En säsong att minnas, kamratskap och ljus framtid.
Hej hej!
Längesedan sist, men bättre sent än aldrig. Detta inlägg kommer handla en hel del om Malå IFs säsong, mitt första år som tränare och att hjärtat till Malå IF växer sig större och större hos varje spelare, ledare och publik.
Som ni säkert vet, eller inte vet så har jag avslutat min karriär som back i Malå IF pga ryggproblem. Det har blivit en del inhopp här och där, men efter en match på senhösten (säger man så?) då ryggen fick sig en smäll och jag blev liggande i nästan en vecka. Då tog jag det tunga men rätta beslutet att ge upp karriären som spelare. Men att lämna Malå IF och fotbollen helt, det var uteslutet. Jag har hjälpt till med att vara assisterande tränare, när fantastiska Tomas Stenlund var huvudtränare. Och redan där så märkte jag hur roligt det var, och utvecklande det var. Förra året, så slutade Tomas som tränare efter lång och trogen tjänst, och det var egentligen inget svårt beslut för mig att jag ville ta över och bli huvudtränare.
Det kändes spännande, det kändes nervöst och ibland var jag tveksam om jag skulle passa som huvudtränare och en ledare i ett a-lag. Jag har ju skrivit en del i bloggen om hur viktigt det är att våga testa nya saker, våga utmana sig själv och våga gå för det fullt ut. Ibland lyckas man, ibland lyckas man inte. Men har man väl gett sig fan på nåt, då är det bara att gå all-in. 2021, så blev jag då alltså ny tränare för Malå IF, och jag ville införa ny taktik, ville lära ut kamratskap och visa att Malå IF-hjärtat måste få växa igen hos varenda en i våran kommun.
Efter en tung våromgång med förlust i varje match, där vi i princip gjorde en bra halvlek i varje match förutom mot Ålund (vi förlorade med 10-0) , då vi var sämst hela matchen och inte gjorde ett dugg för att visa upp kamratskap, klokhet och vilja. Det var faktiskt nära att jag skulle sluta där och då som tränare, och jag ställde ett ultimatum. Antingen lyssnar dom på mig och kör min taktik och det jag vill lära ut, eller så kör om på egen hand och jag kan hjälpa till att bära väskor mm. Det slutade med fina sms där flera visade förtroende för mig och även rannsakade sig själv.
Matchen efter Ålund, då mötte vi Skellefteå FF 2 innan uppehållet. Det är ett oerhört skickligt lag, som spelar fin fotboll, bra passningsspel och fart. Jag visste att det skulle bli en tung match, dels för att det var Skellefteå FF men även att det var sjukt varmt (det gäller ju båda lagen såklart). Vi förlorade den matchen med 5-2 , men där och då såg jag precis vad jag ville se. Där och då såg jag att allt klaffade, och där och då såg jag att mina spelare, mitt Malå IF det tåger hade påbörjat en resa som jag var ute efter. En resa som jag inte vill hoppa av vid första etappen. Där och då såg jag en klubb som kommer att visa sig bli den klubb jag vill tillhöra och spela den fotboll jag vill se.
Efter uppehållet, så mötte vi både Myckle 2 och Bureå 2, båda matcherna på våran hemmaplan. Vi spelade bra i båda matcherna tills det var ca 10 minuter kvar. Då hände nåt och vi lyckades tappa ledningen i 88:minuten mot Myckle och 92:minuten mot Bureå. Det var tungt, men det var en lärdom och det var två poäng in på kontot. Men jag såg även mycket positivt, jag såg ett passningsskickligt, ett rörligt och ett Malå IF med mycket fart.
Jag kommer inte skriva om varje match, men jag måste skriva om två matcher till. Den första matchen, det är mot Vebomark borta. Ett Vebomark som jag tycker är ett av dom bästa lagen i serien. Stora, tunga och snabba. Vi åkte dit med några avbräck men med ett lag som jag litade på till 100%. Och det gjorde jag rätt i. För vi vann borta mot Vebomark med 3-2 och första trean inbärgad i serien och vi lämnade jumboplatsen. Den vinsten gav mer än bara tre poäng, den vinsten gav glädje, den vinsten gav kamratskap och den vinsten gav en ännu större kärlek för Malå IF.
Sista matchen jag ska skriva om, det är borta mot Myckle. Ännu ett tufft motstånd men som vi skulle ha vunnit mot hemma och som deras tränare sa "Vi snodde två poäng av er". I den här matchen så fick vi tillbaka vissa avbräck och där visade det sig även vilken konkurrens det började bli i laget. Innan matchen började så blev uppvärmningen lite annorlunda. Vissa spelare kom senare för dom stannade av och åt halvvägs. Så mitt taktiksnack fick jag göra på planen ca tjugo minuter innan matchstart. Ett matchsnack som innehöll allt från att vara ödmjuk till att man alltid ska försöka bli bättre och bättre toch utman sig själv för att sedan avsluta med att snacka lite om döden (true story). Och i den matchen då krossade vi Myckle med 4-1. Vi hade 3-0 efter ca tjugo minuter och efter det så tog dom över lite av spelet. Men i andra halvlek så kontrollerade vi matchen och andra raka trean in på kontot. Det visade sig även inte bli den sista.
Mitt gäng, mina grabbar, mitt Malå IF avslutade denna säsong med att vara obesegrade efter uppehållet och av bara farten så tog vi åtta raka segrar. Att få se varje glädje efter varje seger, att få se alla fokuserade inför nästa match och att få se mina spelare visa kärlek och kamratskap till varandra, det gjorde att vi kunde ta åtta raka segrar. Det gjorde att vi kunde fortsätta på tåget och mot nya hinder med mod, med kraft och med vilja. Det här tåget kommer inte stanna, det här tåget kommer åka länge och det kommer stöta på hinder. Men detta tåg kommer aldrig att backa, detta tåg kommer alltid att gå framåt , så länge vi har kvar hjärtat, kamratskapen och viljan att alltid utvecklas och vilja bli bättre och bättre. Man kommer aldrig bli bäst, men man kommer alltid att kunna bli bättre och bättre.
Nu är det inte jag som ska stå längst fram och klappa mig för bröstet, det är inte jag som har gjort grovjobbet. Det är mina spelare. Det är dom som har visat vilja, det är dom som har visat kamratskap, det är dom som har visat glädje, det är dom som har hittat sitt Malå IF-hjärta. Och det är dom som har lärt mig att bli en bättre och modigare människa. Ni har lärt mig så mycket mer än vad ni kan tro, och ni har visat mig hur starka ni är. För eran resa ni har gjort innan jag hoppade på tåget, det är en resa jag inte hade klarat av. Men jag är glad överr att jag får följa med på eran resa genom fotbollen i Malå IF och kamratskapen där. Malå IF är på väg tillbaka igen, och den vägen vi åker det är uppåt.
Som vanligt måste jag skriva om mitt egna välmående. Jag mår bra just nu, har inte varit hos Åsa på ett tag men ska dit igen i höst. Som vanligt är det ju alltid upp och ner men jag är verkligen på topp nu. Stamningen är där, men jag har lite kontroll på den och som sagt utan min stamning så är jag inte Wänne. Jag vet att jag kommer komma i dippar, och det är helt okej. Dippar behöver man och det gör att man blir ännu starkare. Sen är det viktigaste att våga prata om det. Jag har varit så långt nere i vissa dippar att jag har varit tveksam om jag skulle lyckas ta mig upp. Och ibland tänkte om det enklaste vore att ge upp. Men jag pratade om det, jag var ärlig och jag tog det steg för steg. Jag hamnar fortfarande i dippar men tack vare alla gånger jag har lyckats kravla mig upp, så har dom blivit färre och färre och inte lika djupa. Så stort tack till min familj, mina vänner, mina arbetskamrater, Åsa och till mina spelare. Ni har hjälpt mig så mycket, och utan er vore jag borta. Ni är och förblir bäst, och jag är er evigt tacksam.
Detta blev nog mitt längsta inlägg men det får ni ta, speciellt när jag inte uppdaterar bloggen så ofta.
På återseende.
