lifeofwnne.blogg.se

Hej!

 

Jag har ofta skrivit om hur bra jag har trivts med mitt jobb. Jag har alltid gått dit med ett leende, men tyvärr så är det slut med det. Jag har valt att säga upp mitt nuvarande jobb, för att återgå till ett nygammalt jobb. Nämligen som kyrkvaktmästare. 

 

Det känns vemodigt att lämna men jag har alltid velat återgå som kyrkvaktmästare nångång i framtiden, och jag fick helt enkelt ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag har alltid tyckt att jobbet som kyrkvaktmästare har varit det roligaste jobbet jag har haft, och har alltid velat ha det igen. 

 

Jag har verkligen trivts med att jobba med mitt nuvarande jobb, och jag har fått lära känna flera nya människor och fått möta framförallt en oerhört fin människa, som har stärkt mig och visat mig vad jag kan göra med lite självförtroende och självkänsla. Det är jag oerhört tacksam för och det är nåt jag tar med mig in i både arberbetslivet men framförallt utanför arbetslivet. 

 

Nu har jag gjort mitt val, och jag känner en glädje över att jag har nåt nytt (gammalt) att längta till. Och det kommer bli riktigt roligt att återse gamla kollegor. 

 

Jag kommer fortsätta att jobba med min självkänsla, mitt självförtroende och mitt mod. Jag kommer fortsätta att nå målet att alltid gå runt med ett leende (för man kommer längre om man är glad och mår bra). 

 

Ibland behövs det bara en liten förändring för att få tillbaka det lilla pirret i magen, och det har jag nu. Självklart kommer jag att sakna mitt nuvarande jobb, och jag kommer vara oerhört tacksam för allt jag har fått uppleva, allt stöd jag har fått men även att man har fått ett förtroende att jag har kunnat växa som människa. 

 

En resa tar slut, men en ny resa är inom synhåll.

 

Ciao!

Tjolahopp! 

 

Var ett tag sen jag skrev på bloggen, men snart har det gått en månad av 2019 och det har redan börjat hända saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Me det har även hänt saker som gör att jag står inför två svåra val, om hur jag ska göra. Jag vet att det lutar åt ett håll, för jag har lovat en person att jag skulle göra den saken ifall situationen skulle uppstå. Jag vet att jag är lite mystisk nu, men ni kmmer få veta vad som gäller mest troligt nångång nästa vecka. 

 

Hur det går för mig och min personliga utveckling, så kan jag bara säga att det går framåt. Jag är väldigt stolt över vad jag har gjort hittills sen jag fick sån oerhört starkt stöd av en person som jag är oerhört tacksam över. Det var väldigt längesedan sen jag vågade prata inför en grupp människor, det var väldigt längesedan jag vågade ta en diskussion utan att vara nervös, det var väldigt längesedan jag vågade ringa till okända människor över telefon. Jag har nästan hela mitt liv varit rädd för att prata inför folk, jag har aldrig vågat ta en diskussion och jag har aldrig vågat stå för mina val (för nästan jämnt har den del gjort valen åt mig). 

 

Men nu är det slut på det. Jag har märkt nu att jag vågar ta beslut som är tunga, beslut som kanske inte alltid faller alla i smaken. Jag har vågat ta diskussioner som jag vet att jag har rätt i, utan att känna skuldkänsla eller be om ursäkt trots att det inte har varit befogat. 

 

Men tack vare min kära vän, så har jag fått se hur långt jag kan gå men även fått se att jag kan nå ännu högre. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte kontrolleras av mina hjärnspöken, jag behöver inte vara alla till lags och jag behöver inte ha att alla tycker om mig. Jag vet vilka jag har vid min sida när det blåser tunga vindar, när jag har det lite tungt. Och det är allt jag behöver.

 

Det är helt sjukt att jag nu vid 33 års ålder (inte 50-år, som en på jobbet trodde att jag var) har jag äntligen fått uppleva och se vad jag kan och vad jag har kapacitet tlll att uppnå. 

 

2019 kommer helt klart bli ett intressant år, och jag har ingen aning om vart jag kommer hamna, vart jag kommer sluta och vad som kommer att ske. 

 

Men jag vet en sak. Jag vett vad jag vill, jag vet vad jag kan uppnå och jag vet att jag tror på mig själv och litar på mina färdigheter. Och det mina underbara läsare, det är nåt jag är så oerhört stolt över.

 

Nu ska jag bajsa ner mig av rädsla till The Haunting of Hill house. 

 

Wänne Out.

Hejhej!

 

Så nu har vi alltså välkomnat 2019 in i våra liv. Ett år som jag har höga förväntningar på (det kan ni läsa i mitt senaste inlägg) och ett år som jag tror kommer göra stor skillnad för mig. Både på gott och ont. För tro mig, jag kommer få smaka på smärta, jag kommer få smaka på en oerhörd och hemsk smärta. Men jag tror/vet att det kommer lära mig att upptäcka krafter inom mig, som jag inte trodde fanns. Krafter som jag inte trodde jag ens hade eller skulle få uppleva under mitt liv. Dels är det kraften att kunna se att jag är den jag är och jag är inte fy skam. Visst har jag mina "fel" men det är även så att mina "fel" har gjort mig till den jag är. 

 

Mina "fel" har gett mig så mycket lycka i livet. Lycka med att ha en underbar familj, underbara och förstående vänner och ett grymt roligt och bra jobb. Mina "fel" har gett mig möjlighet att fightas mot mina demoner som jag har haft, en fight som jag är på god väg att vinna. Jag har inte vunnit än, men jag är snart där. Och det mina vänner, det känns så oerhört bra!

 

Om man ser tillbaka för ca ett år sedan, så var det över min döda kropp att jag skulle bjuda hem en (rätt nära) vän på mat och prat om personliga saker. Men det gör jag nu utan att ha en uns av nervositet. Vad är det egentligen att vara nervös över? Jag har ju förstått nu, att det är bara att göra det man tycker är obehagligt. Och ja, man kommer att misslyckas, man kommer att tveka på sig själv. Men när man väl har lyckats, när man väl har tagit det där steget och fått se att det är inget farligt. Den känslan är ungefär som när man äter en 88:an efter ett långt uppehåll. Man njuter, man ler och man känner. Det här är fan värt att möta några hinder för att nå sitt mål.

 

Jag har som jag har skrivit förut, varit VÄLDIGT osäker på mig själv. Jag har alltid varit tystlåten, blyg och alltid tvekat på mig själv. Men nu är det fan slut med det! Jag har efter flera månaders stöd från vänner och familj. Jag vill tacka 3 st extra mycket, ni vet vilka ni är. Men utan erat stöd, så hade jag varit den där Wänne som hade kört sitt lilla hamsterhjul för att det var "bekvämt". Men den Wänne är död! Han är borta! En ny Wänne kommer att existera , med början på 2019. Och det kommer vara en Wänne som har ett självförtroende och ett mod jag aldrig har haft under mina 33 år här på jorden. Det är viktigt att våga misslyckas, för jag vet att det kommer leda till nå bra. Och det är det värt.

 

Sist men inte minst, så vill jag ge en stor applåd till min kompis som har valt det modiga beslutet att göra en stor förändring i sitt liv. Det är starkt att du gör det och jag vet att det kommer att leda till nå gott. 

 

Skrev jag sist men inte minst? Jag menar näst sist, det här är sist men inte minst. Jag och M såg ission Impossible : Fallout. Jävlar vilken rulle det var! Tompa är ju en grym actionskådis och det var underhållning hela vägen. Se den vet jag. 

 

Ciao!