lifeofwnne.blogg.se

Hej!

 

Senaste veckorna har jag haft en berg- och dalbana av känslor. Jag har mått bra psykiskt ett tag, men ska jag vara ärlig så är det mina negativa tankar som har haft övertaget och just nu dominerar. Jag vet inte varför jag känner såhär? Jag är omgiven av så mycket kärlek på jobbet, av familj och vänner och jag har ett bra liv. Varför ska det då kännas så tungt? Varför ska jag låta det (negativa) som har hänt i hela mitt 32-åriga liv komma fram?

 

Som jag har skrivit förut så har jag i hela mitt liv låtit mig bli överkörd, jag har inte känt mig respekterad och mitt självförtroende har varit och är fortfarande i botten. Men jag har låtit det vara på det viset för jag har ju haft/har flera vänner som tycker om mig, jag har en familj som står bakom mig och jag har ett underbart jobb som gör att jag med glädje vaknar varje morgon för ännu en arbetsdag. Men det är nåt som inte stämmer, det är nåt som gör att jag mitt i allt det postiva ser jag bara negativa saker om mig själv. Jag ser en Wänne som är helt utan självförtroende, jag ser en Wänne som låter sig styras för det är enkelt och den som styr mig har ju alltid rätt och är alltid så självsäker. Jag har alltid varit orolig att säga ifrån, jag har aldrig varit arg pga det inteh ar funnits en anledning. Men mest av allt så har jag inte vågat ta för mig pga min usla självkänsla och mitt katastrofala sjävförtroende.

 

Jag har pratat med några personer om det här och en jag pratade med gav mig så starka och stöttande ord att jag faktiskt har gråtit en skvätt ikväll. Dom jag har pratat med har hjälpt mig genom att lyssna och det är allt jag begär. Jag måste vinna den här kampen själv men det gör så oerhört mycket att man får prata av sig. Men ska jag vara ärlig så hade jag det tungt för två veckor sen och idag har jag haft samma negativa tankar. Det är svårt att förklara varför dom kommer, men det är ju helt klart nåt som triggar mig. Jag vet inte vad det är, men när det väl händer så gör det så ont och det är en smärta jag inte vill att nån ska uppleva. 

 

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för jag har haft flera kamper förut och jag har alltid vunnit i slutändan men den motståndare jag möter nu , det är en tuff jävel. Jag vet inte om jag kommer vinna men jag ska minst nå oavgjort iallafall. Jag tror och vet att det kommer lösa sig, det får ta den tid det tar och jag kommer att få åka min berg- och dalbana av känslor flera, flera varv men nångång så kommer jag kunna kliva av den med ett leende och säga att "Yes, jag klarade det!" . Och då lovar jag mina vänner att jag kommer vara samma gamla Wänne men med lite modifikation. 

 

Vill rikta ett stort tack till familj och vänner som stöttar mig och ett extra tack till två personer som hjälper mig med att lyssna och stötta mig. Utan min familj och mina vänner då vore jag ingenting, så tusen tack att ni finns!

 

Vänliga hälsningar, Johan

Howdy!

 

Wänne is back efter ett litet uppehåll på bloggen (igen!). Orsaken till varför jag inte har skrivit är dels för att jag har mått sådär psykiskt, haft ingen ork fysiskt och jag har bara försökt vila upp mig psykiskt. 

 

Varför jag har mått dåligt är mycket pga mina egna onda tankar, där jag har tvekat på mig själv som person och att jag har "återupplevt" situationer som jag i hela mitt liv har hanterat på fel sätt. Det är situationer där jag har bara tagit skit och inte stått upp för mig själv pga min osäkerhet och rädsla för att tappa vänner just för att man säger ifrån ifall man inte tycker att man behandlas som man ska. Jag har ju pratat förut om att jag har i hela mitt liv alltid varit den lugna och snälla Johan, den Johan som alltid har suttit där och varit tyst samt blivit överkörd i hela mitt liv.

 

Jag har på slutet pratat ut en del om det här med mina fina vänner och min fina familj, och även om era fina ord hjälper mig en bra bit på vägen så är det bara jag som kan göra det slutgiltiga jobbet. Ett jobb som kommer ta lång tid och det kommer vara dagar då jag mår sämre, men det kommer även vara dagar när jag mår bättre. Huvudsaken är att jag når mitt slutgiltiga mål till att jag blir den Wänne jag vill vara med viss modifikation dvs jag vågar säga vad jag tycker, jag vågar vara mer framåt, jag ska inte ta nån skit och jag ska sluta gömma mig bakom min snällhet/feghet. Det kommer vara svårt, och det är inte säkert jag kommer att lyckas men man kan alltid göra ett försök iallafall...eller 3. 

 

Jag måste då tack min familj för att ni finns där och stöttar mig som ni har gjort i hela mitt liv. Utan er vore jag ingenting och tusen tack för att ni finns.

 

Jag skickar också ett tack till mina vänner som också har stöttat mig genom svåra perioder. Ett speciellt tack till två personer (ni vet vilka ni är) för eran hjälp mot mina problem senaste veckan. 

 

Min familj är välrdens bästa familj och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig.

 

Nu ska jag ta och chilla resten av dagen, samt bajsa i mitt nyrenoverade badrum (ja, jag ska bajsa i toan). 

 

Ha nu en trevlig söndag, så hörs/ses vi säkert!

 

Ciao