En kopp kaffe, en form som är på uppgång, och några tankar.
Howdy!
Det var längesedan sin sist, men ska försöka uppdatera er om vad som har hänt och hur jag har utvecklats.
Sist jag skrev så var det 2019, och nu är det alltså 2020. Jag minns att jag skrev i mitt förra inlägg att jag undrade vad som väntade mig under 2020, och att jag hade en del intressanta svar som jag väntade på. Det jag kan börja med är att jag äntligen har fått en tillsvidaretjänst som kyrkvaktmästare i Malå - Sorsele Pastorat. Ett mål som jag har haft sen jag satte min fot in i yrket år 2003. Efter flera hinder, utmaningar, glädje och tårar så är jag äntligen där. Och det är en helt annan Wänne som har kommit tillbaka till yrket jag blev så förälskad i när jag fick börja jobba där 2003. Och såhär i efterhand, så känns det bra att det blev lite hinder för mig på vägen och att jag fick bli (som jag sagt förut, fortsätter att kämpa med) den människa jag vill vara. Jag har fått möta en person, som gjorde underverk med mig och utvecklade mig oerhört. Jag tog mod till mig och accepterade mina problem och mina bromsklossar, för att sedan ta mig an utmaningen för att övervinna rädslorna att misslyckas eller stänga in mig själv i mitt egna lilla skal. Jag tog mod till mig att prata ut om mitt usla självfötroende, att jag skämdes över min stamning och att jag var rädd för att våga ta för mig och våga stå upp för mig själv. Min psykolog gjorde också underverk med mig, och jag kan glädjeligen (Är det ens ett ord?) säga att jag är en mer självsäker, modigare och gladare människa än vad jag var när jag var kring 20. Det har tagit lång tid, och det kommer fortsätta ta lång tid. Men jag är så glad över att jag får se att man kan nå sina mål, även om vägen fram känns svår. Så just nu känns det som att inget kan stoppa mig, oavsett hur stort hinder det är och vad det är. Jag vet att det är värt att kämpa, för tillslut så blir man belönad och det har jag blivit, speciellt nu när jag har fått en tillsvidareanställning på världens bästa jobb, med underbara arbetskamrater.
Vad som kommer hända härnäst vet jag inte. Jag vet inte vad det är för hinder jag kommer möta, men vad jag vet är att jag kommer klara av det också och det ska bli spännande vad som finns där vid mållinjen. Det jag vill säga med allt det här, ge aldrig upp. Oavsett hur tungt det är, hur svåra hinder du stöter på så kommer du klara det. Jag har gjort en resa som jag inte ens hade kunnat tänka mig att jag skulle klara av, och nu är det bara roligt att stöta på sånt som jag förr tyckte var läskigt och undvek. Jag tycker det är roligt att utvecklas och ta för mig. Inget kommer kunna stoppa mig.
En form som också är på uppgång, men det är en låååååååång väg kvar. Det är min form inför fotbollssäsongen 2020. Jag har tränat hyfsat mycket, och jag känner att om det håller i sig, och att min kommande roddmaskin inte blir en tvättställning, utan att jag tränar på den som det är tänkt. Så kan jag säkert göra 20 minuter en varmsommardag (ni vet vilken relation jag och värmen har) och 90 minuter en regning dag denna fotbollssäsong. Jag kanske kan göra 2 mål och ställa 3 offsides. Oavsett så känns det spännande, och jag hoppas att ni kommer och hejar fram Malå IF säsongen 2020.
En kopp kaffe hade jag med i rubriken, för att jag dricker en kopp kaffe nu när jag skriver. Så det var det.
Några andra tankar. Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag tycker om mina vänner och mina nära och kära. Utan er vore jag inte helt tom. Vänner som jag har upplevt mycket roligt med. En resa till Stockholm för att se Slipknot (Dom var awesome), en resa med massa skratt och roliga situationer. Mina vänner som jag alltid skrattar med och ibland åt, vänner som jag kan vara ärlig mot och med. Vänner som står bakom mig i vått och torrt. Och tro mig, jag gör det även för er.
Min familj, som jag inte ens kan beskriva med ord. Ni är underbara, och ni har stöttat mig hela tiden och hjälpt mig så mycket. Jag skulle kunna skriva en hel novell om hur mycket jag tycker om er, men jag kan bara säga såhär. Ni är bäst, tack för all stöttning och att ni finns och står bakom mig oavsett vad jag gör.
Nä, nu ska jag fortsätta njuta av min kopp med kaffe, så får ni ta hand om er.
Ciao.
