En vecka in. Har jag gjort rätt val?

Tjabba!
 
Nu har jag alltså jobbat min första vecka på mitt nygamla jobb, och det känns verkligen skönt att vara tillbaka. Det är ett jobb med grymma arbetskamrater, mycket frihet och en del skratt. Jag är så glad att jag tog chansen att få komma tillbaka som kyrkvaktmästare, och självklart hoppas jag att det blir en längre anställning. Men här och nu är jag nöjd att jag får jobba till september med det yrke jag alltid har velat att gå tillbaka till. 
 
Den enda skillnaden nu mot för när jag var där sist, det är ingen liten skillnad. Jag har fått mer skinn på näsan, jag är modigare, jag tar för mig mer och jag låter verkligen ingen köra över mig för den tiden är förbi. Och det är det som gör att jag går varje dag med ett leende, för jag märker hur mycket jag börjar bli den Wänne jag vill vara. Den Wänne som vågar prata inför okända människor och vågar ta för mig mer. Och vet ni vad, det är sjukt roligt att känna så!
 
Jag har tänkt på hur mycket jag har utvecklats, och hur jag har blivit modigare i slutet. Jag hade aldrig vågat avsluta mitt heltidsjobb för att återgå till säsongsarbetarer igen. Dels pga hur jag blev behandlad förra gången men även att jag var så osäker förut. Men jag har kommit till insikt (med hjälp från vissa personer. Ni vet vilka ni är) att man inte ska vara så rädd för att testa det oväntade, våga misslyckas för i slutändan kommer man lyckas och då har man lärt sig oerhört mycket av sina misstag. Man lever bara en gång och då är det mer värt att chansa för att nå dit man vill istället för att bara stå och stampa på samma plats tills livet är slut. Visst det kanske är säkert, men hur roligt är det?
 
Nä, hade ni frågat mig för två år sedan om jag skulle kunna göra det jag har gjort senaste två åren, då hade jag sagt never! Jag hade varit den tystlåtna killen som satt i hörnet och bara hängde med och var glad. Jag hade varit den som hade blivit överkörd och gjort saker jag inte hade velat, bara för att glädja andra. Nu är det nya tider, och den första jag ska ge glädje är mig själv, för när jag väl är glad då kan jag glädja andra och det är ju det jag vill. Så jag hoppas att jag har gett er lite glädje senaste åren och att jag fortsätter få ge er glädje, för just nu är jag helt enkelt jävligt glad. Och det känns bara helt fantastiskt. Jag har slutat leta fel på mig, för att istället hitta det som gör mig så unik, det som gör mig till den jag är och den som ni gillar. Jag har inte som mål att vara alla till lags, och jag är inte ute efter att alla ska gilla mig utan jag är ute efter att jag själv ska få känna glädje och då kommer ni få se en Wänne ni kommer att uppskatta ännu mer. 
 
Nu fattas bara att jag ska hitta den där rätta personen, den jag vill dela mitt liv med. För även om jag är en annan person nu än för två år sedan så är jag fortfarande förbannat blyg inför det andra könet. Men det är väl en charm i sig och jag är säker på att den rätta finns där ute, detär bara att våga satsa, misslyckas och tillslut efter några försök så har man lyckats hitta den personen.
 
Men medans jag söker, så får jag se lite filmer med Zac Efron och Ryan Gosling så får man vila ögonen på lite ögongodis. Ja, och nån film med Scarlett Johansson också. 
 
Nä, nu får ni ha det gött så hörs vi senare!
 
Ciao!

Tillbaka till framtiden.

Hejhej!
 
Jag har varit lite frånvarande ett tag, men det är dels på att jag har väntat på nåt svar från mina jobbansökningar (som jag tyvärr inte fick). Det var förresten det som var mina bollar i luften på förra inlägget. Men skam den som ger sig liksom, för jag har äntligen fått börja jobba på kyrkan igen. Och det känns oerhört skönt faktiskt, dels för att jag avskyr att gå hemma men även att det är ett fantastiskt roligt jobb.
 
Just i detta nu, så har jag säsongsarbete på kyrkan som kommer att ta slut i typ september / oktober. Vad som händer efter det, det vet jag faktiskt inte. Men ska jag vara ärlig så är jag inte speciellt orolig. Jag vet att det kommer lösa sig på ett sätt eller annat, det enda som är osäkert just nu är vart jag kommer vara, vem jag kommer vara och hur jag kommer vara. Och det känns så sjukt spännande! Nästan lika spännande som Coventry match mot Porstmouth igår, där Coventry förlorade för att dom är sämst men ändå. Jag kommer då inte förlora, för jag är fan inte sämst.
 
Mitt mående är faktiskt tipp topp just nu, jag känner att jag inte har några negativa tankar. Mina "fel" är ju det som gör mig till Wänne Wännster och det är ju freakin awesome. Jag har bestämt mig för att sluta se allt så negativt med mig själv och istället fokusera på det jag gillar med mig själv. Det känns som att man kommer längre som människa och att man är ärligare mot sin omgivning. Och med allt stöd jag har fått från er, så är ni värda all kärlek som jag kan ge er. Ni är bättre än bäst!
 
En god vän sa en bra sak till mig idag när jag berättade om mina planer. Hon sa "Man ska inte tänka så mycket, man ska bara köra" sen sa min andra vän en klok grej, han sa "Man kan alltid komma tillbaka till Malå". Och det stämmer ju så oerhört bra. Man ska inte tänka så mycket, utan man ska bara köra. Och det känns som att jag måste göra det, för att hitta min lycka eller testa för att se om jag hittar det som gör mig lycklig.
 
Så tack för era visdomsord. 
 
Nu ska jag steka mitt fläsk och lyssna på Take That.
 
Ha det gött allihopa! 
 
Ciao! 
 

Nåt spännande kommer att hända, dock vet jag inte vad.

Hej!
 
Nu har jag officielt slutat på ALS. Jag har haft en underbar tid, där jag har verkligen fått utvecklas som person (där jag har framförallt en person att tacka mycket för) men jag har även fått jobb med härliga människor som jag kommer att sakna. 
 
Dock så ångrar jag inte att jag sa upp mig, för jag vill att det ska hända något spännande i mitt liv. Jag vill uppleva nya saker, jag vill testa mina gränser, jag vill våga för att misslyckas så att jag tillslut får möjligt att lyckas med det jag vill göra. Jag vill möta hinder, jag vill ha en kamp, jag vill att det ska vara osäkert för på något sätt så känns det som att det kommer göra mig som en ännu starkare person, men framförallt så vill jag se hur långt man kan gå bara om man vågar. 
 
Jag har skrivit förut att jag har många bollar i luften, och det har jag verkligen (nu pratar jag inte om mina bollar). Jag inväntar intressanta svar som kan göra att det blir en liten ändring i mitt liv, som vem vet leder till något som jag verkligen har längtat efter. Jag vet redan vad jag kommer att göra ifall jag får det svar jag vill. Jag vet att jag är lite kryptisk, men jag lovar att jag uppdaterar er när jag vet mer. 
 
Idag fick jag en intressant fråga som var sjukt svår att svara på. Jag fick frågan om jag var lycklig, och jag svarade snabbt ja utan att tänka efter. Men jag är ju inte lycklig, det är jag verkligen inte. Missförstå mig inte, jag är nöjd med mitt liv, jag är nöjd över vem jag är och jag är nöjd över vad jag har lyckats med hittills. Men lycklig det är jag inte, inte än iallafall. Det är det som gör att jag måste våga lämna säkerheten och uppleva nå nytt med både med och motgångar, för om jag väljer att stanna kvar i min "säkerhet" då kommer jag bara vara nöjd över mitt liv. Och det är inget fel med det, det kan nämligen vara så att det är livet jag ska leva och det är livet som gör mig lycklig. Men det känns som att jag måste våga utmana mig mer för att se om jag hittar det som gör mig lycklig ( vad nu det är ). 
 
Efter att jag har förändrats så mycket som person på senare tid, då tycker jag att det passar för mig att bara köra på och se vad som väntar i slutet. Det kommer vara hinder under vägen, och jag kommer säkert att få göra om vissa saker 100 ggr, men det kommer jag att göra med ett stort leende. Oavsett om det i slutet visar sig att livet jag har nu gör mig lycklig, då vet jag att jag iallafall har testat mina vingar för att uppleva nya saker som har inneburit både med och motgång.
 
Sist men inte minst så fick jag fint besök av Manda och Rambo idag. Vi halkade oss fram på en promenad, för att jag sedan bjöd på lunch. Manda är en person jag ser väldigt mycket upp till och hon har gjort en resa som jag tycker är otroligt stark, och hon visar hur långt man kan gå bara man vågar. 
 
Två filmtips kommer också, innan jag slutar. Jag såg Bohemian Rapsody och A Star Is Born i helgen. Det var två väldigt bra filmer, där jag nog höjer den senare lite extra. Lady Gaga och Bradley Cooper är fantastiska och man känner för karaktärerna. En otroligt stark film, som jag rekommenderar.
 
Ha det gött, så hörs vi senare!

Slutet närmar sig.

Tjolahopp!
 
Min sista dag på mitt jobb blir alltså den 28 mars, och med tanke på att tiden går i rekordfart så är jag snart där. Den 28 mars så lämnar jag ett av dom bästa jobben jag har haft, ett jobb med underbara arbetskamratet och en människa som har fått mig att bli till nån jag inte trodde att jag kunde vara. 
 
Hade det varit den gamla Johan, så hade jag varit för feg för att avsluta min anställning. Jag hade valt den säkra vägen, den enkla vägen. Men efter att jag har snackat med den underbara personen som har hjälpt, stärkt och visat mig vad jag kan bara jag tror på mig själv. Då kom jag helt enkelt fram till att man bara har ett liv, och även om en väg är säker och enkel betyder det inte att det är den rätta vägen. 
 
Ska jag vara ärlig, så vet jag inte vart jag kommer vara om ca 7 månader. Jag kan vara kvar i underbara Malå eller så kan jag ha hittat ett nytt jobb på en annan ort. Och det känns bara roligt och spännande. Jag har ingen ångest över framtiden, för jag vet att så länge jag tror på mig själv och vad jag kan då är jag 100 % säker att jag kommer att lyckas och hitta nåt som gör mig lycklig. Det kommer säkert vara lite svårare än den enkla vägen, men det kommer var så värt det. För jag har upptäckt nu att ju mer hinder man möter i livet, ju mer lär man sig hur mycket man kan klara av och hur stark man egentligen är.
 
Jag har ju snackat här på bloggen rätt mycket om mitt usla självförtroende, min feghet, min blyghet, mina sjukdomar (hyperhidros och jag kan erkänna att jag har lidit/lider av ångestattacker ibland. Dock inte lika ofta nu pga medicin mm). Men jag är glad över att jag har fått möta dessa hinder, jag är glad över att jag har kontroll på hyperhidrosen och min psykiska ohälsa, och jag är framförallt glad över all stöttning jag har fått från nära och kära, vänner och ovänner, människor jag kanske inte har känt allt för länge men har vågat tala ut inför dom för man har känt förtroende. Om jag skulle få välja att leva om mitt liv men jag hade kunnat välja bort min hyperhidros, min psykiska ohälsa, min stamning (stamningen är dock bara positivt, för speciellt om man ska ringa och beställa mat då kan det bli så att man beställer typ 8 athena istället för 1 athena) och det är fan i mig inte nåt negativt. Jag älskar pizza! Men det var inte det jag skulle komma fram till.  
 
Det jag ville säga är att jag inte skulle leva om mitt liv utan min hyperhidros, min psykiska ohälsa eller stamning. För jag tror på fullaste allvar att det har gjort mig till den jag är idag. Wänne som aldrig ser hinder som nåt negativt, utan välkomnar hinder med ett leende. Jag vill ha lite spänning i mitt liv, jag vill inte gå efter den enkla och tråkiga vägen. Tack vare stödet från en speciell människa är jag nu redo att utvecklas ännu mer och våga ta för ig ännu mer men framförallt, våga lämna nåt som kanske är säkert men tråkigt. Det känns som att om 7 månader då kanske jag inte ens bor kvar i Malå, och det är ju tråkigt. Men ju längre jag väljer att gå den enkla vägen, ju mer spännande missar jag ju. Jag är snart 34 år, och det känns som att med mitt nyfunna självförtroende, min nyfunna glädje och att jag har accepterat att jag är den jag är, och det är fan inte fy skam. Är jag redo att ta mig an all hinder, stora som små. Och det kommer jag göra med glädje, för när jag väl kommer till mållinjen och ser tillbaka på mitt liv, då kan jag göra det med ett leende. För då vet jag att jag valde rätt väg. 
 
Jag lovar att uppdatera er när det blir en ändring. Men jag vill tacka er alla som har stöttat mig, ingen nämnd och ingen glömd. Ni är bäst och jag älskar er. Utan er hjälp, så hade jag gått den säkra tråkiga vägen och missat att det roliga jag kommer att uppleva. Tusen, tusen tack! Ni vet vilka ni är. 
 
Just ja, 2 dagar efter jag ska sluta då ska jag tatuera mig igen. Och motivet blir från världens bästa film nämligen 28 days later. Ni ska få se en bild när den är klar. 
 
Nu ska jag njuta av lite Family Guy och kurera min onda hals och hosta hela helgen. 
 
Men ta hand om er, så hörs vi senare. Och om vi inte hörs här, så ses vi kanske nångång under efter min väg, och då kommer ni få se hur glad jag är. 
 
Wänne out!
 
 

En resa som tar slut, men början på nåt nygammalt är på gång.

Hej!
 
Jag har ofta skrivit om hur bra jag har trivts med mitt jobb. Jag har alltid gått dit med ett leende, men tyvärr så är det slut med det. Jag har valt att säga upp mitt nuvarande jobb, för att återgå till ett nygammalt jobb. Nämligen som kyrkvaktmästare. 
 
Det känns vemodigt att lämna men jag har alltid velat återgå som kyrkvaktmästare nångång i framtiden, och jag fick helt enkelt ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag har alltid tyckt att jobbet som kyrkvaktmästare har varit det roligaste jobbet jag har haft, och har alltid velat ha det igen. 
 
Jag har verkligen trivts med att jobba med mitt nuvarande jobb, och jag har fått lära känna flera nya människor och fått möta framförallt en oerhört fin människa, som har stärkt mig och visat mig vad jag kan göra med lite självförtroende och självkänsla. Det är jag oerhört tacksam för och det är nåt jag tar med mig in i både arberbetslivet men framförallt utanför arbetslivet. 
 
Nu har jag gjort mitt val, och jag känner en glädje över att jag har nåt nytt (gammalt) att längta till. Och det kommer bli riktigt roligt att återse gamla kollegor. 
 
Jag kommer fortsätta att jobba med min självkänsla, mitt självförtroende och mitt mod. Jag kommer fortsätta att nå målet att alltid gå runt med ett leende (för man kommer längre om man är glad och mår bra). 
 
Ibland behövs det bara en liten förändring för att få tillbaka det lilla pirret i magen, och det har jag nu. Självklart kommer jag att sakna mitt nuvarande jobb, och jag kommer vara oerhört tacksam för allt jag har fått uppleva, allt stöd jag har fått men även att man har fått ett förtroende att jag har kunnat växa som människa. 
 
En resa tar slut, men en ny resa är inom synhåll.
 
Ciao!

Vad kommer hända under 2019?

Tjolahopp! 
 
Var ett tag sen jag skrev på bloggen, men snart har det gått en månad av 2019 och det har redan börjat hända saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Me det har även hänt saker som gör att jag står inför två svåra val, om hur jag ska göra. Jag vet att det lutar åt ett håll, för jag har lovat en person att jag skulle göra den saken ifall situationen skulle uppstå. Jag vet att jag är lite mystisk nu, men ni kmmer få veta vad som gäller mest troligt nångång nästa vecka. 
 
Hur det går för mig och min personliga utveckling, så kan jag bara säga att det går framåt. Jag är väldigt stolt över vad jag har gjort hittills sen jag fick sån oerhört starkt stöd av en person som jag är oerhört tacksam över. Det var väldigt längesedan sen jag vågade prata inför en grupp människor, det var väldigt längesedan jag vågade ta en diskussion utan att vara nervös, det var väldigt längesedan jag vågade ringa till okända människor över telefon. Jag har nästan hela mitt liv varit rädd för att prata inför folk, jag har aldrig vågat ta en diskussion och jag har aldrig vågat stå för mina val (för nästan jämnt har den del gjort valen åt mig). 
 
Men nu är det slut på det. Jag har märkt nu att jag vågar ta beslut som är tunga, beslut som kanske inte alltid faller alla i smaken. Jag har vågat ta diskussioner som jag vet att jag har rätt i, utan att känna skuldkänsla eller be om ursäkt trots att det inte har varit befogat. 
 
Men tack vare min kära vän, så har jag fått se hur långt jag kan gå men även fått se att jag kan nå ännu högre. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte kontrolleras av mina hjärnspöken, jag behöver inte vara alla till lags och jag behöver inte ha att alla tycker om mig. Jag vet vilka jag har vid min sida när det blåser tunga vindar, när jag har det lite tungt. Och det är allt jag behöver.
 
Det är helt sjukt att jag nu vid 33 års ålder (inte 50-år, som en på jobbet trodde att jag var) har jag äntligen fått uppleva och se vad jag kan och vad jag har kapacitet tlll att uppnå. 
 
2019 kommer helt klart bli ett intressant år, och jag har ingen aning om vart jag kommer hamna, vart jag kommer sluta och vad som kommer att ske. 
 
Men jag vet en sak. Jag vett vad jag vill, jag vet vad jag kan uppnå och jag vet att jag tror på mig själv och litar på mina färdigheter. Och det mina underbara läsare, det är nåt jag är så oerhört stolt över.
 
Nu ska jag bajsa ner mig av rädsla till The Haunting of Hill house. 
 
Wänne Out.

En vecka in på år 2019.

Hejhej!
 
Så nu har vi alltså välkomnat 2019 in i våra liv. Ett år som jag har höga förväntningar på (det kan ni läsa i mitt senaste inlägg) och ett år som jag tror kommer göra stor skillnad för mig. Både på gott och ont. För tro mig, jag kommer få smaka på smärta, jag kommer få smaka på en oerhörd och hemsk smärta. Men jag tror/vet att det kommer lära mig att upptäcka krafter inom mig, som jag inte trodde fanns. Krafter som jag inte trodde jag ens hade eller skulle få uppleva under mitt liv. Dels är det kraften att kunna se att jag är den jag är och jag är inte fy skam. Visst har jag mina "fel" men det är även så att mina "fel" har gjort mig till den jag är. 
 
Mina "fel" har gett mig så mycket lycka i livet. Lycka med att ha en underbar familj, underbara och förstående vänner och ett grymt roligt och bra jobb. Mina "fel" har gett mig möjlighet att fightas mot mina demoner som jag har haft, en fight som jag är på god väg att vinna. Jag har inte vunnit än, men jag är snart där. Och det mina vänner, det känns så oerhört bra!
 
Om man ser tillbaka för ca ett år sedan, så var det över min döda kropp att jag skulle bjuda hem en (rätt nära) vän på mat och prat om personliga saker. Men det gör jag nu utan att ha en uns av nervositet. Vad är det egentligen att vara nervös över? Jag har ju förstått nu, att det är bara att göra det man tycker är obehagligt. Och ja, man kommer att misslyckas, man kommer att tveka på sig själv. Men när man väl har lyckats, när man väl har tagit det där steget och fått se att det är inget farligt. Den känslan är ungefär som när man äter en 88:an efter ett långt uppehåll. Man njuter, man ler och man känner. Det här är fan värt att möta några hinder för att nå sitt mål.
 
Jag har som jag har skrivit förut, varit VÄLDIGT osäker på mig själv. Jag har alltid varit tystlåten, blyg och alltid tvekat på mig själv. Men nu är det fan slut med det! Jag har efter flera månaders stöd från vänner och familj. Jag vill tacka 3 st extra mycket, ni vet vilka ni är. Men utan erat stöd, så hade jag varit den där Wänne som hade kört sitt lilla hamsterhjul för att det var "bekvämt". Men den Wänne är död! Han är borta! En ny Wänne kommer att existera , med början på 2019. Och det kommer vara en Wänne som har ett självförtroende och ett mod jag aldrig har haft under mina 33 år här på jorden. Det är viktigt att våga misslyckas, för jag vet att det kommer leda till nå bra. Och det är det värt.
 
Sist men inte minst, så vill jag ge en stor applåd till min kompis som har valt det modiga beslutet att göra en stor förändring i sitt liv. Det är starkt att du gör det och jag vet att det kommer att leda till nå gott. 
 
Skrev jag sist men inte minst? Jag menar näst sist, det här är sist men inte minst. Jag och M såg ission Impossible : Fallout. Jävlar vilken rulle det var! Tompa är ju en grym actionskådis och det var underhållning hela vägen. Se den vet jag. 
 
Ciao!

Ett nytt år, nya löften, förändringar och en mer stabil Wänne

Hojhoj!
 
Så lider snart år 2018 mot sitt slut, och vi får välkomna år 2019 i våra liv. Detta år har för mig kantats av ett år med olika känslor och upplevelser. Jag har mått skit, jag har mått bra, jag har fått skratta, jag har gråtit, jag har känt glädje inombords men jag har även känt smärta. Jag måste erkänna att 2018 har varit ett år där jag har fått kämpa med att hitta mig själv (jag har fortfarande inte lyckats) men även ett år där jag har fått uppleva mer smärta än vad jag hade väntat mig. 
 
Jag har haft vänner som har tagit sitt liv i förtid, jag har kämpat med mitt självförtroende och min självkänsla, jag har accepterat att jag lider av psykisk ohälsa som jag måste ta medicin mot (nåt jag kommer göra hela livet) , jag har accepterat att det är okej att göra misstag och att det är okej att inte alla tycker om en själv. 
 
Men det är tack vare dessa upplevelser som gör att jag kommer gå in år 2019 med ett litet förbättrat självförtroende, mer mod att ta mig an saker, att jag vågar chansa för att misslyckas och att jag vågar vara mig själv (även om det kommer bli en del ändringar om hur jag är och vill vara). Jag vet att 2019 inte kommer vara lätt, jag vet att jag kommer att gråta, jag vet att jag kommer känna smärta. Men jag vet även att jag kommer att klara av alla hinder galant, för att tillslut kanske hitta skatten i slutet av regnbågen. Den skatt som innehåller det jag är ute efter och den jag vill vara. 
 
En skatt med självförtroende, mod, vilja, acceptans mot mig själv och framförallt massa glädje. Jag vet inte om jag kommer komma till skatten år 2019, men nog fan ska jag göra mitt bästa. Och alla hinder som kommer att vara framför mig, det är hinder som jag med glädje kommer att fightas mot. För jag vet att belöningen kommer att finnas där tillslut. Och ju mer hinder jag klarar, ju starkare blir jag. 
 
Jag har även några nyårslöften som jag ska dela med mig av. Jag kommer fortfarande avstå godis/chips/ostkrokar, jag kommer att försöka avstå läsk, jag kommer träna minst 30 min 5 dagar i veckan hela 2019 och jag kommer även försöka få mig en dejt. Antingen via tinder eller på nån fest eller dylikt, för ju mer jag vågar misslyckas så vet jag att jag kommer hitta den rätta tillslut. 
 
Så tack 2018 för det du har gjort för mig, att du har visat hur stark jag kan vara. Men fuck you för att jag har fått uppleva massvis av onödig smärta. 
 
Nu välkomnar jag år 2019, för tro mig när jag skriver att detta år så kommer jag stå där i slutet, med ett leende och en glädje över att jag har lyckats. Att jag har äntligen hittat den där skatten.
 
Wänne out!

En ny Johan

Tjabba!
 
Snart är oktober över och vi börjar närma oss november. Mitt mål med motion minst 30 min varje dag har gått ovanligt bra. Dock ska det erkännas att jag inte har motionerat varenda dag, men det är mycket pga ryggsmärta. Jag har lyckats tapp 11 kg sen ett år tillbaka, och det känns verkligen som att mitt nyårslöfte har gett resultat. Jag har blivit gladare, haft mer ork och varit mer självsäker. Men nog saknar man godis lite nu och då.
 
Jag har även kommit till insikt att jag ska göra en helomvändning. Jag är less på att ta skit över saker jag inte har gjort, jag är less på att man ska få skäll för att folk har en dålig dag, jag är less på att bli överkörd för att folk tar ut sin ilska pga nåt annat som tynger dom. Jag har i hela mitt liv alltid "accepterat" och tagit åt mig saker över sånt jag inte har gjort. Jag har i hela mitt liv inte vågat säga ifrån när jag tycker att nån har gjort fel. Och jag har i hela mitt liv bitit i tungan och hållit tyst. Men nu ska det fan bli ändring alltså. 
 
Jag vet att det kommer sticka i ögonen hos en del, jag vet att jag inte kommer bli omtyckt när jag säger ifrån, jag vet att folk kommer snacka skit om mig, jag vet att jag kommer ha fel också när jag säger ifrån men då kommer jag be om ursäkt för jag vet att det är det enda rätta. Men nu är jag less på att vara alla till lags, jag är less på att min energi håller på att drivas till botten pga jag ska vara och hjälpa alla andra och vara dom till lags. Hädanefter kommer jag att snäsa ifrån ifall jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad, jag kommer snäsa ifrån ifall jag ser att folk inte gör rätt för sig, jag kommer snäsa ifrån oavsett vem det är och vilken situation. Jag tror att jag kommer tappa en del "vänner" åga mitt nya jag, men det kommer även ge mig en styrka som gör att jag trivs med mig själv och det är fan i mig det viktigaste. Är jag nöjd med den jag är, då har jag redan vunnit kampen.
 
Dock är det så att jag kommer inte att vara långsint, för är det nån som ber om ursäkt och erkänner sitt fel ( inklusive jag) så respekterar jag den personen mer än allt annat. Det visar bara hur stor man är som människa och att man vågar acceptera sitt misstag. Jag kommer garanterat göra flera misstag, jag kommer garanterat göra fel saker som jag har sagt att jag aldrig kommer göra, men en sak är säker. Jag kommer ALLTID att be om ursäkt och erkänna mina misstag, för det vinner man med i längden.
 
Så hädanefter kommer jag göra det som känns bäst för mig själv, och jag kommer göra det med ett leende. Ni kommer få uppleva en ärligare, rakare och mer sjävsäker Wänne. Vilken ändring det blir i mitt liv, ja det får framtiden helt enkelt utvisa. Det är dags för förändring, och den börjar nu. 
 
Ciao!

Ny månad, nygammla löften.

Hejhej!
 
Längesedan jag skrev på bloggen (som vanligt) men det är för att dels så har jag inte haft tid eller ork, samt att det inte har hänt så mycket spännande sen jag skrev sist. Eller några saker har hänt, men det finns vissa saker jag kan förbättra med mig sjäv, tills jag verkligen är den personen jag vill vara. Det är dock en lång kamp, så det får ta den tid det tar. 
 
Jag bestämde mig för nån vecka sedan att sluta med fotbollen (som jag skrev om i förra inlägget), jag har avslutat min "karriär" både som spelare och ledare i Malå IF. Det känns som ett rätt beslut, ett beslut där jag måste se till mig själv, ett beslut jag har tagit för att jag inte har känt samma glöd eller glädje till fotbollen som jag har gjort förut. Dock är det inte permanent, för jag kanske får tillbaka glädjen till fotboll nästa år eller om 5 år. Men jag är nöjd över att jag vågade ta beslutet av att göra nåt jag inte vill, utan vågar avsluta nåt som har varit en stor del i mitt liv. 
 
Det är nåt jag måste bli bättre på. Jag måste våga ta för mig mer, jag måste våga misslyckas, jag måste våga stå upp för mig själv, jag måste våga vara mer framåt och jag måste våga att ändra lite på mig själv för att bli en bättre människa än den jag är idag. Jag vet att jag har goda sidor, jag vet att jag är rätt omtyckt ( hoppas jag iallafall) men det är en del saker jag måste ändra på och det har jag skrivit i denna blogg förut. Jag har tänkt börja göra upp en plan för resten av året, för att sedan fortsätta med samma taktik nästa år.
 
1. Jag ska vara mer modig, våga misslyckas, våga ta en chans att göra nåt jobbigt. För vem vet, i slutet av vägen finner jag kanske mitt mål och då får det vara en guppig väg tills jag når fram till slutet. Det kan vara värt det.
 
2. Självkänsla. Våga acceptera att jag har vissa "fel" som gör att jag kanske har varit annorlunda till sättet pga det är enkelt. Nu är det dags att våga ta för sig mer, våga stå upp för det jag tror på och INTE sitta där och vara tyst för att det är "enklast".
 
3. Motionera mer. Jag har blivit en riktig soffpotatis senaste veckorna. Crosstrainern är en tvättställning, soffan är ingrodd efter min "sexiga kroppsform" och tvn är alltd igång. Nu får det bli ändring på det. Minst 30 minuters träning varje dag i oktober. Det ska jag klara, och det ska inte ens vara svårt. Missar jag en dag, då blire 60 min träning nästa dag. Här ska det inte fuskas.
 
4. Tagga ner på glass med oboy. Jag får äta det men inte lika ofta som jag har gjort på senare tid ( men det är ju så gott!). 
 
5. Köra stenhårt på match.com. Nu ska det raggas yao!
 
Jag uppdaterar er nästa månad om hur det har gått. 
 
Tills dess får ni ha det gött, så hörs/ses vi. 
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson

När ska man säga stopp för sitt eget bästa, då man inte har gjort det i hela sitt liv?

Yo!
 
Som ni säkert vet så har jag haft mina ups and downs, och det kommer jag ha hela mitt liv. En stor del som jag tror har varit en bidragande orsak till att jag har hamnat i den här situationen är nog min "förmåga" att vara alla till lags. Och sån har jag varit i hela mitt liv, och jag har börjat förstå att det har stjälpt mig mer än att det har hjälpt mig. 
 
Jag har läst runt lite på internet och hittade en artikel som var väldigt talande med hur jag har varit som personen och fortfarande är i viss utsträckning. Den del som verkligen tilltalade mig i är det här :

När det är ett problem att bli överkörd

  • När du börjar acceptera saker du inte vill bara för att hålla andra glada och ha ett ”lättare” liv.
  • När du känner dig obekväm i situationer du är involverad i eftersom du känner som att du bryter mot dina principer.
  • När du känner dig trött på att sätta alla andra före dig själv och inte vill känna som att du inte gör något för dig själv längre.
  • När du gör ursäkter för att du känner dig elak om du säger nej.
Jag har/gör alla dessa punkter för att känna att jag är den som man kan lita på. Det har gett mig en del negativa saker som har gjort att jag har alltid tänkt det bästa om andra och tänkt på mitt bästa i andra hand. Men det har även gett mig positiva saker. Saker som en rätt stor umgängeskrets, ett jobb jag trivs med, beröm som jag känner att jag är värd, fina arbetskamrater, fantastiska vänner , en underbar familj.
 
Jag kan erkänna att jag är ändå rätt glad över att jag har varit den här personen i mitt liv, men nu känner jag nästan att det får vara ett slut. Jag har bestämt mig att jag SKA våga säga nej utan att känna skudkänslor, jag SKA se till mitt eget bästa i första hand och jag SKA även vara den Wänne som vill hjälpa alla men till en viss mängd.
 
Och en ändring som jag känner att jag måste göra är att fundera på att avslua min fotbollskarriär. Både som spelare och ledare. Jag känner faktiskt inget sug just nu, och även om det kan ändras så känns det som det rätta valet. Jag kommer att ägna helgen åt att tänka över mitt beslut men just nu lutar det åt att jag kommer att skiljas från Malå IF. Det känns tungt, men det känns rätt.
 
Sen måste jag få hylla en väldigt kär vän till mig. Den här vännen har visat sig vara så otroligt viktig för mig och har stärkt mig på sätt som jag inte kan vara nog tacksam för. Du är en stöttepelare i mitt liv och jag är dig evigt tacksam för all hjälp jag har fått. Tack och åter tack för allt!
 
Nu ska jag njuta av The Office och en skål glass med oboy. 
 
Ha det bra!
 
 

En månad eller två med med antidepressiva.

Yohoo!
 
Nu är man tillbaka i vardagen efter en skön semester. Jag måste säga att det är rätt roligt att vara tillbaka på jobbet och få tillbaka rutinerna igen. Min semester har bestått av en del resor, lite vila, några movies (Hereditary måste ni se. Ni kan skippa Skyscraper). Men som sagt, det är roligt att få jobba igen och sen att jag har världens bästa jobb gör ju inte saken sämre. Och ett extra plus till alla arbetskamrater och ett stort plus till min chef. 
 
Jag har nu tagit antidepressiva i ca två månader efter ett längre uppehåll, och jag måste säga att det var ett av dom bästa besluten jag har gjort. Jag mår bättre, känner mig mer alert, mer positiv och har mer ork. Visst kan man ha sämre dagar, men i slutändan är det inte schysst mot varken mig själv eller mina närstående att jag ska undvika att äta antidepressiva (för att det är skämmigt) och inte vara den Wänne alla känner mig som. Jag kommer att äta antidepressiva hela livet, och jag kommer göra det med ett leende. Lika glad kommer jag vara över att jag måste äta tabletter mot min hyperhidros. Jag är glad för att jag äntligen har hittat nåt som hjälper mig att må bättre och vågar ta för mig mer. Det känns som att jag är en ny människa med mer mod och mer glädje. 
 
Men det är inte bara mina antidepressiva som har gjort att jag mår såhär, det är även mina vänner, min familj och alla runt om mig som visar att jag är omtyckt och att jag är en rolig människa att hänga med. Det värmer mig så oerhört och ni ska ha ett stort, stort tack! Utan er vore jag helt lost. 
 
Jag kommer inte nämna några namn, men vissa personer gör att jag blir så glad över att jag har fått träffa dom och att jag är glad över att dom finns i mitt liv. Ni vet säkert vilka ni är, för jag har meddelat er förut. Tack för allt!
 
Nu ett litet filmtips innan jag loggar ut. Ni MÅSTE se Hereditary. Den var sjukt bra, med grymma skådespelare (Toni Collette kommer vinna en Oscar), sjukt obehaglig och riktigt välgjord. Se den, just do it!
 
Sen börjar ju PL i helgen, wihoo! Mitt kära Coventry spelade sin första match i lördags i League One. Det blev en förlust men rykten säger att dom hade roligt iallafall....
 
Nä, ha det gött så hörs vi!
 

Ett kort möte, lite medicin och ett bättre mående.

Hejhej!
 
För några veckor sen var jag vaken i princip två raka dygn, jag kunde inte sova utan låg bara och tänkte och det var otroligt frustrerande. Har ni nångång upplevt en natt/nätter där ni inte kan sova utan ligger och tänker/har oro över men ni vet inte vad det är? Det hände nämligen mig för två veckor sen, och tack vare det så kände jag att det var dags för ett återbesök hos min bästa talpedagog/pykolog för att prata ut om vad som gjorde att jag inte kunde sova. 
 
Som vanligt med lite hjälp från henne och även andra personer i min omgivning så kom vi fram till vad det var som gjorde att jag helt plötsligt låg sömnlös och kände att tankarna for runt i skallen utan att veta vad det var. Det är nämligen så att två personer (som jag har hållit rätt nära) har avlidit och det har varit tungt, det erkänner jag. Även om det kanske inte har märkts på mig så har jag nog alltid haft dom tankarna i bakhuvudet och en mix av det med lite annat så tror jag att det utlöste mina sömnproblem. Det känns bättre just nu och jag har återgått till att äta medicin mot depression (även om jag mår riktigt bra just nu) så kommer tankarna på mina vänner som har dött alltid att finnas hos mig.
 
En av dom var en som gjorde mig till den jag är inom arbetslivet och hur jag hanterar mitt jobb när jag har varit arbetsledare och nu är Prouduction Officer (cool titel va?). Han kommer vara oerhört saknad och jag kommer att vara honom förevigt tacksam. 
 
Den andra som har avlidit har jag alltid varit nära inom fotbollen. Han var en glad, trevlig och rolig kille som alltid hade ett nytt skämt varje gång man träffade honom. Han höll även på världens bästa hockeylag och han ställde alltid upp i vått och torrt. Och även om jag aldrig sa det till honom när han levde så hoppas jag att han vet hur mycket jag uppskatade honom som vän och att jag är glad att jag fick känna honom till slutet. En kille som kommer vara saknad men aldrig glömd. 
 
Jag äter medicin mot depression, det har jag gjort förr och det kommer jag fortsätta göra. Det är inget jag skäms över och jag måste erkänna att senaste veckorna har jag verkligen haft en bra period där jag har haft mycket energi, fått känna kärlek från nära och kära och verkligen uppskattat mitt liv och den rikedom jag har med alla vänner och framförallt min kära familj. Ni är hur underbara som helst och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar er alla. Från min kära familj till mina underbara arbetskollegor på mitt jobb. Tack för att ni finns!
 
Nu ska jag äta glass med oboy och ladda för Pawn Stars på tv 10 innan jag slår igen mina ögon. 
 
Ta hand om er så hörs vi senare!
 
Ciao!
 
 

Ni gör allt så mycket bättre.

Tjolahopp!
 
Efter mitt senaste inlägg , som var mitt mest personliga hittills så fick jag verkligen uppleva vad äkta kärlek gör mot en och att man kan må så mycket bättre av fina och vänliga ord. Jag erkänner att jag blev oerhört berörd och stolt över alla era kommentarer, era fina samtal samtal och att ni besökte mig personligen. Det har gett mig nån slags styrka som jag inte trodde att jag hade, det har gett mig ett slags mod som jag inte trodde hade, och det har även gett mig ett hopp att en dag kunna vara den självsäkra och lite modigare Wänne än den jag är nu.
 
Jag vet att jag fortfarande har en lång, lång väg att gå men med hjälp från er och även att jag personligen måste våga utsätta mig för nåt jag inte vill/vågar göra, då vet jag att jag kommer nå mitt mål till slut. Och som det känns nu så kommer jag kanske springa över den där linjen lite snabbare än vad jag hade väntat mig. 
 
Jag vet även att jag kommer ha mina svackor, jag vet att jag kommer ha dagar när jag kommer vilja krypa ur mitt skin och lämna skalet till min kropp. Men jag kommer aldrig göra det, för jag vet att även om jag har mina svackor så finns det alltid nåt positivt som kommer ur det. Jag kommer att kunna hantera motgångar bättre och jag vet att jag har er, kära familj och vänner (ni vet vilka ni är) vid min sida och den hjälpen är faktiskt den bästa hjälp jag kan få. Så tusen tack till er alla som står vid min sida och hjälper mig, utan er hade det varit tyngre men med er då kommer jag lyckas med mitt mål. Och när jag gör det, då lovar jag att jag kommer att sjunga världens bästa låt Hanson-Mmmbop på torget i Malå. Ni är helt underbara.
 
Nu över till nåt helt annat, på lördag börhar våran serie i DIV 5 och första motståndare är Norsjö IF på hemmaplan. 
Jag hoppas att ni kan komma till Tjamstavallen på lördag och heja fram vårat kära Malå till seger, och sen får ni kanske möjlighet att se Demichelis på planen igen.
 
Nä, nu ska jag njuta av serier i min morgonrock innan jag slår igen ögonen. 
 
Ciao!

Vad är det som gör att jag känner såhär?

Hej!
 
Senaste veckorna har jag haft en berg- och dalbana av känslor. Jag har mått bra psykiskt ett tag, men ska jag vara ärlig så är det mina negativa tankar som har haft övertaget och just nu dominerar. Jag vet inte varför jag känner såhär? Jag är omgiven av så mycket kärlek på jobbet, av familj och vänner och jag har ett bra liv. Varför ska det då kännas så tungt? Varför ska jag låta det (negativa) som har hänt i hela mitt 32-åriga liv komma fram?
 
Som jag har skrivit förut så har jag i hela mitt liv låtit mig bli överkörd, jag har inte känt mig respekterad och mitt självförtroende har varit och är fortfarande i botten. Men jag har låtit det vara på det viset för jag har ju haft/har flera vänner som tycker om mig, jag har en familj som står bakom mig och jag har ett underbart jobb som gör att jag med glädje vaknar varje morgon för ännu en arbetsdag. Men det är nåt som inte stämmer, det är nåt som gör att jag mitt i allt det postiva ser jag bara negativa saker om mig själv. Jag ser en Wänne som är helt utan självförtroende, jag ser en Wänne som låter sig styras för det är enkelt och den som styr mig har ju alltid rätt och är alltid så självsäker. Jag har alltid varit orolig att säga ifrån, jag har aldrig varit arg pga det inteh ar funnits en anledning. Men mest av allt så har jag inte vågat ta för mig pga min usla självkänsla och mitt katastrofala sjävförtroende.
 
Jag har pratat med några personer om det här och en jag pratade med gav mig så starka och stöttande ord att jag faktiskt har gråtit en skvätt ikväll. Dom jag har pratat med har hjälpt mig genom att lyssna och det är allt jag begär. Jag måste vinna den här kampen själv men det gör så oerhört mycket att man får prata av sig. Men ska jag vara ärlig så hade jag det tungt för två veckor sen och idag har jag haft samma negativa tankar. Det är svårt att förklara varför dom kommer, men det är ju helt klart nåt som triggar mig. Jag vet inte vad det är, men när det väl händer så gör det så ont och det är en smärta jag inte vill att nån ska uppleva. 
 
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för jag har haft flera kamper förut och jag har alltid vunnit i slutändan men den motståndare jag möter nu , det är en tuff jävel. Jag vet inte om jag kommer vinna men jag ska minst nå oavgjort iallafall. Jag tror och vet att det kommer lösa sig, det får ta den tid det tar och jag kommer att få åka min berg- och dalbana av känslor flera, flera varv men nångång så kommer jag kunna kliva av den med ett leende och säga att "Yes, jag klarade det!" . Och då lovar jag mina vänner att jag kommer vara samma gamla Wänne men med lite modifikation. 
 
Vill rikta ett stort tack till familj och vänner som stöttar mig och ett extra tack till två personer som hjälper mig med att lyssna och stötta mig. Utan min familj och mina vänner då vore jag ingenting, så tusen tack att ni finns!
 
Vänliga hälsningar, Johan

Vad vore man utan sina fina vänner och en underbar familj?

Howdy!
 
Wänne is back efter ett litet uppehåll på bloggen (igen!). Orsaken till varför jag inte har skrivit är dels för att jag har mått sådär psykiskt, haft ingen ork fysiskt och jag har bara försökt vila upp mig psykiskt. 
 
Varför jag har mått dåligt är mycket pga mina egna onda tankar, där jag har tvekat på mig själv som person och att jag har "återupplevt" situationer som jag i hela mitt liv har hanterat på fel sätt. Det är situationer där jag har bara tagit skit och inte stått upp för mig själv pga min osäkerhet och rädsla för att tappa vänner just för att man säger ifrån ifall man inte tycker att man behandlas som man ska. Jag har ju pratat förut om att jag har i hela mitt liv alltid varit den lugna och snälla Johan, den Johan som alltid har suttit där och varit tyst samt blivit överkörd i hela mitt liv.
 
Jag har på slutet pratat ut en del om det här med mina fina vänner och min fina familj, och även om era fina ord hjälper mig en bra bit på vägen så är det bara jag som kan göra det slutgiltiga jobbet. Ett jobb som kommer ta lång tid och det kommer vara dagar då jag mår sämre, men det kommer även vara dagar när jag mår bättre. Huvudsaken är att jag når mitt slutgiltiga mål till att jag blir den Wänne jag vill vara med viss modifikation dvs jag vågar säga vad jag tycker, jag vågar vara mer framåt, jag ska inte ta nån skit och jag ska sluta gömma mig bakom min snällhet/feghet. Det kommer vara svårt, och det är inte säkert jag kommer att lyckas men man kan alltid göra ett försök iallafall...eller 3. 
 
Jag måste då tack min familj för att ni finns där och stöttar mig som ni har gjort i hela mitt liv. Utan er vore jag ingenting och tusen tack för att ni finns.
 
Jag skickar också ett tack till mina vänner som också har stöttat mig genom svåra perioder. Ett speciellt tack till två personer (ni vet vilka ni är) för eran hjälp mot mina problem senaste veckan. 
 
Min familj är välrdens bästa familj och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig.
 
Nu ska jag ta och chilla resten av dagen, samt bajsa i mitt nyrenoverade badrum (ja, jag ska bajsa i toan). 
 
Ha nu en trevlig söndag, så hörs/ses vi säkert!
 
Ciao

Ny kamp, nya tag.

Hejhej!
 
Det var ett tag sen jag skrev här på bloggen, men det ska jag försöka bli bättre på. Vad har då hänt med mig sen jag skrev här i bloggen? Först några positiva nyheter och den bästa nyheten är nog att jag kommer bli farbror igen! Det känns så sjukt roligt och jag garanterar att Broder J och L kommer bli grymma föräldrar. Mitt godislöfte går helt ok, men jag måste erkänna att det var svårare än jag trodde. Jag ska dock göra mitt bästa så ser vi hur långt det räcker. 
 
 
Mitt mående varierar fortfarande oerhört mycket, där jag ena dagen kan ha hur mycket energi som helst medans andra dagar känns det som att jag bara vill låsa in mig och sova i 18 dagar. Jag kämpar fortfarande mot mina negativa tankar (som tyvärr kommer rätt ofta) och jag försöker fortfarande bättra på mitt självfötroende och att jag blir mer öppen och även vågar säga ifrån (sluta vara för snäll). 
 
Jobbet går riktigt bra, och jag trivs oerhört med alla fina arbetskamrater. Det är roligt att få utvecklas mer och mer i min nya roll och jag är så glad över allt stöd jag får (ni vet vilka ni är). 
 
Fotbollen går väl sådär, jag har fått tillbaka mina ryggproblem och jag ska vara ärlig och säga att jag vet inte hur det blir i sommar om jag ska spela eller ej. För just nu har jag varken energi eller nåt sug att spela pga mina ryggproblem. Jag är så trött på att ha ont nästan varje kväll, och att jag ska vara irriterad på andra pga min smärta. 
Jag får ta ett beslut inom en snar framtid, för det håller inte att vela som jag gör hela tiden...
 
Nä, nu ska jag nog göra en tidig kväll och ladda för jobb imorn.
 
Ciao!

En Dummett Lovers resa till Newcastle och tillbaka.

Yohoo!
 
Då var det helg igen efter en rolig arbetsvecka med mina grymma arbetskamrater. Dock var och är fredagen sådär , mycket tack vare mina egna tankar som jag måste kämpa med och försöka göra mig till en bättre människa. Men den kampen får jag fortsätta kämpa mot och jag lär ju vinna den, för jag är ju ändå Johan "Wänne" Stenlund. 
 
Men nu måste jag ju skriva om min lilla tripp till England för att se Newcastle mot Manchester United med ett riktigt skönt gäng. Vi slöt upp på skellefteå flygplats typ 06.00, vilket innebar att alarmet ringde 05.45. Jag hade sagt till Patrik, Matte och Huss kvällen innan att man måste vara tyst så tidigt på morgonen, för jag är inte på humör att snacka om jag inte har fått i mig en kopp kaffe och avnjutit min sköhetssömn. Men nog ordbajsade dom om allt möjligt när vi vaknade medans jag var trött och kaffesugen. Ja, jag är ingen morgonmänniska...
 
Vi slöt som sagt upp med resterande resessällskap från Skellefteå (utom en, som dök upp på Arlanda). Efter att ha överlevt checkning av väskor ( hände mig i Skellefteå) nån i vårt resesällskap blev säkert också förhörda, dock såg jag inget för jag var nervös över hur länge jag skulle sitta i finkan medans dom undersökte min väska. Jag åkte inte in i finkan som tur var.
 
Vi landade i Stockholm typ 09.30 (minns inte riktigt exakt) och jag var på bättre humör efter att ha fått i mig en kopp kaffe ( för 30 kr, helt klart värt) på flyget. Där träffade vi sista resenären i vårat sällskap som hade slutmålet att se Newcastle mot Manchester. Nio vänner som likt ett visst gäng i Sagan om Ringen begav sig för att njuta av en match i PL med min kära Dummett i förarsätet.
 
Vi landade i Edingburgh och Matte hittade 5 pund på marken medans jag luktade svett och ville ha mat, kaffe och ta en dusch. Dock roligt att det gick bra för Matte i allafall. Vi begav oss till en pub för att belöna oss med lite käk och öl, för att vi öberlevde flyget och framförallt den tidiga morgonen. Maten var god, ölen var god, jag luktade fortfarande illa och Matte hade kvar sina cash.
 
Efter maten begav vi oss till tåget som skulle ta oss till the freakin craziest party town in the world, nämligen Newcastle. Björk fixade biljetterna och var grym som reseledare under hela trippen och han ska ha en stor eloge för allt som han har styrt upp. 
 
Lördag så hade vi hela dagen fri och en del drog iväg på arena-tour på St. James, andra stack och såg Middlesbrough mot Reading medans jag, Matte, Patrik och Huss såg Gateshead mot AFC Fylde i amatörligan. Det var sjukt roligt att få se en match i amatörligan live, dels för att man fick scouta Coventrys kommande motståndare (för dom lär åka ut) men även se mitt nya favoritlag Gateshead, dom är klån bäst! Dock var dom sämst mot AFC Fylde, men annars var dom bra. Stämningen var rätt skön och självklart fick vi oss en öl innan matchen och under matchens gång åt jag och Patrik nog världens äckligaste paj. Jag håller på att kräkas när jag tänker på den, fy satan alltså.
 
Söndag, den stora dagen. Dagen som resan skulle leda till, dagen som alla hade längtat efter var äntligen här. Vi begav oss för att äta en god lunch, få i oss en öl och sen ladda inflör matchen mellan Newcastle. Manchester United. vi var alla taggade, jag hade Dummett-tröjan på, andra hade halsdukar, andra hade tröjor köpt i shopen utanför arenan. Vi var så taggade som man bara kan bli.
 
 
Jag orkar inte skriva så mycket om matchen, men Newcastle imponerade rejält och dom kämpade hela matchen mot ett ganska tamt Man Utd, där jag tyckte att Ashley Young var en av dom som får godkänt. Newcastle vann med 1-0 efter mål av Matt Ritchie. dock hängde 1-1 i luften i slutet men Newcastles målvakt storspelad och segern var i hamn. Jag vill förresten betona att jag inte håller på Newcastle, dock är den en grym stämning på arenan och en rätt trevlig stad att vara i. Sen spelar ju Dummett i Newcastle. 
 
Om ni undrar vem som var bäst i Newcastle? Dummett såklart, för han är klån bäst.
 
Nä, nu ska jag försöka kämpa mot mina inre demoner och njuta av en skön helg. Ni får ha det så bra allihopa, så hörs vi senare.
 
Ciao!
 
Wänne
 
 

Vad är det som händer egentligen?

Tjolahopp!
 
Ännu en sjukt trevlig arbetsvecka är slut och nu blire att njuta av en lugn och skön helg. Helgen kommer innehålla lite fotboll, lite melodifestivalen och massiva mängder kaffe. 
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg, där jag beskrev min kamp mot att bli mer självsäker, ha bättre självförtroende och våga ta för mig mer, det mina vänner gäller fortfarande och det är ta mig fan den hårdaste kamp jag har haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit mobbad, jag har hanterat min stamning på ett sätt som jag tycker är bra nämligen humor, jag har underbara vänner, en fin familj och ett underbart jobb (med fantastiska arbetskamrater) som jag trivs med. Så allt borde ju vara frid och fröjd, eller hur? 
 
Det är det inte. Jag är oerhört glad att jag har ett sånt underbart jobb, fina vänner, en fin familj och jag trivs med mitt liv. Jag kan ju se Alla älskar Raymond när jag vill, och det räcker ju långt. Men för att bli lite allvarlig så kan jag erkänna att sen jag skrev mitt förra inlägg, då har det inte blivit nå bättre. Visst har jag haft dagar där jag har känt att mitt självförtroende ha pekat spikrakt uppåt, där min självkänsla har varit omutlig och där jag har känt att ingen kan trampa på mig utan att jag säger ifrån. Men tyvärr är det för få dagar jag känner så. I hela mitt liv så har jag accepterat att vara den där Johan som inte säger ifrån, utan gör allt för att andra ska vara nöjda och att jag inte ska ha några skuldkänslor över att jag har svikit nån eller gjort nån irriterad över en sak som jag har sagt eller gjort. 
Jag är inte ute efter att man ska tycka synd om mig, för det är inte. Jag har ju själv valt att acceptera min roll och pga jag haft den rollen, så är det sjukt svårt att försöka ändra på sig och våga ta steget för att bättra på mitt självförtroende och min självkänsla. Just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna bli en lite bättre Johan, för i detta nu är jag mer Johan som gick i högstadiet/gymnasiet, den Johan som satt tyst när det blev diskussion, den Johan som satt tyst när nån sa "varför gjorde du det" när jag vet att jag inte hade gjort nå fel, den Johan som ville vara alla till lags för då behöver man inte ha några skuldkänslor. 
Den här motståndaren kommer ta mig fan vara den svåraste motståndare jag har mött! Och jag har lyckats övervinna min hyperhidros och min skam för att stamma samt att jag har typ klarat av stor ångest och nedstämdhet i en längre period. 
Nu är det dock dags att försöka vinna kampen mot den Johan jag inte vill vara. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga, men på nåt sätt kommer jag att klara det. Det kommer säkert bli en del negativa tankar, en del tårar men det kommer även bli lite glädje, en känsla av att äntligen få vara den man vill vara, för även om det är bara några dagar man känner så, då vet jag att det är värt att fortsätta för att tillslut få bli den mer självsäkra Johan som har bättre självförtroende och inte vara den som tar emot skit och skit, utan att våga säga emot. 
Jag kommer att hålla er uppdaterad, och jag kommer att fixa det här. Men det kommer ta en lång, lång tid för den här kampen har bara börjat.
 
Men ni får ha en trevlig helg!
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson 

Kan man vara för snäll?

Howdy!
 
Har idag haft (har fortfarande) en del tankar om vem jag är och hur man ska skulle vilja vara en person man vill vara, utan att för den delen bli helt förändrad. Jag har nämligen kommit fram till att under hela mitt liv så har jag varit alldeles för snäll. Jag har ofta tagit emot skit utan att göra nåt åt det, jag har ofta anklagat mig själv och haft dåligt samvete över nåt jag har gjort och sagt men som i efterhand har varit den andra personens fel. Jag har varit (är fortfarande) konflikträdd, och ofta har det lett till att jag har haft mycket saker i min skalle och många bollar i luften som jag inte har vågat säga nej till. Det har varit, och det är min svaghet i livet. Men frågan är, hur ska jag vara den Wänne jag vill vara, utan att få dåligt samvete när jag säger emot nån eller inte ta emot skit, utan istället ifrågasätta och säga emot? Det är en svår balansgång som gör att jag kan ha negativa tankar om mig själv, både på jobbet men även utanför jobbet. Det är dom negativa tankarna som har gjort att jag har kontaktat min psykolog under större delen av mitt vuxna liv. Jag har fått hjälp, och det är jag glad för. Men jag kan erkänna att idag/ikväll, då har dom negativa tankarna tagit över och det är just nu en hård kamp, mellan att jag ska försöka bli den jag vill vara istället för att falla tillbaka till samma gamla Wänne, som låter sig bli överkörd och ha en usel självkänsla, men ändå känna sig ok, för jag menar jag är ju snäll. Men jag vill inte förlora den kampen. Jag vill inte vara den gamla Wänne. Jag vill inte vara för snäll. 
 
Jag hoppas att ni kommer se en förändring, för det är mitt mål. Den kanske inte kommer komma direkt, utan det kommer ta ett tag. Men jag har som mål att våga vara mer självsäker, våga stå upp för mig själv och våga ta för mig mer. Jag vill vara snäll, men jag vill inte vara för snäll.
 
Godisfronten är positiv, jag har hållit mig undan godiis/chips i snart en månad! EN HEEEEL MÅNAD! Och jag kan ärligt säga att det har gått över förväntan, och jag tror verkligen att jag kommer fixa det. Wihoo!
 
Som avslutning vill jag ge två korta filmrecensioner som jag såg igår. Första filmen jag såg med Per var Chef. Den är regisserad av Jon Favreau och han spelar även huvudrollen. Han spelar en kock som är less på att bli styrd och vill gärna ha nåt eget så han kan få utlopp för sin kreativitet inom matlagning. Den var riktigt bra och mysig och flera skådespelare leverade och jag tänker främst på en som jag diggar som skådespelare, nämligen John Leguizamo (stavning?) han var grym! filmen får 4 av 5 Wänne.
 
Den andra filmen var Jigsaw och den såg jag med min lilla movieclub. Den var rätt underhållande och var rätt brutal, men den hade inget speciellt över sig. Jag trodde mer på den, speciellt för att den regisserades av The Spierig brothers. Dom har gjort två sköna filmer med Ethan Hawke (Ethan Hawke är kung!) Predestination och Daybreakers, dock kändes det som ett dagsarbete och den var lite mäh. Den får 2 av 5 Wänne.
 
Nä, nu ska jag ladda för fotbollsträning.
 
See you later, alligator! 
 
Wänne

Tidigare inlägg
RSS 2.0