om bästa besluten jag har tagit.
 
Den resa jag påbörjade (som inte har hållit på nå länge) i mitten av oktober ända fram till nu och även in i framtiden, har gjort mig till en starkare person. Förut vågade jag knappt prata inför folk och okända människor ( tack vare att jag skämdes över min stamning, men jag gör inte det längre). Har jag åkt till en ny stad helt själv, fått prata inför och med okända människor och även lärt mig att ta för mig mer. Jag har slutat se hinder utan istället se möjligheter. För det är en orsak om varför jag valde att flytta till Växjö där jag inte kände nån. Det gjorde att jag var tvungen att ta för mig och söka mig till nya jobbiga situationer istället för att sitta hemma och undvika dom.
 
Men vad har jag lyckats med sen jag drog ner till Växjö sen oktober till nu? Förutom det jag skrev i raderna ovanför. Jo, jag har kommit in i ett otroligt trevligt arbetslag och kollegor även lärt känna personer som frivilliga värdar inom kyrkan till människor i olika sociala grupper. Och det har jag lyckats med tack vare att folk har varit så vänliga och välkomnande. Jag har även lyckats vara med i en artikel i kyrkans tidning som heter Trovärdigt och även i en artikel i Smålandsposten, där jag berättade lite om min resa ner och varför jag gjorde den. Jag har lagt upp dessa artiklar på min instagram. Men dom lär ju finnas att läsa i Smålandsposten också.
 
En annan sak som jag gjorde nästan direkt, och visste att jag var tvungen att ta tag i. Det var att bli involvlerad inom fotbollen i nåt lag här i Växjö.  Antingen som spelare, ledare eller en mix. Och jag är så glad att meddela att jag har fått äran att vara delaktig i två lag. Blev kontaktad av två personer som undrade ifall jag var sugen att bli deras tränare i ett nystartat lag i division 6, och självklart tackade jag ja. Laget heter Växjö City FC och det känns så himla inspirerande och jag har stor tro i att vi kommer lyckas bra i division 6 och det är ett grymt gäng som har välkomnat mig på bästa sätt. Men jag var inte nöjd där, utan tack vare en god kollega till mig så blev jag även involverad som hjälptränare i Växjö BKs damlag. Även där har jag blivit välkomnad på ett underbart vis och jag lär mig saker hela tiden, där jag utvecklas både som tränare men framförallt person i båda lagen. För den gamla Johan hade aldrig, och jag menar aldrig ställt mig framför ca 20 okända personer och berätta om mig själv eller prata om nån övning eller bara ge tips. Jag hade haft panik och koögon om jag skulle vara tvungen att säga mitt namn. Men det var den gamla Johan som kände så. Det var den gamla Johan som skämdes över sig själv och sitt handikapp. Men den Johan är inte kvar längre, och det är tack vare att jag har börjat möta hinder istället för att gömma mig från dom. 
 
Jag är så spänd över framtiden här i Växjö, både genom arbetet men även tiden utanför arbetet. Få utforska staden, få lära känna nya personer och fortsätta utvecklas. Mina koögon kommer säkert dyka upp, och jag lär känna nervositet över nya situationer. Men tack vare att jag har tagit mig såhär långt, så vet jag att det är mer värt att möta hinder med koögon än att gömma sig ifrån dom. 
 
Ha det gott allihopa, så hörs vi.
 
Ciao från Wänne.

En kamp, som har funnits där förut.

Hej, hej!
 
Nu är jag tillbaka igen på bloggen. Som brukligt, så brukar jag ju uppdatera bloggen efter jag har varit hos Åsa i Arvidsjaur. Och det är absolut inget undantag den här gången heller. 
 
På senare tid, främst senaste veckorna men även x antal månader bakåt, så jag jag känt mig lite energilös. Jag har inte känt mig lika stark som vanligt, utan känt mig svagare på nå sätt och att jag inte har sett till mig själv och lyssnat på den hjälp jag har behövt göra för att jag ska få tillbaka den där styrkan. 
 
Jag har mest hjälpt andra, sett till att andra ska få hjälp och vara till lags för så många som möjligt. Det är ju ingen nackdel att vara hjälpsam, men även jag märker att jag har skjutit undan den viktigaste personen i mitt liv som skulle ha behövt mest hjälp från mig och den personen är jag. 
 
Det har känts som att jag har stått och stampat på samma plats i några veckor nu, där jag har gått på automatik och betett mig som en robot. Jag har och är inte längre den där personen som vill söka nya utmaningar, vill utvecklas och våga misslyckas. Jag har hamnat tillbaka i gamla spår, och det är djupare spår nu än när jag sist var där.
 
Jag har ju klarat mig ur dessa spår förut, enda skillnaden är ju nu att jag måste hitta tillbaka till den där kraften jag hade förut för att lyckas med det. Det får väl ta den tid det tar, det får bli en tid som verkligen kan bli tuff men det kommer även vara den tid då jag äntligen får vara den jag vill vara och inte bli den jag var för flera hundra år sen (ja, jag är gammal). Nu är det upp till mig att hitta lösningar, hitta mod, hitta kraft och kämpa så jävla mycket. För jag ska tillbaka till mitt gamla (för några år sedan) jag. Den där killen som var modig, våga göra oväntade saker, våga misslyckas och hade energi. Han jag vill vara. 
 
Fotbollen då? Vi har startat lite sämre än väntat, men en tuff match som vi förlorade, en vinst hemma där vi spelade ok och sen sen förlust där vi skapade chanser nog att vinna men istället föll på att vi var slarviga. Resultatet efter tre matcher är alltså en vinst och två förluster. Våran resa har alltså åkt på oväntade gupp, men den har inte stannat. Jag tror, och hoppas att vi kommer kämpa om serieseger i slutet av säsongen. Men då krävs det träning, fokus och gemenskap. Och det ska vi visa att vi har. Så kom och heja fram oss till seger på söndag hemma mot Bureå. Forza MIF❤
 
Jobbet är fortfarande grymt! Mycket att göra, som vanligt när sommaren närmar sig. Men med bra kollegor, glädje och skratt så kommer man långt. Tänk på det alltihopa. Ibland behöver man bara lite glädje och skratt, så kan man nästan övervinna allt.
 
Ha det gött allihopa, så hörs vi senare. 
 
 

Ibland är det ok att det känns tungt, för då kommer man starkare ur det.

Howdy, 
 
Ni som känner mig och ni som har läst min blogg , ni vet vilken resa jag har haft och vilka ups and downs som jag har haft. Det är ingen hemlighet att jag har mått dåligt vissa perioder, men har alltid klarat mig ur dessa perioder och kommit ut starkare efter det. Men som jag har nämnt förut så kan man aldrig vara avslappnad från detta, och tyvärr tror jag att det är det jag har gjort. 
 
Jag har tagit det lätt på att låta folk ibland omedvetet och ibland medvetet sätta sig över mig, eller att jag har tagit emot ord och gester som jag inte har förtjänat. Det har gjort att jag har tappat tron på mig själv mycket mer än vad jag trodde att jag kunde göra, och det är för att jag har helt enkelt har slappnat av och inte vågat fortsätta att stå på mig, och inse att jag är mycket bättre än vad jag tror att jag är just nu. 
 
Jag är ingen ängel själv, och jag är säker på att jag på ett omedvetet sätt sagt ord eller gjort gester mot nån som inte har förtjänat det. Mitt mål är alltid att man ska få varandra att må bra, och attm na kommer längre med lycka och glädje än med hån och ilska. Ska jag vara arg över nåt eller säga ifrån, så vill jag ha en anledning. Att vara arg över nåt eller nån eller nånting som händer utan giltig anledning och ha det som första utväg, det är fel och nåt jag inte vill sträva efter. 
 
Vi har alla våra problem, och det är helt logiskt att vi har det. Men problem är till för att lösas, och det gör man enligt mig bäst genom att visa omtanke och glädje och gemenskap. Man ska våga be om hjälp oavsett hur stora eller små problem man har. Man ska våga säga ifrån att man inte tycker man är värd att bli behandlad på ett sätt man inte vill oavsett hur stor grej det är. 
 
Jag har det tungt just nu, och det är ok. Det har jag haft förut och det kommer jag ha igen. Men jag vet att jag hädanefter, precis som jag har försökt med förut, så ska jag klara detta med glädje, hopp och ärlighet. Jag ska sluta vara osäker, jag ska säga ifrån när jag tycker att jag ska göra det, jag ska vara mer och mer ärlig mot mig själv och andra, jag ska stå för det jag gör och tänker, jag ska bli mer självsäker, jag ska inte skämmas över den jag är utan jag ska känna att jag blir starkare över den jag tror att jag kan bli. Jag ska gå på den vägen där jag vet att jag kommer trivas och jag ska behandla andra som jag själv vill bli behandlad. 
 
Med glädje, tro, hopp och massa kärlek och hjälp av varandra då kommer vi långt här i världen. Det är ok att känna att man har det tungt, för tillslut kommer man ut starkare. 
 
Ciao!

Ett nödvändigt besök hos Åsa, ljusare tider och hopp.

Tjenis!
 
Jaha, då är jag tillbaka efter mitt senaste inlägg. Ett inlägg som jag bestämt tror var mitt sista för 2021. 
Jag minns att jag var hyfsat stolt över mitt 2021 med personlig utveckling, lärande, bättre självförtroende och mer självsäker. 
 
Visst var det flera gånger under 2021 som det verkligen var tungt, och att varje hinder var flera meter högt och att det fick ta flera försök för att klara av dom. Men att jag lyckades göra det, det visar ju bara att man aldrig ska ge upp och att man alltid ska försöka vara ärlig mot sig själv och andra. Och även våga be om hjälp ifall det behövs. 
 
Och be om hjälp, det har jag fått göra idag, tisdagen den 22/2-22 (var tvungen att skriva ut det, för jag tycker det är fränt). Men som jag skrev i mitt senaste inlägg, så var det väldigt längesedan jag var hos bästa Åsa. Dels för att jag har känt att jag har blivit lite starkare och har klarat av mina hinder själv med lärdom från henne men även med hjälp av nära och kära. 
 
Dock så behövs det ibland att jag får träffa henne, att jag får förklara vad jag känner, vad jag tycker, vad jag ska göra för att fortsätta utvecklas och vad jag inte ska behöva oroa mig för. Det som är så roligt, och det har jag pratat med en kompis om. Det är att Åsa och jag har träffats så länge, så både jag och hon har sett den sjuka utveckling jag har haft sen jag träffade henne första gången. Så det är så himla skönt att jag har henne och hon vet var hon ska styra mig när jag har problem. Och det hon ofta gör, det är att styra mig mot mina hinder och förklarar att detta klarar du. Kanske inte direkt, men du kommer klara det. Hon har hjälpt mig med allt. Från mitt dåliga självförtroende (där jag knappt vågade presentera mig inför en grupp människor) till att jag nu är coach för ett fotbollslag, pratar med okända människor utan att tveka, beställer mat like a motherfucker och ringer till okända människor utan att behöva tänka att nu kommer jag stamma, och hela världen kommer skratta. Så tänkte jag förut, men det var ju bara jag som tänkte det.
 
Men det är som sagt inte bara stamningen hon har hjälpt mig med. För det har hon inte fokuserat på, för hon är inte en talpedagog. Åsa är min psykolog, och hon har genom att visa mig att bara man tror på sig själv, då vinner man över mycket. Och det har automatiskt blivit med att jag bryr mig mindre om stamningen. En annan som hjälpte mig med att visa tro på mig, det är en återkommande vän, en bra vän, en vän som visade att några meningar, en liten push gjorde mig ännu starkare. Jag skriver inte ut hennes namn men hon vet vem det är, och jag är för evigt tacksam för hennes hjälp också. 
 
Även om jag har varit positiv, så har det inte alltid varit positvt för mig under 2022. Självförtroendet har varit ok som bäst. Och att det har varit ok, det är ok. Men jag känner att jag vid vissa tillfällen fallit tillbaka till en fas då jag tror mindre på mig själv, då jag inte tror jag klarar vissa saker, då jag har varit konflikträdd och mest varit i mitt skal. Det är inte ok, och det var därför jag valde att besöka Åsa igen, för det var ett hinder som jag behöver lite hjälp med. Ett hinder som kommer ta en liten tid att komma över, men senaste dagarna är jag på väg uppåt, snart är jag halvvägs och en dag, då kommer jag glida över det där hindret lika smidigt som Coventry glider in sina segrar i den 93:de matchminuten (det har hänt flera gånger). 
 
Som coach så har jag under mina taktiksnack pratat om hinder, om mod att misslyckas, mod att våga möta nya okända situationer och att aldrig vara nöjd. Man ska ställa krav på sig själv men även på andra, man ska be om hjälp eller erbjuda sig att hjälpa andra om det behövs. Och det gäller både stora och små problem. En mening, en hjälpande hand eller ett lyssnande öra kan lyfta både dig själv och andra till nya höjder och nya roliga utmaningar. Och det är sånt som jag inte bara behöva förmedla som coach till mina spelare, utan det är även sånt jag behöver tänka på att gör för mig själv också. Den vikitgaste personen du ska hjälpa är alltid i första hand dig själv, det är oerhört viktigt. Det har jag lärt mig under dessa år hos Åsa. Förr innan jag träffade Åsa och fick träffa min vän M, har jag alltid sett till andras bästa, och det är väl bra. Men jag hade aldrig tänkt på mig själv. Men det har jag lyckats ändra på. Jag gillar att hjälpa andra, men jag har lärt mig att först och främst se till att jag mår bra. Det är inte själviskt, det är nödvändigt. Det har jag lärt mig. Och mår jag bra, då har jag bättre självförtroend, är mer självsäker och ännu stadigare att luta sig mot och även att jag kan luta mig mot andra när jag behöver hjälp utan att jag är för tung. 
 
Hopp, ljusare tider och blick framåt mot nya utmaningar. Den inväntar mig från och med nu och det kommer vara en sån jävla rolig och utvecklande resa där jag kommer jobba med tro på mig själv, mitt självförtroende och mot. Och det kommer vara en resa med skratt, tårar, förvåning och kraft. Jag är laddad, jag är redo och jag fortsätter min på min väg sen det första steget jag tog hos Åsa, sen den första pushen jag fick av min vän, sen den första styrkan jag fick av mina nära och kära. Jag är redo. Redo att möta hinder, redo att möta motstånd, redo att möta det som kommer härnäst och redo att få se hur långt jag kan gå. 
 
Ha det bäst!

Mitt sista blogginlägg.....för 2021.

Howdy!
 
Snart är alltså 2021 slut, och det är helt galet. Det har varit ett långt, det har varit ett kort, det har varit ett roligt,  det har varit ett tråkigt men framförallt har det varit ett utvecklande år.
 
Som ni har läst, så blev jag alltså tränare för mitt älskade Malå IF detta år. Jag valde att sluta spela för att kroppen inte höll, men egentligen var det för att jag slipper vara med i löpningar och äta hur mycket godis jag vill. 
 
Men vi kan säga såhär,  att jag ångrar inte mitt beslut. För det har varit något av det roligaste och även mest utvecklande jag har gjort på länge. Fått nya nya vänner, jag har fått uppleva oerhörd glädje, jag har fått se mina spelare falla och vara besvikna men även fått se deras styrka och glädje när dom har rest sig upp igen. Mina gubbar har lärt mg så oerhört mycket. Dom har visat mig mod, visat mig kraft och visat mig att ingenting är för svårt. Och det har jag tagit med mig utanför fotbollen och in i mig själv. Jag hoppas jag har lärt dom en del också, men framförallt tron på sig själv och varandra. För tillsammans som ett lag, då är man som starkast.
 
Nu går vi till mina personliga saker som jag har upplevt, förhoppningsvis kommer uppleva och saker som jag kommer lyckas komma över det där hindret för att ta mig an ännu en utmaning. Som jag har sagt till mina spelare under ett taktiksnack. Man ska alltid sikta på att bli bättre och bättre, och våga möta alla hinder man ställs för. Man kan aldrig bli bäst, för ingen kan bli det. Nångång dör man, och vet man om att man verkligen har gjort sitt bästa för att bli bättre och bättre. Då tycker jag att man kan vara stolt över vad man hae lyckats med när man ligger där i dödsbädden. 
 
Jag har stött på hinder under detta år, som jag har klarat av för att jag har trott på mig själv. Jag har stött på hinder där det var lite kämpigare att ta sig över, men med hjälp av familj, vänner och mina spelare så har jag lyckats. Jag har inte varit hos min psykolog Åsa i Arvidsjaur på ett bra tag nu. Det betyder inte att jag aldrig kommer åka dit igen, men det är ju ett tecken på att jag är lite starkare, lite modigare och mer accepterande mot mig själv.
 
Jag har fortfarande kvar mitt drömjobb, jag har underbara kollegor, jag utvecklas nästan varje dag och jag ser att jag är mer och mer självsäker i mig själv. Jag är dock inte nöjd för det, för det finns fortfarande mycket kvar att jobba på. Det kommer komma dippar som är så jävla djupa att man ser Buffalo Sabres i NHL-tabellen. Men nuförtiden känner jag inte lika stor oro över att hamna i en sån svacka. Förut hade jag ju panik, men nu vet jag att jag är stark. Jag vet att jag har nära och kära som hjälper mig, och jag vet att jag kommer komma upp ur det där djupet. Ni måste komma ihåg att ni aldrig är ensamma. Ibland kan det vara skönt att vara för sig själv, men det betyder inte att man är olycklig, utan det tyder på att man gillar att vara med sig själv. Och det är den viktigaste personen att försöka hålla lycklig.
 
Vad kommer 2022 att ge mig då? 
Hm, jag gissar på ett antal biobesök (om det nu går) där The Batman är prioritet. 2022 kommer ge mig ännu en säsong med mina underbara fotbollsgrabbar och ett mål att vinna division 5. 2022 kommer ge mig vetskapen att jag har kvar mitt drömjobb, och att jag har mina vänner, min familj och arbetskollegor som finns där för mig, likaväl som att jag finns där för dom. 
 
Som avslutning vill jag citera min underbara systerdotter M som frågade mig en gullig men helt förstående fråga på julafton.
 
Hon knackade mig på armen och frågade " Wänne, vill inte du ha en tjejj?" 
 
Jag svarade henne där och då "Klart jag vill".
 
Och jag svarar henne här också. Vem vet vad som händer under 2022. Som jag har skrivit förut. Alla hinder leder till nåt gott och år 2022 kanske är året då jag hittar min själsfrände.
 
Gott nytt år på er, god fortsättning och nu hoppas vi att vintern försvinner fort som satan, så vi får börja spela fotboll och känna den underbara sommarbrisen. Vinter är sämst, förutom att det är jul.
 
Ha det bäst, så hörs vi nästa år.
 
 

En säsong att minnas, kamratskap och ljus framtid.

Hej hej!
 
Längesedan sist, men bättre sent än aldrig. Detta inlägg kommer handla en hel del om Malå IFs säsong, mitt första år som tränare och att hjärtat till Malå IF växer sig större och större hos varje spelare, ledare och publik. 
 
Som ni säkert vet, eller inte vet så har jag avslutat min karriär som back i Malå IF pga ryggproblem. Det har blivit en del inhopp här och där, men efter en match på senhösten (säger man så?) då ryggen fick sig en smäll och jag blev liggande i nästan en vecka. Då tog jag det tunga men rätta beslutet att ge upp karriären som spelare. Men att lämna Malå IF och fotbollen helt, det var uteslutet. Jag har hjälpt till med att vara assisterande tränare, när fantastiska Tomas Stenlund var huvudtränare. Och redan där så märkte jag hur roligt det var, och utvecklande det var. Förra året, så slutade Tomas som tränare efter lång och trogen tjänst, och det var egentligen inget svårt beslut för mig att jag ville ta över och bli huvudtränare. 
 
Det kändes spännande, det kändes nervöst och ibland var jag tveksam om jag skulle passa som huvudtränare och en ledare i ett a-lag. Jag har ju skrivit en del i bloggen om hur viktigt det är att våga testa nya saker, våga utmana sig själv och våga gå för det fullt ut. Ibland lyckas man, ibland lyckas man inte. Men har man väl gett sig fan på nåt, då är det bara att gå all-in. 2021, så blev jag då alltså ny tränare för Malå IF, och jag ville införa ny taktik, ville lära ut kamratskap och visa att Malå IF-hjärtat måste få växa igen hos varenda en i våran kommun. 
 
Efter en tung våromgång med förlust i varje match, där vi i princip gjorde en bra halvlek i varje match förutom mot Ålund (vi förlorade med 10-0) , då vi var sämst hela matchen och inte gjorde ett dugg för att visa upp kamratskap, klokhet och vilja. Det var faktiskt nära att jag skulle sluta där och då som tränare, och jag ställde ett ultimatum. Antingen lyssnar dom på mig och kör min taktik och det jag vill lära ut, eller så kör om på egen hand och jag kan hjälpa till att bära väskor mm. Det slutade med fina sms där flera visade förtroende för mig och även rannsakade sig själv. 
 
Matchen efter Ålund, då mötte vi Skellefteå FF 2 innan uppehållet. Det är ett oerhört skickligt lag, som spelar fin fotboll, bra passningsspel och fart. Jag visste att det skulle bli en tung match, dels för att det var Skellefteå FF men även att det var sjukt varmt (det gäller ju båda lagen såklart). Vi förlorade den matchen med 5-2 , men där och då såg jag precis vad jag ville se. Där och då såg jag att allt klaffade, och där och då såg jag att mina spelare, mitt Malå IF det tåger hade påbörjat en resa som jag var ute efter. En resa som jag inte vill hoppa av vid första etappen. Där och då såg jag en klubb som kommer att visa sig bli den klubb jag vill tillhöra och spela den fotboll jag vill se.
 
Efter uppehållet, så mötte vi både Myckle 2 och Bureå 2, båda matcherna på våran hemmaplan. Vi spelade bra i båda matcherna tills det var ca 10 minuter kvar. Då hände nåt och vi lyckades tappa ledningen i 88:minuten mot Myckle och 92:minuten mot Bureå. Det var tungt, men det var en lärdom och det var två poäng in på kontot. Men jag såg även mycket positivt, jag såg ett passningsskickligt, ett rörligt och ett Malå IF med mycket fart. 
 
Jag kommer inte skriva om varje match, men jag måste skriva om två matcher till. Den första matchen, det är mot Vebomark borta. Ett Vebomark som jag tycker är ett av dom bästa lagen i serien. Stora, tunga och snabba. Vi åkte dit med några avbräck men med ett lag som jag litade på till 100%. Och det gjorde jag rätt i. För vi vann borta mot Vebomark med 3-2 och första trean inbärgad i serien och vi lämnade jumboplatsen. Den vinsten gav mer än bara tre poäng, den vinsten gav glädje, den vinsten gav kamratskap och den vinsten gav en ännu större kärlek för Malå IF. 
 
Sista matchen jag ska skriva om, det är borta mot Myckle. Ännu ett tufft motstånd men som vi skulle ha vunnit mot hemma och som deras tränare sa "Vi snodde två poäng av er". I den här matchen så fick vi tillbaka vissa avbräck och där visade det sig även vilken konkurrens det började bli i laget. Innan matchen började så blev uppvärmningen lite annorlunda. Vissa spelare kom senare för dom stannade av och åt halvvägs. Så mitt taktiksnack fick jag göra på planen ca tjugo minuter innan matchstart. Ett matchsnack som innehöll allt från att vara ödmjuk till att man alltid ska försöka bli bättre och bättre toch utman sig själv för att sedan avsluta med att snacka lite om döden (true story). Och i den matchen då krossade vi Myckle med 4-1. Vi hade 3-0 efter ca tjugo minuter och efter det så tog dom över lite av spelet. Men i andra halvlek så kontrollerade vi matchen och andra raka trean in på kontot. Det visade sig även inte bli den sista. 
 
Mitt gäng, mina grabbar, mitt Malå IF avslutade denna säsong med att vara obesegrade efter uppehållet och av bara farten så tog vi åtta raka segrar. Att få se varje glädje efter varje seger, att få se alla fokuserade inför nästa match och att få se mina spelare visa kärlek och kamratskap till varandra, det gjorde att vi kunde ta åtta raka segrar. Det gjorde att vi kunde fortsätta på tåget och mot nya hinder med mod, med kraft och med vilja. Det här tåget kommer inte stanna, det här tåget kommer åka länge och det kommer stöta på hinder. Men detta tåg kommer aldrig att backa, detta tåg kommer alltid att gå framåt , så länge vi har kvar hjärtat, kamratskapen och viljan att alltid utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Man kommer aldrig bli bäst, men man kommer alltid att kunna bli bättre och bättre.
 
Nu är det inte jag som ska stå längst fram och klappa mig för bröstet, det är inte jag som har gjort grovjobbet. Det är mina spelare. Det är dom som har visat vilja, det är dom som har visat kamratskap, det är dom som har visat glädje, det är dom som har hittat sitt Malå IF-hjärta. Och det är dom som har lärt mig att bli en bättre och modigare människa. Ni har lärt mig så mycket mer än vad ni kan tro, och ni har visat mig hur starka ni är.  För eran resa ni har gjort innan jag hoppade på tåget, det är en resa jag inte hade klarat av. Men jag är glad överr att jag får följa med på eran resa genom fotbollen i Malå IF och kamratskapen där. Malå IF är på väg tillbaka igen, och den vägen vi åker det är uppåt.
 
Som vanligt måste jag skriva om mitt egna välmående. Jag mår bra just nu, har inte varit hos Åsa på ett tag men ska dit igen i höst. Som vanligt är det ju alltid upp och ner men jag är verkligen på topp nu. Stamningen är där, men jag har lite kontroll på den och som sagt utan min stamning så är jag inte Wänne. Jag vet att jag kommer komma i dippar, och det är helt okej. Dippar behöver man och det gör att man blir ännu starkare. Sen är det viktigaste att våga prata om det. Jag har varit så långt nere i vissa dippar att jag har varit tveksam om jag skulle lyckas ta mig upp. Och ibland tänkte om det enklaste vore att ge upp. Men jag pratade om det, jag var ärlig och jag tog det steg för steg. Jag hamnar fortfarande i dippar men tack vare alla gånger jag har lyckats kravla mig upp, så har dom blivit färre och färre och inte lika djupa. Så stort tack till min familj, mina vänner, mina arbetskamrater, Åsa och till mina spelare. Ni har hjälpt mig så mycket, och utan er vore jag borta. Ni är och förblir bäst, och jag är er evigt tacksam. 
 
Detta blev nog mitt längsta inlägg men det får ni ta, speciellt när jag inte uppdaterar bloggen så ofta. 
 
På återseende.
 

Utveckling både hos mig och laget, och stöd är viktigt.

Howdy!
 
Här sitter jag med en kopp kaffe och mackor, samtidigt som jag tittar på Jimmy Carr (grym komiker) medans jag skriver detta inlägg. Och jag måste även säga att jag sitter här med ett leende. Ett leende som jag har haft ett bra tag nu. Och jag menar inte att jag sitter och ler som Jokern eller Sheldon Cooper, utan att jag ler inombords. Men varför ler jag? 
 
Jag ler för att jag är inne i en bra period nu, en bra period som gör att jag är rättfram, positiv, modigare, starkare tro på mig själv, möter alla hinder utan med stor tro och nyfikenhet. Varför jag mår så här bra och känner att jag är inne i en bra period, det beror helt enkelt på (nu gissar jag bara) men det är att jag vågar ta mig an saker jag aldrig skulle ha gjort förut. Jag vågar prata öppet inför andra, jag vågar ringa samtal till andra utan att känna obehag, jag vågar stå för vad jag säger utan att känna dåligt samvete eller känna skuld, jag vågar misslyckas oftare för jag vet att tillslut kommer jag lyckas, och jag vågar ta mig an nya utmaningar (stora som små) i princip hela tiden. 
 
Nu vet jag ju att det kommer att komma perioder då jag jag kommer känna helt tvärtom mot det jag känner nu. Men det är ju det som är det roliga också. För på dom senaste åren, så har jag faktiskt tyckt att det har varit bra att ha lite tuffare perioder. För då har jag tagit tag i mig själv ännu mer för att komma ur den sämre perioden. Och jag tycker det är bra med lite sämre perioder (som jag inte har lika ofta) för det är verkligen då jag tar mig ur dom, då utvecklas jag ännu mer och blir mycket starkare och modigare. Det jag vill säga är att , det är ok att ha dåliga perioder. Det är okej att inte alltid må bra, för när ni kommer ur dom så är lyckan så mycket starkare och även stoltheten inom er starkare för att ni har klarat er ur denna tunga period. 
 
Nu över till fotbollen och mitt älskade Malå IF. Vi har just nu uppehåll men vi kör på och tränar. Jag ser att vi utvecklas mer och mer mot spelsättet som jag vill spela. Vi har haft en tung start i serien med fem förluster och en målskillnad som inte är så bra. Men även om vi har haft en tung start så ser jag ändå mycket glädje på träningarna, en vilja att utvecklas och även fokus på laganda. Vi känns mer och mer som ett lag, ett lag som Malå IF ska vara. Ett lag med kamratskap, krav på sig själv och andra, positivitet och att hela tiden utvecklas och alltid veta att inget är för svårt eller tungt för att klara av. Precis som jag försöker leva mitt liv och utvecklas själv, så försöker jag lära mina spelare och underbara människor att även dom kan klara allt, så länge man försöker och även accepterar att man kommer misslyckas igen .
 
För mina spelare har redan gjort en resa och mött hinder som dom har fixat, det har verkligen visat hur starka dom är och hur modiga dom är. Och det vill jag förmedla och även att dom tar med sig sin styrka och sitt mod både på fotbollsplanen men även utanför. För jag vet att varenda en har en positiv framtid och så länge man jobbar hårt och tar för sig, så kan i princip ingen/inget hindra en. Den enda som verkligen kan stoppa en, det är sina egna negativa tankar. Och det är en match man kommer ha hela livet. inte bara i 90 minuter. Men så länge man har ledningen mot sig själv och har kontroll, så ligger man alltid steget före. Och då är det inget som kan stoppa dig. Varken i livet ellet på fotbollsplanen. 
 
Det är så jag lever, och det är det jag försöker lära ut som coach. För jag har mött hinder som jag klarat av, jag har negativa tankar som jag har legat under mot, som jag har kvitterat mot men även som jag just nu har ledningen mot. Men jag är inte nöjd över att jag har ledningen, utan jag är nöjd över att jag har kontroll över ledningen och den ska jag fan inte släppa. Det vill jag inte att mina vänner, familj och mina spelare inte gör heller. Man ska aldrig slappna av och vara nöjd. Man ska fortsätta framåt och se vad som kommer härnäst. För det är det som är det roliga. Att få se var man hamnar ju mer man kör på utav bara satan. 
 
Nu blir det att se klart Jimmy Carr och sen gå på en promenad. 
 
Ha det gött! 

Har en rätt bra utveckling. Och sista besöket innan semestern?

Hejhej,
 
Så är jag äntligen tillbaka igen. Bloggen uppdateras inte ofta, men när den gör det då är det för att jag har varit hos bästa Åsa och fått prata ut samt följa min utveckling. Jag lovar inte att jag kommer försöka uppdatera den oftare, men jag ska göra mitt bästa.
 
På senare tid har jag haft en väldigt bra utveckling känner jag. Jag är en starkare person, som vågar säga ifrån, vågar stå för det jag säger och tar inte lika mycket åt mig på saker som jag inte ska ta åt mig. Jag känner att jag har hittat en metod som är lyckad för mig, en metod som visar vad jag vill utan att vara nån helt annan person eller vara den jag inte vill vara. Åsa sa att hon tycker att jag har visat en utveckling och metod, som är passande för mig och min personlighet, och att jag har lyckats göra det "själv" eller vad man ska säga. Jag är ju en person som inte är arg, som helst undviker konflikter genom att ta snacket direkt , istället för att låta det gro. Jag är rätt känslig när det blir onödiga konflikter eller irritationer som lätt kan undvikas. Då blir jag ofta tystare, drar mig tillbaka och låter allt som händer gro inom mig i en bra tid. Iallafall var jag otroligt känslig för det förut, men med min utveckling och all hjälp av Åsa, bästa M, familjen, vänner och bekanta så har jag lyckats hitta en väg där jag trivs att gå och redo att möta hinder som jag hoppas kommer efter vägen. 
 
Men självklart så är det så att det kommer komma dagar då absolut inget funkar för mig. Dagar då jag återvänder till den jag var förut, och även dagar då jag är tystlåten och tar åt mig allt. Men det är sånna dagar som kallas för hinder på min väg, och det är hinder som gamla Wänne var förjävla rädd för och gärna backade ifrån. Nu är det hinder som är roliga att komma över, nu är det hinder som är roliga utmaningar, nu är det hinder som jag är redo för. Jag känner att jag fortfarande har mitt gamla jag kvar i mig, och det vill jag inte ändra på. Det jag har kvar i mig är min blyghet (ibland) , känslan av att vara alla till lags ( den vill jag dock ändra på, men inte allt för mycket. För det finns både positivt och negativt med det). Stamningen är kvar, men den ska fan inte väck i första taget. Det är ju det som gör mig till den jag är. Och den är ju bra om man vill upprepa saker antingen på jobbet eller som coach.
 
På tal om coach (snygg övergång va?). Jag är ju tränare nu i Malå IF med god hjälp av R och J. det är sjukt roligt och utvecklande både för mig personligen men även att få lära mitt lag rutiner, spelsystem, laganda och vad det innebär att ha ett MIF-hjärta. Jag tycker laget utvecklas på träningen, och börja vänja sig med båder rutiner och taktik. Det är mycket kvar att jobba på, men jag tycker det har skett en positiv och snabb utveckling samt spelarglädje som jag ibland har saknat. Det som fortfarande också kan förbättras, det är laganda och spela för varandra. Den finns där, men den har lätt förr att blåsa bort när det kommer en stark och jobbig vind. Men snart kommer vi stå enade mot den där vinden, och ta oss igenom den för att möta fler hinder, men den här gången som en enig trupp. 
 
Vi har börjat med två raka förluster, men det är också en lärdom. Vi har stundtals spelat bra och tyvärr inte fått den utdelning vi förtjänar. Men på andra sidan, så har vi spelat dåligt och fått den utdelning som vi förtjänat. Det kommer vara en säsong som är upp och ner, men det kommer vara en jävligt rolig och utvecklande säsong. Och nu när man får böja ha publik, så hoppas jag att ni kommer och hejar fram laget till seger. Våran nästa match är den 18 juni , 19.30 hemma mot Skellefteå FF/2, så kom och heja på laget och visa erat stöd, 
 
Som avslutning vill jag säga att både jag och mitt lag går igenom ungefär samma resa. Det är en resa vi kommer klara av, antingen samtidigt eller vid olika tillfällen. Men det jag vet är att vi en dag kommer stå där tillsammans med stora leenden och redo att ta oss an nästa hinder enade och starkare än någonsin. 
 
Ha det gött, så hörs vi senare.
 
Wänne Wännster

Ett besök behövs, även om allt är i en positiv trend.

Tjolahopp pillesnopp! ( ja, jag är mogen) 
 
Igår var jag på besök hos Åsa i Arvidsjaur, och jag slog även till att besöka en sjukgymnast för mina ryggbesvär. Ibland är man klok och tar två flugor i en smäll. 
 
Ryggen ser bättre och bättre ut, samt att jag inte är lika stel som förut. Så snart kanske jag når ner ända till tårna, som typ har varit min dröm. Förutom att meka själv och ha oljefingra. Den drömmen ska jag också lyckas slå in nångång. 
 
Besöket hos Åsa gick bra som vanligt. Hon är verkligen helt fantastisk , och på det sättet hon har hjälpt mig genom dessa år är guld värt. Hon har lyckats bättre än alla talpedagoger jag har gått hos, hon har lyckats ingjuta mod i mig. Men hon ska inte få ta åt sig hela äran. Jag satt och tänkte en kväll på vad som hade hänt om jag hade fått jobb på kyrkan direkt, och att jag inte gick skola (slog rekord i att gå tre dagar , innan jag kände att det funkade bara inte) och därav fick jobb i Malå och träffade fantastiska M (du vet vem du är). Hennes tro på mig och pushande för att utvecklas, det har gett mig så mycket. Men framförallt har det gett mig en vän som jag nu är så oerhört glad över att ödet förde mig dit. Och att ödet gav mig alla hinder på vägen och modet att våga testa och utvecklas. Så ibland sitter jag och tänker, det blev fan i mig bra det här. Jag skulle inte vilja få det på nå annat sätt. Och det gör mig mer modig och accepterande mot alla utmaningar, oväntade val och situationer som jag hamnar i. För jag vet att i slutändan, så för det alltid med sig nått bra. Vägen dit kan vara krokig som satan, det kan vara tungt och man måste kanske göra flera försök. Men man ska aldrig ge upp, för tllslut när man når dit man vill, då är det fan värt det. 
 
Visst, jag ska ha en eloge också. Jag har ju gjort det slutgiltiga jobbet som Åsa sa. Men jag måste ändå berömma framförallt Åsa och M för att dom gick in i mitt huvud, skakade om och skruvade lite, samt kastade ut min negativa tro på mig själv (den var otroligt negativ) till att visa att jag kan om jag vill, och inget eller ingen ska stoppa mig. Ni är guld värda. Sen så är min familj och vänner också en stor hjälp, ni är inte bortglömda, ni är och förblir grymma. Förbannat grymma och ni hjälper mig med era olika egenskaper. Egenskaper som ni kanske inte tänker på, men som jag tänker på och som stärker mig. Jag har en vän, som även om vi inte alltid pratar så vet jag att hon finns där och hjälper mig med att bara lyssna. Jag har vänner som alltid finns till hands, och bara är där. Jag skulle ha varit tvungen att skriv en bok för att tacka alla, och det kanske jag gör en dag. Men det jag vill ha sagt är att, även om jag gör slutgiltiga jobbet. Så är eran push, erat stöttande och eran tro på mig, det är guld värt. Ni ska alla ha ett stort tack. Och stort, stort tack till Åsa och M. Min resa är inte klar, den har bara börjat. Det jag vet är att det kommer vara en förbannat spännande och rolig resa. Och jag behöver era stöd och pushande , för utan er (allihopa) då kommer jag bara stå still. Så än en gång , tack. 
 
 
Nu till nåt annat. Fotbollsträningen har börjat, och jag har ju blivit huvudcoach sen bästa T har slutat träna. Och gud vad roligt det är, grabbarna i laget är hur härliga som helst. Varje träning är det glädje, skratt, fokus och gemenskap. Jag ångrar inte ett dugg att jag tog på mig att bli coach, och snart hoppas jag ni får se nån match. Jag pratade lite med Åsa om det här, och hon frågade mig "hade du ställt upp som coach för 10 år sedan?" . Mitt svar blev nej, det hade jag inte. Jag hade inte vågat, jag hade inte trott på mig själv och jag hade verkligen inte vågat prata inför en hel grupp. Men jag har utvecklats, jag har vågat misslyckas, jag har accepterat att jag kan stå för det jag säger även om inte alla håller med, jag behöver inte längre vara rädd att inte bli omtyckt av alla. För man behöver inte vara omtyckt av alla. Den vikitgaste personen som gillar dig, det är faktiskt du själv. Och vet ni vad. Nog fan gillar jag vem jag är. Och vem jag håller på att bli. 
 
Tack för att ni läser min blogg, och fortsätt läs så ska jag uppdatera den så ofta jag kan. 
 
Ha det bäst!
 
 

Ännu ett besök, ett givande besök och utvecklande besök.

Hejhej,
 
Så har jag varit ännu en gång i Arvidsjaur och fått träffa underbara Åsa, för att få fortsatt hjälp och försöka/kunna klara av ett hinder. Ett hinder som jag har beskrivit som kanske detstörsta hinder jhag har upplevt hittills. Men det är ett roligt hinder, det är ett spännade hinder men det kanske är framförallt ett hinder som enligt Åsa har dykt upp för att jag ska fortsätta utvecklas och se hur långt jag kommer och kan gå. 
 
Vi går mot ljusare tider, både vädermässigt men även för mig själv i mitt inre. Visst har jag haft nån dipp här och där, och har fallit tillbaka i gamla synder. Där jag har sett till att andra ska ha det bra före mitt egna självmående. Det är dock en person jag är, men har på senare år lyckats hitta en balans där det hjälper mig också. Åsa sa att hon hade sett ett ordspråk som sa " Innan du säger ja, då ska du även se till att du säger ja till dig själv också" tror det var nå sånt. Men det var iallafall väldigt talande och ett ordspråk jag ska försöka gå efter. Skit i att ha dåligt samvete, våga säga ifrån, våga gå din egna väg, våga ta en chans men framförallt våga misslyckas. Det är där jag har fallit tillbaka i gamla synder. Jag har varit rädd för att misslyckas, inte alltid vågat stå för det jag har gjort och har försökt vara alla till lags. Dock känns det som Åsa sa, att jag har börjat hitta tillbaka till den jag vill vara, genom att upptäcka att jag har gått tillbaka lite i utvecklingen, och påbörjat min resa mot att övervinna detta hinder som jag finner intressant ,spännande och framförallt rätt utvecklande.
 
Jag vet att jag skrev hinder ca 1000 gånger, men jag skyller på min stamning och att jag stammar även när jag skriver så det så. Ibland måste man få skämta om sitt handikapp, för nog fan är det bättre att skratta och vara glad än att vara ledsen och sur. Mitt standardskämt om min stamning är ju att jag helst inte ringer och beställer pizza, för det blir så dyrt när jag beställer flera pizzor. Jaja, nu vek jag av lite, men ni förstår säkert vart jag är på väg med mitt liv och den jag är och det är ju därför jag får hjälp av Åsa, men även av mina nära och kära samt M som har hjälpt mig oerhört, och fortsätter göra det på sitt sätt.
 
Lite uppdatering om Coventry då. Vi håller oss flytande ovanför strecket och tog en livsviktig seger mot Bristol City. Dock är det några matcher kvar, och kontraktet är inte riktigt klart än. Coventry får även spela på sin hemmaarena nästa säsong, då dom (tror jag) har kommit överens med hyran som dom delar med ett rugbylag. 
 
På filmfronten har det varit lite tittande men mer beställande, så jag har x antal lager film och serier som jag måste börja beta av. Vet bara inte vart jag ska börja, eller jag vet vart en polare vill var jag ska börja. Och det är att se Breakin Bad eller The Boys, så det får väl bli nån av dom serierna då. 
På tal om serier, så har ju faktiskt sett två avsnitt av Snöänglar på svt. En riktigt bra och spännande serie och grymma skådespelarprestationer framförallt av Ardalan Esmaili och Josefin Asplund. Så det är ett hett tips iallafall. 
 
Nä, nu ska jag gå på en promenad och lyssna på senaste avsnittet av When we were kings. Det handlar ju om mitt älskade Halmstad, och det är ju bra uppladdning inför allsvenska som börjar på lördag där mitt älskade HBK är tillbaka. 
 
Ha det gött, så hörs vi.
 
 
 
 
 
 
 
 

Ännu ett utvecklande besök, men jag möter ett hinder som är högt.

Tjolahopp!
 
Nu har man kommit hem efter ett besök hos bästa Åsa. Som vanligt så är hon spot on med mina problem, och verkligen spot on när vi diskuterar lösningar och tips. Ibland undrar jag om jag skulle klara detta hinder utan främst min underbara vän M och hennes tro på mig, men även all hjälp och äben möjligheten att få prata ut med Åsa.
 
Jag kan redan nu säga att det går framåt för mig, jävligt mycket framåt. Jag känner mig rakare i ryggen, självsäker, modig och tror mer på mig själv. Men med det sagt så ska jag inte släppa ner garden.Jag ska rida på vågen, men även acceptera att jag nångång kommer falla men då är det bara att kämpa sig upp igen. För oavsett hur ont det gör att falla, är det värt att kämpa för att tillslut nå och komma över varje hinder. 
 
Det hinder jag kämpar mot är mer inom mig, och nåt som jag har haft lite bukt på förut men tack vare vissa situationer, har det kommit upp lite onda taggar. Det är taggar jag har klarat och vunnit över förut och det kommer jag göra igen. Allting kommer handla om acceptans, allting kommer handla om tro på sig själv, allting kommer handla om mod att lyckas och misslyckas, allting kommer handla om att förstå att man inte behöver kunna allt, allt kommer handla om att våga säga ifrån, allting kommer handla om att fokusera på mig själv. Och när jag har lyckats med allt det där, då är det bara att kämpa vidare och utvecklas ännu mer. Jag tror och vet att man aldrig blir färdigutvecklad och man ska alltid sträva efter att lyckas och nå nya mål. Men det är inget krav, utan man måste acceptera att vissa hinder är för svåra och det är inget fel i det. Då söker man vidare till nåt annat man kan utvecklas inom det personliga planet.
 
 
Nu lite andra nyheter och uppdateringar. Coventry kämpar på i championship men det är en tight kamp och det kommer bli en svettig avslutning. Buffalo gör även deras jobb i NHL med att vara sämst, och mest troligt kommer dom bli första laget som åker ut ur NHL. Så länge dom har roligt iallafall...
 
Film och seriefronten är lite still. Men har sett klart sista avsnittet av säsong 10 på Walking Dead (tror det kommer fler avsnitt av säsong 10 men vet inte när). Säsong 10 överraskade mig med att vara bra, mycket tack vare Negan. En otroligt intressant karaktär som har utvecklats till den bästa karaktären i serien. Tyvärr så har dom förstört det med en karaktär som är så satans lillgammal att jag måste kolla bort. Spring Uje spring, det var en väldigt bra och fin film som jag rekommenderar alla att se. Man skrattar, gråter och bara myser när man ser den. Jag ska försöka se lite fler nya filmer och serier, så ni får lite uppdateringar där. Jag har ju lovat min vän D att se The Boys och Breakin Bad. Jag har lovat min toylover J att se Breaking Bad och flera andra serier, så jag måste verkligen ta tag i det.
 
Nu har ni fått lite uppdatering iallafall, Jag återkommer efter nästa besök hos Åsa, så ni får lite mer info om min kamp mot mig själv.
 
På återseende.
 
Wänne
 

Ett första besök men absolut inte det sista.

Hejsanhoppsan!
 
Nu har jag kommit hem efter mitt första besök hos min underbara talpedagog/psykolog Å. Jag har känt på senare tid, eller egentligen sen jag slutade på ALS att jag tappat lite av det jag byggde upp där. Jag har tappat lite av mitt självförtroende, mitt mod och min nyfikenhet. Jag känner inte samma sug av att möta hinder och utmaningar, och därför har valt en rejäl omväg för att försöka lyckas ändå. Men jag har lärt mig att i hela mitt liv så kommer det hinder, och jag kan aldrig undvika dom. 
 
Idag berättade jag för Å om hur jag hade utvecklats sen jag träffade min underbara vän M och hur hon lyckades få fram mitt självförtroende, mitt mod och min nyfikenhet. Hur jag kunde gå rakryggad och ta mig an vilken utmaning eller vilket hinder jag stötte på. Under besöket så diskuterade vi om att jag var som en blomma, som hade utvecklats tack vare att jag hade fått ljus (glädje), mod (tron på mig själv) och vatten (hur jag växer psykologiskt). Det har blivit att jag har hamnat lite i en skugga på senare tid, så all min näring och allt det som har växt inom mig har stannat av lite. Det positiva är att jag inte har fallit tillbaka till den person jag var i unga dar. Dock har det gjort att jag står och stampar på samma ställe och väljer enkla lösningar och enkla vägar. 
 
Det nu jag och Å ska nå är samma ljus och näring som jag fick när jag lyftes upp och mötte min vän M. Att jag ska nå det där solskenet och glädjen att utvecklas, bli den jag vill vara och även ta mod i att man behöver inte vara alla till lags, att jag kan ta för mig, att jag kan/vill och måste övervinna alla hinder. Men även acceptera att jag inte klarar allt, att jag kan acceptera nederlag, att jag kan vara ärlig och säga ifrån när jag inte kan vissa saker, eller vill göra vissa saker utan att känna mig som en människa som mest går runt som en skugga utan att synas. För synas vill jag, utvecklas vill jag, hinder vill jag stöta på. Men jag vill fixa allt det där i min egna takt, under mina premisser och min taktik. 
 
Så efter dagens besök så ska jag nu försöka hitta tillbaka till mina grunder som jag hade efter tiden på ALS, och sen göra en re-route och ta mig an hinder jag har skippat senaste tiden. Och jag ska göra det med tron på mig själv att jag kommer klara det, jag ska göra det med förståelsen att man kan misslyckas utan att det gör nåt, jag ska göra det med både ett leende och allvar min, och jag ska känna glädjen när man har nåt sitt första hinder. Men jag ska framförallt göra det för mig själv. För att jag ska få må bra, för att jag ska vara självisk och tänka på mig själv först istället som det har blivit i slutet och gamla tider at jag tänker på andra. 
 
Första steget är att jag ska må bra med mig själv, sen ju starkare jag blir desto bättre kan jag hjälpa andra och på så sätt frhoppningsvis starta en effekt där allt blir så mycket bättre. 
 
Missförstå mig inte. Jag är glad över den jag är, jag är lycklig över mina vänner och min familj och jag älskar mitt jobb. Men jag måste börja älska mig själv mer för att nå dit jag vill. Mår jag bättre då kommer allt det andra bli så jävla mycket roligare och bättre också. 
 
Nu ska jag träna på mig själv inför nästa besök hos Å men även fortsätta med det hela livet, för nog fan är det roligt med utmaningar men ibland är det ok att bara sätta sig ned och tänka "idag lyckades/orkade jag inte ta kampen. Men imorn då jävlar är det dags att ta nya tag"
 
Nu får ni ta hand om er, så kommer nästa inlägg efter nästa besök hos Å. 
 
Ha det bäst!
 
 

2021, en väg tillbaka till gamla vanor och uppleva samma hinder igen.

Hejsan,
 
Så är jag tillbaka med ett nytt inlägg (bättre sent än aldrig...visst skriver man så?) . 2020 är nu avklarad och det året var ett tungt år, både för mig personligen men även för hela världen. Jag behöver inte gå in nåt mer om varför det var tungt för hela världen, men jag kan gå in varför det var lite tyngre för mig och att det har fortsatt en bit in i 2021.
 
Som jag har skrivit förut så har jag haft och kommer ha en kamp mot mina sämre tankar och min kamp mot mina psykiska ohälsa och ett självförtroende som inte alltid är uppåt. Jag har sedan jag har börjat skriva den här podden, lyckats klara mig över flera hinder som har varit från sjukt jobbiga till att kännas helt och håller ouppnåerligt. Och det har har gett mig en starkare tro på mig själv och även har fått se vad jag verkligen kan göra, så länge jag möter allt som känns jobbigt med en tro att det kommer bli en belöning i slutet. Och belöningar har kommit, det kan jag säga. Belöningar som har gett mig en större tro på mig själv, en bättre känsla av att man kan misslyckas men ändå komma över ännu ett hinder med vetskapen om att nästa gång det uppstår samma hinder så kommer jag klara det.
 
Dock har jag märkt senaste månaderna utan att vara jätteorolig, så har jag fått en känsla av att jag har hamnat i samma tankar som jag hade innan jag träffade M, som lyfte upp mig till den person jag kan och vill vara. Känns som att jag inte tar mig an nya utmaningar med samma glädje och lekfullhet och det känns som att jag tänker mer på hur andra ser på mig, min osäkerhet och att jag inte tar för mig lika mycket, utan jag tar åt mig mer utan att göra nåt åt det. Min stamning har blivit värre i slutet, och det känns som att jag tänker mer på den som något negativt istället för nå positivt. Jag vet att dessa tankar, min självkänsla och osäkerhet är nåt jag alltid kommer att få slåss mot. En fight som kommer pågå hela livet och mest troligt en fight jag inte kommer vinna mot helt, men ändå kan spela oavgjort med och hålla det där. Före min dipp som jag har nu, så känner jag att jag har haft en säker ledning mot min inre kamp och mina hjärnspöken och det har nog gjort att jag har släppt garden och låtit mig bli mer mottaglig mot negativa tankar. Så jag har tappat ledningen just nu, det känner och vet jag men det betyder inte att slaget är över. 
 
Det jag vet nu så här i början av 2021, då är det dags att ta tag i allt igen och kämpa mig tillbaka in i matchen. Det jag ska fokusera mest på , det är min självkänsla, mitt självförtroende, mitt mod och min känsla att våga misslyckas för att lyckas. En grej jag kommer att göra, det är att boka tider hos min fantastiska psykolog/logoped i Arvidsjaur. Jag kommer försöka bry mig mindre om vad andra tycker och tänker om mig ( där är det oftast mina egna tankar som fuckar upp allt), jag kommer stå upp mer för mig själv, jag kommer vara mer ärlig mot mig själv och jag kommer framförallt utmana mig själv med saker/tankar som jag har känt som jag inte har vågat att ta tag i. Men framförallt kommer jag aldrig släppa kryss eller ledning mot mina inre tankar när jag väl har kommit ikapp. 
 
Att få skriva av mig såhär, det är som lite terapi för mig. Ni behöver inte vara oroliga, jag vett att jag kommer klara det här. Jag behöver bara jobba med mig själv i mitt tempo, i min egna lilla miljö och med min taktik och det kommer vara en berg-och-dalbana det vet jag. Men när jag ser hur mycket det kommer ge mig personligen, då kommer det här bli jävligt bra, det lovar jag.
 
Jag ska försöka hålla er uppdaterade varje gång jag har varit hos min psykolog/talpedagog så ni får veta hur det går.
 
Nä, det var lite tankar från Wänne. Nu ska jag njuta av lite South Park innan läggdags. 
 
Ta hand om er!
 
Peace out!
 

En ny resa?

Hej, hej!
 
Längesedan sist, och jag ska hädanefter inte skriva att jag ska bli bättre på att skriva här. Det får helt enkelt bli när jag känner för det. 
 
Men vad har då hänt sedan sist? Ja, det har hänt en hel del saker. Några mindre bra och några väldigt bra och samt lite personlig utveckling.
 
Först dom mindre bra sakerna. Jag fortsätter att kämpa mot min psykiska ohälsa (den är dock 1000 ggr bättre än för några år sedan), men det är en del fighter jag måste återgå till och försöka vinna mot igen. Dvs inte vara för snäll, våga stå upp för mig själv och våga misslyckas för att sedan mest troligt lyckas. Jag har inte tappat bort mig på vägen till mitt mål, jag har bara hamnat i ett dike efter ett hinder men det kommer jag över. Det är ju bra att det inte går för lätt.
 
Min rygg pajade efter sista matchen för säsongen, och det är nog tyvärr ett tecken på att jag som fotbollsspelare har gjort mitt. Men det behöver inte betyda att jag lämnar fotbollen helt. Världens bästa Tomas har sagt ifrån sig att vara tränare för herrarna nästa år, och jag funderar på om man skulle försöka ta sig an tränarrollen. Men det är nåt jag måste tänka över. 
 
Nu till dom bra sakerna. Coventry har ju äntligen gått upp till Championship, och det betyder att jag har fått se dom på tv två gånger redan. Första gången vann dom (utan att imponera) sen andra matchen på tv, så förlorade dom och var sämst. Men nog fan är det roligt att få se sitt lag på tv igen och se dom kämpa sig fram för att undvika nedflyttning. Sen en positiv grej var ju att när jag såg andra matchen (då dom var sämst.) så fick jag lite ögongodis ändå. Man fick ju kolla lite på Oscar och Adam.
 
En annan bra sak är att mitt mående har varit lite sådär på sistone. Då har jag fått ta tjuren vid hornen igen och inte slappna av och tro att jag ska nå mitt mål utan hinder. Alla hinder man möter, ju mer lär man sig och mer utvecklande är det.
 
Sista saken som är bra. Min rygg pajade, och det sa därmed mest troligt stopp för min fotbollskarriär. Men det betyder att jag kan försöka vara coach och ha mer energi till det, och inte mixa. Sen betyder det att jag måste ta tag i min egna personliga träning, då min träning har mest levt genom fotbollen. Vem vet, jag kanske chockar kroppen och köper ett gymkort i vinter.
 
Julen är snart här. Jag längtar. (Det var också en bra sak).
 
Nä , nu ska jag efter min promenad, njuta av en kopp kaffe och några avsnitt av Pawn Stars.
 
Ta hand om er. 

RSS 2.0