En resa som tar slut, men början på nåt nygammalt är på gång.

Hej!
 
Jag har ofta skrivit om hur bra jag har trivts med mitt jobb. Jag har alltid gått dit med ett leende, men tyvärr så är det slut med det. Jag har valt att säga upp mitt nuvarande jobb, för att återgå till ett nygammalt jobb. Nämligen som kyrkvaktmästare. 
 
Det känns vemodigt att lämna men jag har alltid velat återgå som kyrkvaktmästare nångång i framtiden, och jag fick helt enkelt ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag har alltid tyckt att jobbet som kyrkvaktmästare har varit det roligaste jobbet jag har haft, och har alltid velat ha det igen. 
 
Jag har verkligen trivts med att jobba med mitt nuvarande jobb, och jag har fått lära känna flera nya människor och fått möta framförallt en oerhört fin människa, som har stärkt mig och visat mig vad jag kan göra med lite självförtroende och självkänsla. Det är jag oerhört tacksam för och det är nåt jag tar med mig in i både arberbetslivet men framförallt utanför arbetslivet. 
 
Nu har jag gjort mitt val, och jag känner en glädje över att jag har nåt nytt (gammalt) att längta till. Och det kommer bli riktigt roligt att återse gamla kollegor. 
 
Jag kommer fortsätta att jobba med min självkänsla, mitt självförtroende och mitt mod. Jag kommer fortsätta att nå målet att alltid gå runt med ett leende (för man kommer längre om man är glad och mår bra). 
 
Ibland behövs det bara en liten förändring för att få tillbaka det lilla pirret i magen, och det har jag nu. Självklart kommer jag att sakna mitt nuvarande jobb, och jag kommer vara oerhört tacksam för allt jag har fått uppleva, allt stöd jag har fått men även att man har fått ett förtroende att jag har kunnat växa som människa. 
 
En resa tar slut, men en ny resa är inom synhåll.
 
Ciao!

Vad kommer hända under 2019?

Tjolahopp! 
 
Var ett tag sen jag skrev på bloggen, men snart har det gått en månad av 2019 och det har redan börjat hända saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Me det har även hänt saker som gör att jag står inför två svåra val, om hur jag ska göra. Jag vet att det lutar åt ett håll, för jag har lovat en person att jag skulle göra den saken ifall situationen skulle uppstå. Jag vet att jag är lite mystisk nu, men ni kmmer få veta vad som gäller mest troligt nångång nästa vecka. 
 
Hur det går för mig och min personliga utveckling, så kan jag bara säga att det går framåt. Jag är väldigt stolt över vad jag har gjort hittills sen jag fick sån oerhört starkt stöd av en person som jag är oerhört tacksam över. Det var väldigt längesedan sen jag vågade prata inför en grupp människor, det var väldigt längesedan jag vågade ta en diskussion utan att vara nervös, det var väldigt längesedan jag vågade ringa till okända människor över telefon. Jag har nästan hela mitt liv varit rädd för att prata inför folk, jag har aldrig vågat ta en diskussion och jag har aldrig vågat stå för mina val (för nästan jämnt har den del gjort valen åt mig). 
 
Men nu är det slut på det. Jag har märkt nu att jag vågar ta beslut som är tunga, beslut som kanske inte alltid faller alla i smaken. Jag har vågat ta diskussioner som jag vet att jag har rätt i, utan att känna skuldkänsla eller be om ursäkt trots att det inte har varit befogat. 
 
Men tack vare min kära vän, så har jag fått se hur långt jag kan gå men även fått se att jag kan nå ännu högre. Jag behöver inte vara rädd, jag behöver inte kontrolleras av mina hjärnspöken, jag behöver inte vara alla till lags och jag behöver inte ha att alla tycker om mig. Jag vet vilka jag har vid min sida när det blåser tunga vindar, när jag har det lite tungt. Och det är allt jag behöver.
 
Det är helt sjukt att jag nu vid 33 års ålder (inte 50-år, som en på jobbet trodde att jag var) har jag äntligen fått uppleva och se vad jag kan och vad jag har kapacitet tlll att uppnå. 
 
2019 kommer helt klart bli ett intressant år, och jag har ingen aning om vart jag kommer hamna, vart jag kommer sluta och vad som kommer att ske. 
 
Men jag vet en sak. Jag vett vad jag vill, jag vet vad jag kan uppnå och jag vet att jag tror på mig själv och litar på mina färdigheter. Och det mina underbara läsare, det är nåt jag är så oerhört stolt över.
 
Nu ska jag bajsa ner mig av rädsla till The Haunting of Hill house. 
 
Wänne Out.

En vecka in på år 2019.

Hejhej!
 
Så nu har vi alltså välkomnat 2019 in i våra liv. Ett år som jag har höga förväntningar på (det kan ni läsa i mitt senaste inlägg) och ett år som jag tror kommer göra stor skillnad för mig. Både på gott och ont. För tro mig, jag kommer få smaka på smärta, jag kommer få smaka på en oerhörd och hemsk smärta. Men jag tror/vet att det kommer lära mig att upptäcka krafter inom mig, som jag inte trodde fanns. Krafter som jag inte trodde jag ens hade eller skulle få uppleva under mitt liv. Dels är det kraften att kunna se att jag är den jag är och jag är inte fy skam. Visst har jag mina "fel" men det är även så att mina "fel" har gjort mig till den jag är. 
 
Mina "fel" har gett mig så mycket lycka i livet. Lycka med att ha en underbar familj, underbara och förstående vänner och ett grymt roligt och bra jobb. Mina "fel" har gett mig möjlighet att fightas mot mina demoner som jag har haft, en fight som jag är på god väg att vinna. Jag har inte vunnit än, men jag är snart där. Och det mina vänner, det känns så oerhört bra!
 
Om man ser tillbaka för ca ett år sedan, så var det över min döda kropp att jag skulle bjuda hem en (rätt nära) vän på mat och prat om personliga saker. Men det gör jag nu utan att ha en uns av nervositet. Vad är det egentligen att vara nervös över? Jag har ju förstått nu, att det är bara att göra det man tycker är obehagligt. Och ja, man kommer att misslyckas, man kommer att tveka på sig själv. Men när man väl har lyckats, när man väl har tagit det där steget och fått se att det är inget farligt. Den känslan är ungefär som när man äter en 88:an efter ett långt uppehåll. Man njuter, man ler och man känner. Det här är fan värt att möta några hinder för att nå sitt mål.
 
Jag har som jag har skrivit förut, varit VÄLDIGT osäker på mig själv. Jag har alltid varit tystlåten, blyg och alltid tvekat på mig själv. Men nu är det fan slut med det! Jag har efter flera månaders stöd från vänner och familj. Jag vill tacka 3 st extra mycket, ni vet vilka ni är. Men utan erat stöd, så hade jag varit den där Wänne som hade kört sitt lilla hamsterhjul för att det var "bekvämt". Men den Wänne är död! Han är borta! En ny Wänne kommer att existera , med början på 2019. Och det kommer vara en Wänne som har ett självförtroende och ett mod jag aldrig har haft under mina 33 år här på jorden. Det är viktigt att våga misslyckas, för jag vet att det kommer leda till nå bra. Och det är det värt.
 
Sist men inte minst, så vill jag ge en stor applåd till min kompis som har valt det modiga beslutet att göra en stor förändring i sitt liv. Det är starkt att du gör det och jag vet att det kommer att leda till nå gott. 
 
Skrev jag sist men inte minst? Jag menar näst sist, det här är sist men inte minst. Jag och M såg ission Impossible : Fallout. Jävlar vilken rulle det var! Tompa är ju en grym actionskådis och det var underhållning hela vägen. Se den vet jag. 
 
Ciao!

Ett nytt år, nya löften, förändringar och en mer stabil Wänne

Hojhoj!
 
Så lider snart år 2018 mot sitt slut, och vi får välkomna år 2019 i våra liv. Detta år har för mig kantats av ett år med olika känslor och upplevelser. Jag har mått skit, jag har mått bra, jag har fått skratta, jag har gråtit, jag har känt glädje inombords men jag har även känt smärta. Jag måste erkänna att 2018 har varit ett år där jag har fått kämpa med att hitta mig själv (jag har fortfarande inte lyckats) men även ett år där jag har fått uppleva mer smärta än vad jag hade väntat mig. 
 
Jag har haft vänner som har tagit sitt liv i förtid, jag har kämpat med mitt självförtroende och min självkänsla, jag har accepterat att jag lider av psykisk ohälsa som jag måste ta medicin mot (nåt jag kommer göra hela livet) , jag har accepterat att det är okej att göra misstag och att det är okej att inte alla tycker om en själv. 
 
Men det är tack vare dessa upplevelser som gör att jag kommer gå in år 2019 med ett litet förbättrat självförtroende, mer mod att ta mig an saker, att jag vågar chansa för att misslyckas och att jag vågar vara mig själv (även om det kommer bli en del ändringar om hur jag är och vill vara). Jag vet att 2019 inte kommer vara lätt, jag vet att jag kommer att gråta, jag vet att jag kommer känna smärta. Men jag vet även att jag kommer att klara av alla hinder galant, för att tillslut kanske hitta skatten i slutet av regnbågen. Den skatt som innehåller det jag är ute efter och den jag vill vara. 
 
En skatt med självförtroende, mod, vilja, acceptans mot mig själv och framförallt massa glädje. Jag vet inte om jag kommer komma till skatten år 2019, men nog fan ska jag göra mitt bästa. Och alla hinder som kommer att vara framför mig, det är hinder som jag med glädje kommer att fightas mot. För jag vet att belöningen kommer att finnas där tillslut. Och ju mer hinder jag klarar, ju starkare blir jag. 
 
Jag har även några nyårslöften som jag ska dela med mig av. Jag kommer fortfarande avstå godis/chips/ostkrokar, jag kommer att försöka avstå läsk, jag kommer träna minst 30 min 5 dagar i veckan hela 2019 och jag kommer även försöka få mig en dejt. Antingen via tinder eller på nån fest eller dylikt, för ju mer jag vågar misslyckas så vet jag att jag kommer hitta den rätta tillslut. 
 
Så tack 2018 för det du har gjort för mig, att du har visat hur stark jag kan vara. Men fuck you för att jag har fått uppleva massvis av onödig smärta. 
 
Nu välkomnar jag år 2019, för tro mig när jag skriver att detta år så kommer jag stå där i slutet, med ett leende och en glädje över att jag har lyckats. Att jag har äntligen hittat den där skatten.
 
Wänne out!

En ny Johan

Tjabba!
 
Snart är oktober över och vi börjar närma oss november. Mitt mål med motion minst 30 min varje dag har gått ovanligt bra. Dock ska det erkännas att jag inte har motionerat varenda dag, men det är mycket pga ryggsmärta. Jag har lyckats tapp 11 kg sen ett år tillbaka, och det känns verkligen som att mitt nyårslöfte har gett resultat. Jag har blivit gladare, haft mer ork och varit mer självsäker. Men nog saknar man godis lite nu och då.
 
Jag har även kommit till insikt att jag ska göra en helomvändning. Jag är less på att ta skit över saker jag inte har gjort, jag är less på att man ska få skäll för att folk har en dålig dag, jag är less på att bli överkörd för att folk tar ut sin ilska pga nåt annat som tynger dom. Jag har i hela mitt liv alltid "accepterat" och tagit åt mig saker över sånt jag inte har gjort. Jag har i hela mitt liv inte vågat säga ifrån när jag tycker att nån har gjort fel. Och jag har i hela mitt liv bitit i tungan och hållit tyst. Men nu ska det fan bli ändring alltså. 
 
Jag vet att det kommer sticka i ögonen hos en del, jag vet att jag inte kommer bli omtyckt när jag säger ifrån, jag vet att folk kommer snacka skit om mig, jag vet att jag kommer ha fel också när jag säger ifrån men då kommer jag be om ursäkt för jag vet att det är det enda rätta. Men nu är jag less på att vara alla till lags, jag är less på att min energi håller på att drivas till botten pga jag ska vara och hjälpa alla andra och vara dom till lags. Hädanefter kommer jag att snäsa ifrån ifall jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad, jag kommer snäsa ifrån ifall jag ser att folk inte gör rätt för sig, jag kommer snäsa ifrån oavsett vem det är och vilken situation. Jag tror att jag kommer tappa en del "vänner" åga mitt nya jag, men det kommer även ge mig en styrka som gör att jag trivs med mig själv och det är fan i mig det viktigaste. Är jag nöjd med den jag är, då har jag redan vunnit kampen.
 
Dock är det så att jag kommer inte att vara långsint, för är det nån som ber om ursäkt och erkänner sitt fel ( inklusive jag) så respekterar jag den personen mer än allt annat. Det visar bara hur stor man är som människa och att man vågar acceptera sitt misstag. Jag kommer garanterat göra flera misstag, jag kommer garanterat göra fel saker som jag har sagt att jag aldrig kommer göra, men en sak är säker. Jag kommer ALLTID att be om ursäkt och erkänna mina misstag, för det vinner man med i längden.
 
Så hädanefter kommer jag göra det som känns bäst för mig själv, och jag kommer göra det med ett leende. Ni kommer få uppleva en ärligare, rakare och mer sjävsäker Wänne. Vilken ändring det blir i mitt liv, ja det får framtiden helt enkelt utvisa. Det är dags för förändring, och den börjar nu. 
 
Ciao!

Ny månad, nygammla löften.

Hejhej!
 
Längesedan jag skrev på bloggen (som vanligt) men det är för att dels så har jag inte haft tid eller ork, samt att det inte har hänt så mycket spännande sen jag skrev sist. Eller några saker har hänt, men det finns vissa saker jag kan förbättra med mig sjäv, tills jag verkligen är den personen jag vill vara. Det är dock en lång kamp, så det får ta den tid det tar. 
 
Jag bestämde mig för nån vecka sedan att sluta med fotbollen (som jag skrev om i förra inlägget), jag har avslutat min "karriär" både som spelare och ledare i Malå IF. Det känns som ett rätt beslut, ett beslut där jag måste se till mig själv, ett beslut jag har tagit för att jag inte har känt samma glöd eller glädje till fotbollen som jag har gjort förut. Dock är det inte permanent, för jag kanske får tillbaka glädjen till fotboll nästa år eller om 5 år. Men jag är nöjd över att jag vågade ta beslutet av att göra nåt jag inte vill, utan vågar avsluta nåt som har varit en stor del i mitt liv. 
 
Det är nåt jag måste bli bättre på. Jag måste våga ta för mig mer, jag måste våga misslyckas, jag måste våga stå upp för mig själv, jag måste våga vara mer framåt och jag måste våga att ändra lite på mig själv för att bli en bättre människa än den jag är idag. Jag vet att jag har goda sidor, jag vet att jag är rätt omtyckt ( hoppas jag iallafall) men det är en del saker jag måste ändra på och det har jag skrivit i denna blogg förut. Jag har tänkt börja göra upp en plan för resten av året, för att sedan fortsätta med samma taktik nästa år.
 
1. Jag ska vara mer modig, våga misslyckas, våga ta en chans att göra nåt jobbigt. För vem vet, i slutet av vägen finner jag kanske mitt mål och då får det vara en guppig väg tills jag når fram till slutet. Det kan vara värt det.
 
2. Självkänsla. Våga acceptera att jag har vissa "fel" som gör att jag kanske har varit annorlunda till sättet pga det är enkelt. Nu är det dags att våga ta för sig mer, våga stå upp för det jag tror på och INTE sitta där och vara tyst för att det är "enklast".
 
3. Motionera mer. Jag har blivit en riktig soffpotatis senaste veckorna. Crosstrainern är en tvättställning, soffan är ingrodd efter min "sexiga kroppsform" och tvn är alltd igång. Nu får det bli ändring på det. Minst 30 minuters träning varje dag i oktober. Det ska jag klara, och det ska inte ens vara svårt. Missar jag en dag, då blire 60 min träning nästa dag. Här ska det inte fuskas.
 
4. Tagga ner på glass med oboy. Jag får äta det men inte lika ofta som jag har gjort på senare tid ( men det är ju så gott!). 
 
5. Köra stenhårt på match.com. Nu ska det raggas yao!
 
Jag uppdaterar er nästa månad om hur det har gått. 
 
Tills dess får ni ha det gött, så hörs/ses vi. 
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson

När ska man säga stopp för sitt eget bästa, då man inte har gjort det i hela sitt liv?

Yo!
 
Som ni säkert vet så har jag haft mina ups and downs, och det kommer jag ha hela mitt liv. En stor del som jag tror har varit en bidragande orsak till att jag har hamnat i den här situationen är nog min "förmåga" att vara alla till lags. Och sån har jag varit i hela mitt liv, och jag har börjat förstå att det har stjälpt mig mer än att det har hjälpt mig. 
 
Jag har läst runt lite på internet och hittade en artikel som var väldigt talande med hur jag har varit som personen och fortfarande är i viss utsträckning. Den del som verkligen tilltalade mig i är det här :

När det är ett problem att bli överkörd

  • När du börjar acceptera saker du inte vill bara för att hålla andra glada och ha ett ”lättare” liv.
  • När du känner dig obekväm i situationer du är involverad i eftersom du känner som att du bryter mot dina principer.
  • När du känner dig trött på att sätta alla andra före dig själv och inte vill känna som att du inte gör något för dig själv längre.
  • När du gör ursäkter för att du känner dig elak om du säger nej.
Jag har/gör alla dessa punkter för att känna att jag är den som man kan lita på. Det har gett mig en del negativa saker som har gjort att jag har alltid tänkt det bästa om andra och tänkt på mitt bästa i andra hand. Men det har även gett mig positiva saker. Saker som en rätt stor umgängeskrets, ett jobb jag trivs med, beröm som jag känner att jag är värd, fina arbetskamrater, fantastiska vänner , en underbar familj.
 
Jag kan erkänna att jag är ändå rätt glad över att jag har varit den här personen i mitt liv, men nu känner jag nästan att det får vara ett slut. Jag har bestämt mig att jag SKA våga säga nej utan att känna skudkänslor, jag SKA se till mitt eget bästa i första hand och jag SKA även vara den Wänne som vill hjälpa alla men till en viss mängd.
 
Och en ändring som jag känner att jag måste göra är att fundera på att avslua min fotbollskarriär. Både som spelare och ledare. Jag känner faktiskt inget sug just nu, och även om det kan ändras så känns det som det rätta valet. Jag kommer att ägna helgen åt att tänka över mitt beslut men just nu lutar det åt att jag kommer att skiljas från Malå IF. Det känns tungt, men det känns rätt.
 
Sen måste jag få hylla en väldigt kär vän till mig. Den här vännen har visat sig vara så otroligt viktig för mig och har stärkt mig på sätt som jag inte kan vara nog tacksam för. Du är en stöttepelare i mitt liv och jag är dig evigt tacksam för all hjälp jag har fått. Tack och åter tack för allt!
 
Nu ska jag njuta av The Office och en skål glass med oboy. 
 
Ha det bra!
 
 

En månad eller två med med antidepressiva.

Yohoo!
 
Nu är man tillbaka i vardagen efter en skön semester. Jag måste säga att det är rätt roligt att vara tillbaka på jobbet och få tillbaka rutinerna igen. Min semester har bestått av en del resor, lite vila, några movies (Hereditary måste ni se. Ni kan skippa Skyscraper). Men som sagt, det är roligt att få jobba igen och sen att jag har världens bästa jobb gör ju inte saken sämre. Och ett extra plus till alla arbetskamrater och ett stort plus till min chef. 
 
Jag har nu tagit antidepressiva i ca två månader efter ett längre uppehåll, och jag måste säga att det var ett av dom bästa besluten jag har gjort. Jag mår bättre, känner mig mer alert, mer positiv och har mer ork. Visst kan man ha sämre dagar, men i slutändan är det inte schysst mot varken mig själv eller mina närstående att jag ska undvika att äta antidepressiva (för att det är skämmigt) och inte vara den Wänne alla känner mig som. Jag kommer att äta antidepressiva hela livet, och jag kommer göra det med ett leende. Lika glad kommer jag vara över att jag måste äta tabletter mot min hyperhidros. Jag är glad för att jag äntligen har hittat nåt som hjälper mig att må bättre och vågar ta för mig mer. Det känns som att jag är en ny människa med mer mod och mer glädje. 
 
Men det är inte bara mina antidepressiva som har gjort att jag mår såhär, det är även mina vänner, min familj och alla runt om mig som visar att jag är omtyckt och att jag är en rolig människa att hänga med. Det värmer mig så oerhört och ni ska ha ett stort, stort tack! Utan er vore jag helt lost. 
 
Jag kommer inte nämna några namn, men vissa personer gör att jag blir så glad över att jag har fått träffa dom och att jag är glad över att dom finns i mitt liv. Ni vet säkert vilka ni är, för jag har meddelat er förut. Tack för allt!
 
Nu ett litet filmtips innan jag loggar ut. Ni MÅSTE se Hereditary. Den var sjukt bra, med grymma skådespelare (Toni Collette kommer vinna en Oscar), sjukt obehaglig och riktigt välgjord. Se den, just do it!
 
Sen börjar ju PL i helgen, wihoo! Mitt kära Coventry spelade sin första match i lördags i League One. Det blev en förlust men rykten säger att dom hade roligt iallafall....
 
Nä, ha det gött så hörs vi!
 

Ett kort möte, lite medicin och ett bättre mående.

Hejhej!
 
För några veckor sen var jag vaken i princip två raka dygn, jag kunde inte sova utan låg bara och tänkte och det var otroligt frustrerande. Har ni nångång upplevt en natt/nätter där ni inte kan sova utan ligger och tänker/har oro över men ni vet inte vad det är? Det hände nämligen mig för två veckor sen, och tack vare det så kände jag att det var dags för ett återbesök hos min bästa talpedagog/pykolog för att prata ut om vad som gjorde att jag inte kunde sova. 
 
Som vanligt med lite hjälp från henne och även andra personer i min omgivning så kom vi fram till vad det var som gjorde att jag helt plötsligt låg sömnlös och kände att tankarna for runt i skallen utan att veta vad det var. Det är nämligen så att två personer (som jag har hållit rätt nära) har avlidit och det har varit tungt, det erkänner jag. Även om det kanske inte har märkts på mig så har jag nog alltid haft dom tankarna i bakhuvudet och en mix av det med lite annat så tror jag att det utlöste mina sömnproblem. Det känns bättre just nu och jag har återgått till att äta medicin mot depression (även om jag mår riktigt bra just nu) så kommer tankarna på mina vänner som har dött alltid att finnas hos mig.
 
En av dom var en som gjorde mig till den jag är inom arbetslivet och hur jag hanterar mitt jobb när jag har varit arbetsledare och nu är Prouduction Officer (cool titel va?). Han kommer vara oerhört saknad och jag kommer att vara honom förevigt tacksam. 
 
Den andra som har avlidit har jag alltid varit nära inom fotbollen. Han var en glad, trevlig och rolig kille som alltid hade ett nytt skämt varje gång man träffade honom. Han höll även på världens bästa hockeylag och han ställde alltid upp i vått och torrt. Och även om jag aldrig sa det till honom när han levde så hoppas jag att han vet hur mycket jag uppskatade honom som vän och att jag är glad att jag fick känna honom till slutet. En kille som kommer vara saknad men aldrig glömd. 
 
Jag äter medicin mot depression, det har jag gjort förr och det kommer jag fortsätta göra. Det är inget jag skäms över och jag måste erkänna att senaste veckorna har jag verkligen haft en bra period där jag har haft mycket energi, fått känna kärlek från nära och kära och verkligen uppskattat mitt liv och den rikedom jag har med alla vänner och framförallt min kära familj. Ni är hur underbara som helst och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar er alla. Från min kära familj till mina underbara arbetskollegor på mitt jobb. Tack för att ni finns!
 
Nu ska jag äta glass med oboy och ladda för Pawn Stars på tv 10 innan jag slår igen mina ögon. 
 
Ta hand om er så hörs vi senare!
 
Ciao!
 
 

Ni gör allt så mycket bättre.

Tjolahopp!
 
Efter mitt senaste inlägg , som var mitt mest personliga hittills så fick jag verkligen uppleva vad äkta kärlek gör mot en och att man kan må så mycket bättre av fina och vänliga ord. Jag erkänner att jag blev oerhört berörd och stolt över alla era kommentarer, era fina samtal samtal och att ni besökte mig personligen. Det har gett mig nån slags styrka som jag inte trodde att jag hade, det har gett mig ett slags mod som jag inte trodde hade, och det har även gett mig ett hopp att en dag kunna vara den självsäkra och lite modigare Wänne än den jag är nu.
 
Jag vet att jag fortfarande har en lång, lång väg att gå men med hjälp från er och även att jag personligen måste våga utsätta mig för nåt jag inte vill/vågar göra, då vet jag att jag kommer nå mitt mål till slut. Och som det känns nu så kommer jag kanske springa över den där linjen lite snabbare än vad jag hade väntat mig. 
 
Jag vet även att jag kommer ha mina svackor, jag vet att jag kommer ha dagar när jag kommer vilja krypa ur mitt skin och lämna skalet till min kropp. Men jag kommer aldrig göra det, för jag vet att även om jag har mina svackor så finns det alltid nåt positivt som kommer ur det. Jag kommer att kunna hantera motgångar bättre och jag vet att jag har er, kära familj och vänner (ni vet vilka ni är) vid min sida och den hjälpen är faktiskt den bästa hjälp jag kan få. Så tusen tack till er alla som står vid min sida och hjälper mig, utan er hade det varit tyngre men med er då kommer jag lyckas med mitt mål. Och när jag gör det, då lovar jag att jag kommer att sjunga världens bästa låt Hanson-Mmmbop på torget i Malå. Ni är helt underbara.
 
Nu över till nåt helt annat, på lördag börhar våran serie i DIV 5 och första motståndare är Norsjö IF på hemmaplan. 
Jag hoppas att ni kan komma till Tjamstavallen på lördag och heja fram vårat kära Malå till seger, och sen får ni kanske möjlighet att se Demichelis på planen igen.
 
Nä, nu ska jag njuta av serier i min morgonrock innan jag slår igen ögonen. 
 
Ciao!

Vad är det som gör att jag känner såhär?

Hej!
 
Senaste veckorna har jag haft en berg- och dalbana av känslor. Jag har mått bra psykiskt ett tag, men ska jag vara ärlig så är det mina negativa tankar som har haft övertaget och just nu dominerar. Jag vet inte varför jag känner såhär? Jag är omgiven av så mycket kärlek på jobbet, av familj och vänner och jag har ett bra liv. Varför ska det då kännas så tungt? Varför ska jag låta det (negativa) som har hänt i hela mitt 32-åriga liv komma fram?
 
Som jag har skrivit förut så har jag i hela mitt liv låtit mig bli överkörd, jag har inte känt mig respekterad och mitt självförtroende har varit och är fortfarande i botten. Men jag har låtit det vara på det viset för jag har ju haft/har flera vänner som tycker om mig, jag har en familj som står bakom mig och jag har ett underbart jobb som gör att jag med glädje vaknar varje morgon för ännu en arbetsdag. Men det är nåt som inte stämmer, det är nåt som gör att jag mitt i allt det postiva ser jag bara negativa saker om mig själv. Jag ser en Wänne som är helt utan självförtroende, jag ser en Wänne som låter sig styras för det är enkelt och den som styr mig har ju alltid rätt och är alltid så självsäker. Jag har alltid varit orolig att säga ifrån, jag har aldrig varit arg pga det inteh ar funnits en anledning. Men mest av allt så har jag inte vågat ta för mig pga min usla självkänsla och mitt katastrofala sjävförtroende.
 
Jag har pratat med några personer om det här och en jag pratade med gav mig så starka och stöttande ord att jag faktiskt har gråtit en skvätt ikväll. Dom jag har pratat med har hjälpt mig genom att lyssna och det är allt jag begär. Jag måste vinna den här kampen själv men det gör så oerhört mycket att man får prata av sig. Men ska jag vara ärlig så hade jag det tungt för två veckor sen och idag har jag haft samma negativa tankar. Det är svårt att förklara varför dom kommer, men det är ju helt klart nåt som triggar mig. Jag vet inte vad det är, men när det väl händer så gör det så ont och det är en smärta jag inte vill att nån ska uppleva. 
 
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för jag har haft flera kamper förut och jag har alltid vunnit i slutändan men den motståndare jag möter nu , det är en tuff jävel. Jag vet inte om jag kommer vinna men jag ska minst nå oavgjort iallafall. Jag tror och vet att det kommer lösa sig, det får ta den tid det tar och jag kommer att få åka min berg- och dalbana av känslor flera, flera varv men nångång så kommer jag kunna kliva av den med ett leende och säga att "Yes, jag klarade det!" . Och då lovar jag mina vänner att jag kommer vara samma gamla Wänne men med lite modifikation. 
 
Vill rikta ett stort tack till familj och vänner som stöttar mig och ett extra tack till två personer som hjälper mig med att lyssna och stötta mig. Utan min familj och mina vänner då vore jag ingenting, så tusen tack att ni finns!
 
Vänliga hälsningar, Johan

Vad vore man utan sina fina vänner och en underbar familj?

Howdy!
 
Wänne is back efter ett litet uppehåll på bloggen (igen!). Orsaken till varför jag inte har skrivit är dels för att jag har mått sådär psykiskt, haft ingen ork fysiskt och jag har bara försökt vila upp mig psykiskt. 
 
Varför jag har mått dåligt är mycket pga mina egna onda tankar, där jag har tvekat på mig själv som person och att jag har "återupplevt" situationer som jag i hela mitt liv har hanterat på fel sätt. Det är situationer där jag har bara tagit skit och inte stått upp för mig själv pga min osäkerhet och rädsla för att tappa vänner just för att man säger ifrån ifall man inte tycker att man behandlas som man ska. Jag har ju pratat förut om att jag har i hela mitt liv alltid varit den lugna och snälla Johan, den Johan som alltid har suttit där och varit tyst samt blivit överkörd i hela mitt liv.
 
Jag har på slutet pratat ut en del om det här med mina fina vänner och min fina familj, och även om era fina ord hjälper mig en bra bit på vägen så är det bara jag som kan göra det slutgiltiga jobbet. Ett jobb som kommer ta lång tid och det kommer vara dagar då jag mår sämre, men det kommer även vara dagar när jag mår bättre. Huvudsaken är att jag når mitt slutgiltiga mål till att jag blir den Wänne jag vill vara med viss modifikation dvs jag vågar säga vad jag tycker, jag vågar vara mer framåt, jag ska inte ta nån skit och jag ska sluta gömma mig bakom min snällhet/feghet. Det kommer vara svårt, och det är inte säkert jag kommer att lyckas men man kan alltid göra ett försök iallafall...eller 3. 
 
Jag måste då tack min familj för att ni finns där och stöttar mig som ni har gjort i hela mitt liv. Utan er vore jag ingenting och tusen tack för att ni finns.
 
Jag skickar också ett tack till mina vänner som också har stöttat mig genom svåra perioder. Ett speciellt tack till två personer (ni vet vilka ni är) för eran hjälp mot mina problem senaste veckan. 
 
Min familj är välrdens bästa familj och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig.
 
Nu ska jag ta och chilla resten av dagen, samt bajsa i mitt nyrenoverade badrum (ja, jag ska bajsa i toan). 
 
Ha nu en trevlig söndag, så hörs/ses vi säkert!
 
Ciao

Ny kamp, nya tag.

Hejhej!
 
Det var ett tag sen jag skrev här på bloggen, men det ska jag försöka bli bättre på. Vad har då hänt med mig sen jag skrev här i bloggen? Först några positiva nyheter och den bästa nyheten är nog att jag kommer bli farbror igen! Det känns så sjukt roligt och jag garanterar att Broder J och L kommer bli grymma föräldrar. Mitt godislöfte går helt ok, men jag måste erkänna att det var svårare än jag trodde. Jag ska dock göra mitt bästa så ser vi hur långt det räcker. 
 
 
Mitt mående varierar fortfarande oerhört mycket, där jag ena dagen kan ha hur mycket energi som helst medans andra dagar känns det som att jag bara vill låsa in mig och sova i 18 dagar. Jag kämpar fortfarande mot mina negativa tankar (som tyvärr kommer rätt ofta) och jag försöker fortfarande bättra på mitt självfötroende och att jag blir mer öppen och även vågar säga ifrån (sluta vara för snäll). 
 
Jobbet går riktigt bra, och jag trivs oerhört med alla fina arbetskamrater. Det är roligt att få utvecklas mer och mer i min nya roll och jag är så glad över allt stöd jag får (ni vet vilka ni är). 
 
Fotbollen går väl sådär, jag har fått tillbaka mina ryggproblem och jag ska vara ärlig och säga att jag vet inte hur det blir i sommar om jag ska spela eller ej. För just nu har jag varken energi eller nåt sug att spela pga mina ryggproblem. Jag är så trött på att ha ont nästan varje kväll, och att jag ska vara irriterad på andra pga min smärta. 
Jag får ta ett beslut inom en snar framtid, för det håller inte att vela som jag gör hela tiden...
 
Nä, nu ska jag nog göra en tidig kväll och ladda för jobb imorn.
 
Ciao!

En Dummett Lovers resa till Newcastle och tillbaka.

Yohoo!
 
Då var det helg igen efter en rolig arbetsvecka med mina grymma arbetskamrater. Dock var och är fredagen sådär , mycket tack vare mina egna tankar som jag måste kämpa med och försöka göra mig till en bättre människa. Men den kampen får jag fortsätta kämpa mot och jag lär ju vinna den, för jag är ju ändå Johan "Wänne" Stenlund. 
 
Men nu måste jag ju skriva om min lilla tripp till England för att se Newcastle mot Manchester United med ett riktigt skönt gäng. Vi slöt upp på skellefteå flygplats typ 06.00, vilket innebar att alarmet ringde 05.45. Jag hade sagt till Patrik, Matte och Huss kvällen innan att man måste vara tyst så tidigt på morgonen, för jag är inte på humör att snacka om jag inte har fått i mig en kopp kaffe och avnjutit min sköhetssömn. Men nog ordbajsade dom om allt möjligt när vi vaknade medans jag var trött och kaffesugen. Ja, jag är ingen morgonmänniska...
 
Vi slöt som sagt upp med resterande resessällskap från Skellefteå (utom en, som dök upp på Arlanda). Efter att ha överlevt checkning av väskor ( hände mig i Skellefteå) nån i vårt resesällskap blev säkert också förhörda, dock såg jag inget för jag var nervös över hur länge jag skulle sitta i finkan medans dom undersökte min väska. Jag åkte inte in i finkan som tur var.
 
Vi landade i Stockholm typ 09.30 (minns inte riktigt exakt) och jag var på bättre humör efter att ha fått i mig en kopp kaffe ( för 30 kr, helt klart värt) på flyget. Där träffade vi sista resenären i vårat sällskap som hade slutmålet att se Newcastle mot Manchester. Nio vänner som likt ett visst gäng i Sagan om Ringen begav sig för att njuta av en match i PL med min kära Dummett i förarsätet.
 
Vi landade i Edingburgh och Matte hittade 5 pund på marken medans jag luktade svett och ville ha mat, kaffe och ta en dusch. Dock roligt att det gick bra för Matte i allafall. Vi begav oss till en pub för att belöna oss med lite käk och öl, för att vi öberlevde flyget och framförallt den tidiga morgonen. Maten var god, ölen var god, jag luktade fortfarande illa och Matte hade kvar sina cash.
 
Efter maten begav vi oss till tåget som skulle ta oss till the freakin craziest party town in the world, nämligen Newcastle. Björk fixade biljetterna och var grym som reseledare under hela trippen och han ska ha en stor eloge för allt som han har styrt upp. 
 
Lördag så hade vi hela dagen fri och en del drog iväg på arena-tour på St. James, andra stack och såg Middlesbrough mot Reading medans jag, Matte, Patrik och Huss såg Gateshead mot AFC Fylde i amatörligan. Det var sjukt roligt att få se en match i amatörligan live, dels för att man fick scouta Coventrys kommande motståndare (för dom lär åka ut) men även se mitt nya favoritlag Gateshead, dom är klån bäst! Dock var dom sämst mot AFC Fylde, men annars var dom bra. Stämningen var rätt skön och självklart fick vi oss en öl innan matchen och under matchens gång åt jag och Patrik nog världens äckligaste paj. Jag håller på att kräkas när jag tänker på den, fy satan alltså.
 
Söndag, den stora dagen. Dagen som resan skulle leda till, dagen som alla hade längtat efter var äntligen här. Vi begav oss för att äta en god lunch, få i oss en öl och sen ladda inflör matchen mellan Newcastle. Manchester United. vi var alla taggade, jag hade Dummett-tröjan på, andra hade halsdukar, andra hade tröjor köpt i shopen utanför arenan. Vi var så taggade som man bara kan bli.
 
 
Jag orkar inte skriva så mycket om matchen, men Newcastle imponerade rejält och dom kämpade hela matchen mot ett ganska tamt Man Utd, där jag tyckte att Ashley Young var en av dom som får godkänt. Newcastle vann med 1-0 efter mål av Matt Ritchie. dock hängde 1-1 i luften i slutet men Newcastles målvakt storspelad och segern var i hamn. Jag vill förresten betona att jag inte håller på Newcastle, dock är den en grym stämning på arenan och en rätt trevlig stad att vara i. Sen spelar ju Dummett i Newcastle. 
 
Om ni undrar vem som var bäst i Newcastle? Dummett såklart, för han är klån bäst.
 
Nä, nu ska jag försöka kämpa mot mina inre demoner och njuta av en skön helg. Ni får ha det så bra allihopa, så hörs vi senare.
 
Ciao!
 
Wänne
 
 

Vad är det som händer egentligen?

Tjolahopp!
 
Ännu en sjukt trevlig arbetsvecka är slut och nu blire att njuta av en lugn och skön helg. Helgen kommer innehålla lite fotboll, lite melodifestivalen och massiva mängder kaffe. 
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg, där jag beskrev min kamp mot att bli mer självsäker, ha bättre självförtroende och våga ta för mig mer, det mina vänner gäller fortfarande och det är ta mig fan den hårdaste kamp jag har haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit mobbad, jag har hanterat min stamning på ett sätt som jag tycker är bra nämligen humor, jag har underbara vänner, en fin familj och ett underbart jobb (med fantastiska arbetskamrater) som jag trivs med. Så allt borde ju vara frid och fröjd, eller hur? 
 
Det är det inte. Jag är oerhört glad att jag har ett sånt underbart jobb, fina vänner, en fin familj och jag trivs med mitt liv. Jag kan ju se Alla älskar Raymond när jag vill, och det räcker ju långt. Men för att bli lite allvarlig så kan jag erkänna att sen jag skrev mitt förra inlägg, då har det inte blivit nå bättre. Visst har jag haft dagar där jag har känt att mitt självförtroende ha pekat spikrakt uppåt, där min självkänsla har varit omutlig och där jag har känt att ingen kan trampa på mig utan att jag säger ifrån. Men tyvärr är det för få dagar jag känner så. I hela mitt liv så har jag accepterat att vara den där Johan som inte säger ifrån, utan gör allt för att andra ska vara nöjda och att jag inte ska ha några skuldkänslor över att jag har svikit nån eller gjort nån irriterad över en sak som jag har sagt eller gjort. 
Jag är inte ute efter att man ska tycka synd om mig, för det är inte. Jag har ju själv valt att acceptera min roll och pga jag haft den rollen, så är det sjukt svårt att försöka ändra på sig och våga ta steget för att bättra på mitt självförtroende och min självkänsla. Just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna bli en lite bättre Johan, för i detta nu är jag mer Johan som gick i högstadiet/gymnasiet, den Johan som satt tyst när det blev diskussion, den Johan som satt tyst när nån sa "varför gjorde du det" när jag vet att jag inte hade gjort nå fel, den Johan som ville vara alla till lags för då behöver man inte ha några skuldkänslor. 
Den här motståndaren kommer ta mig fan vara den svåraste motståndare jag har mött! Och jag har lyckats övervinna min hyperhidros och min skam för att stamma samt att jag har typ klarat av stor ångest och nedstämdhet i en längre period. 
Nu är det dock dags att försöka vinna kampen mot den Johan jag inte vill vara. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga, men på nåt sätt kommer jag att klara det. Det kommer säkert bli en del negativa tankar, en del tårar men det kommer även bli lite glädje, en känsla av att äntligen få vara den man vill vara, för även om det är bara några dagar man känner så, då vet jag att det är värt att fortsätta för att tillslut få bli den mer självsäkra Johan som har bättre självförtroende och inte vara den som tar emot skit och skit, utan att våga säga emot. 
Jag kommer att hålla er uppdaterad, och jag kommer att fixa det här. Men det kommer ta en lång, lång tid för den här kampen har bara börjat.
 
Men ni får ha en trevlig helg!
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson 

Kan man vara för snäll?

Howdy!
 
Har idag haft (har fortfarande) en del tankar om vem jag är och hur man ska skulle vilja vara en person man vill vara, utan att för den delen bli helt förändrad. Jag har nämligen kommit fram till att under hela mitt liv så har jag varit alldeles för snäll. Jag har ofta tagit emot skit utan att göra nåt åt det, jag har ofta anklagat mig själv och haft dåligt samvete över nåt jag har gjort och sagt men som i efterhand har varit den andra personens fel. Jag har varit (är fortfarande) konflikträdd, och ofta har det lett till att jag har haft mycket saker i min skalle och många bollar i luften som jag inte har vågat säga nej till. Det har varit, och det är min svaghet i livet. Men frågan är, hur ska jag vara den Wänne jag vill vara, utan att få dåligt samvete när jag säger emot nån eller inte ta emot skit, utan istället ifrågasätta och säga emot? Det är en svår balansgång som gör att jag kan ha negativa tankar om mig själv, både på jobbet men även utanför jobbet. Det är dom negativa tankarna som har gjort att jag har kontaktat min psykolog under större delen av mitt vuxna liv. Jag har fått hjälp, och det är jag glad för. Men jag kan erkänna att idag/ikväll, då har dom negativa tankarna tagit över och det är just nu en hård kamp, mellan att jag ska försöka bli den jag vill vara istället för att falla tillbaka till samma gamla Wänne, som låter sig bli överkörd och ha en usel självkänsla, men ändå känna sig ok, för jag menar jag är ju snäll. Men jag vill inte förlora den kampen. Jag vill inte vara den gamla Wänne. Jag vill inte vara för snäll. 
 
Jag hoppas att ni kommer se en förändring, för det är mitt mål. Den kanske inte kommer komma direkt, utan det kommer ta ett tag. Men jag har som mål att våga vara mer självsäker, våga stå upp för mig själv och våga ta för mig mer. Jag vill vara snäll, men jag vill inte vara för snäll.
 
Godisfronten är positiv, jag har hållit mig undan godiis/chips i snart en månad! EN HEEEEL MÅNAD! Och jag kan ärligt säga att det har gått över förväntan, och jag tror verkligen att jag kommer fixa det. Wihoo!
 
Som avslutning vill jag ge två korta filmrecensioner som jag såg igår. Första filmen jag såg med Per var Chef. Den är regisserad av Jon Favreau och han spelar även huvudrollen. Han spelar en kock som är less på att bli styrd och vill gärna ha nåt eget så han kan få utlopp för sin kreativitet inom matlagning. Den var riktigt bra och mysig och flera skådespelare leverade och jag tänker främst på en som jag diggar som skådespelare, nämligen John Leguizamo (stavning?) han var grym! filmen får 4 av 5 Wänne.
 
Den andra filmen var Jigsaw och den såg jag med min lilla movieclub. Den var rätt underhållande och var rätt brutal, men den hade inget speciellt över sig. Jag trodde mer på den, speciellt för att den regisserades av The Spierig brothers. Dom har gjort två sköna filmer med Ethan Hawke (Ethan Hawke är kung!) Predestination och Daybreakers, dock kändes det som ett dagsarbete och den var lite mäh. Den får 2 av 5 Wänne.
 
Nä, nu ska jag ladda för fotbollsträning.
 
See you later, alligator! 
 
Wänne

Fortfarande obesegrad.

Tjolahopp!!
 
Jag har fortfarande lyckats undvika godis/chips samt dragit ner på läsk, det går mycket bättre än vad jag hade väntat mig att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle vara skakig, klättra på väggarna och vara helt galen, men tydligen har jag nån slags kraft inom mig som gör att jag kanske lyckas med mitt nyårslöfte. "The force is in me" som dom säger i nån töntig filmserie...
 
Träningen går också rätt bra, där jag inte har vaknat upp av smärta på nätterna samt att jag har haft så ont att jag inte kan träna. Fortsätter det såhär då kommer ni få se Wänne Demichelis i sommar, med nya fotbollsskor och en hyfsat aktiv (så länge solen håller sig undan) forward (hoppas jag får spela forward i sommar, men jag är ju assisterande coach så det borde funka va?). Men det känns oerhört skönt att jag kan vara aktiv och hålla igång för fotbollen är en sån oerhört viktig del i mitt liv. En liten notis innan jag avslutar snacket om fotboll, Coventry slog ut Stoke i FA-cupen och Stokes coach fick kicken efter det. Det är ändå lite humor, för Coventry är ju sämst!
 
Två korta men intensiva filmrecensioner. Jag har sett Wind River med min lilla movieclub. Det var en riktigt bra rulle där Jeremy Renner hade stuga och Elizabet Olsen gjorde inte heller bort sig. 4 av 5 Wänne
 
Såg Valerian and the city of a thousand planets idag. Den var sådär. Fånig, hoppig och rätt bleka skådespelarinsatser från Dane DeHaan och Cara Delavingne. Dock var den oerhört snyggt gjord och rätt bra tempo, så den funkar om man är sjuk eller bakis. Sen var Ethan Hawke med en kort stund och det är alltid ett plus. 2 av 5 Wänne.
 
 
Fick en tråkig nyhet idag, jag fck veta att en kär vän har gått bort. En vän som har lärt mig mycket och även gett mig massa fina minnen. Han var en vän som jag gillade otroligt mycket och jag kommer aldrig att glömma honom. Vila i frid, käre kompis. Du är oerhört saknad.
 
Adios!

Snart en heeeel vecka!

Howdy!
 
Snart har det alltså gått en hel vecka, där jag har lyckats undvika att käka godis, ostkrokar/chips samt druckit mindre dricka. Det har gått bättre än vad jag hade trott att det skulle göra, men nog kan jag erkänna att det var en kamp att inte köpa sig en godispåse när man har varit nere och handlat. 
 
Det känns som att jag ska kunna klara mitt nyårslöfte (jag vet, det har bara gått 1 vecka) , men jag tror fan i mig att om man har klarat en vecka då är det vunnet. Jag ska fortsätta köra min taktik att vara mätt när man åker ner och handlar, samt undvika ögonkontakt med godis och chipshyllan (Ja, jag har haft ett massivt godisberoende). Jag fortsätter uppdatera er under bloggen. 
 
 
Nästa vecka drar vi igång med fotbollsträningen på allvar, och det känns sjukt roligt! Dels för att jag kan träna fotboll igen men även få återse alla sköna grabbar som gjorde succe med att hålla kvar Malå  IF i division 5 nästa säsong. Jag längtar verkligen att få dra på mig fotbollsskorna och påbörja ännu en fotbollssäsong i världens bästa klubb Malå IF ( Coventry är solklar tvåa. Dom slog ut Stoke igår i FA-cupen, och alla vet ju att Stoke är PLs svar på Barcelona) , och att få uppleva lika stor glädje på planen som jag gjorde utanför planen när jag var assisterande tränare förra året. 
Jag hoppas att ni kommer och stöttar oss i sommar, så vi kan hålla oss kvar i division fem eller ännu bättre, gå upp till division fyra. Jag kommer självklart uppdatera er på bloggen om kommande matcher mm.
 
 
Snart börjar en ny arbetsvecka, och jag är väldigt taggad. Jag var ledig några dagar den här veckan och även om det behövdes så har jag saknar jobbet och arbetskamraterna, så det ska bli oerhört roligt att få komma tillbaka till vardagen igen och göra lite nytta. 
 
 
Mitt eget mående är helt ok just nu. Jag är omgiven av fina människor, jag trivs på jobbet och jag fortsätter på den inslagna vägen där jag ska försöka vara mer framåt och ha bättre självförtroende. Det har gått riktigt bra ett tag och tack vare det, så känns det som att jag stammar mindre också. Jag vet inte om det hör ihop med allt det där, men jag tror det kan vara en del i det. Det betyder inte att jag är nöjd utan jag ska fortsätta träna på att våga säga ifrån, våga vara mer självsäker och vara mer öppen och inte gömma mig bakom min stamning. Det får ta den tid det tar, för jag tror och hoppas att jag kommer till en punkt där jag har klarat mitt mission och kör på som den Wänne jag vill vara. 
 
 
Ett litet filmtips får avsluta den här bloggen. 
Jag var och såg "Ted - För kärlekens skull" på bio i Malå med systeryster och LC. Det var en väldigt bra film, där Adam Pålsson dominerade i huvudrollen. Filmen spred både glädje och sorg, men även mycket värme. Den får 4 Wänne av 5 möjliga, så se den! Do it! 
 
Nä, nu ska jag slöa framför tvn och ladda inför jobb imorn. Ha en trevlig kväll, så hörs vi nästa vecka!
 
Ciao!

Ofrivilligt uppehåll, men snart nytt år och då får det bli en nystart på bloggen.

Hejhej!
 
Det var sjukt längesedan jag skrev ett inlägg på bloggen. Varför det har blivit så, det vet jag faktiskt inte. Men kanske är det för att jag inteh ar känt nå sug eller så har man mått lite kasst (psykisk ohälsa), och pga det inte orkat skriva vad som har hänt med mig och i mitt liv. 
Men eftersom det snart är dags för ett nytt år, så har jag gett mig fan på att jag ska vara mer aktiv på bloggen och försöka uppdatera er så gott det går. Jag kan ju redan nu ge er en snabb uppdatering om vad som har hänt under 2017. 
 
År 2017 har varit som en berg och dalbana för mig, speciellt på det personliga planet med psykisk ohälsa, negativa tankar och ångest. Men det har inte bara varit skit. Jag har fått en ny roll på mitt underbara jobb, mina ryggproblem börjar bli bra och jag får spela fotboll igen och det ger mig så oerhört mycket glädje. 
Jag har lyckats få bukt på min ångest, jag har bågat bli mer självsäker och jag vågar ta för mig mer, samt att jag inte är lika blyg som förut. Visst finns det stunder då man bara vill sjunka genom jorden men jag har tack vare min psykolog börjat tänka på ett mer positvit sätt och därmed vinna kampen mot mina negativa tankar.
 
Jag vill tack en person som har gett mitt själförtroende en extra boost, och även gjort så att jag vågar vara den Wänne jag vill vara. Den personen ska ha ett stort tack och jag uppskattar verkligen hjälpen jag har fått. 
 
Sen vill jag även tacka en person för att den har har alltid ställt upp för mig i vått och torrt och att den personen alltid finns närvarande när man mår dåligt. 
 
Sen måste jag även tacka familljen för att ni är dom ni är och att jag får vara en del av er. Ni är helt underbara och jag älskar er över allt annat, Utan er vet jag inte vad jag skulle ha gjort. 
 
Snart är det alltså 2018, det är året då jag ska sluta äta godis och chips (kommer gå åt helvete), det är året då jag får spela fotboll igen (Demichelis is back), det är året då jag ska fortsätta utvecklas som person och den Wänne jag vill vara. 
 
Det var lite tankar jag hade och jag lovar er att jag kommer uppdatera bloggen mer och där ni kommer få läsa om mitt liv. Både på det personliga planet men även att det kommer komma lite recesioner mm. 
 
Ha nu ett gott nytt år allihopa! Och vi ses år 2018!
 
Take care!
 
Wännson

Nu är det nära!

Hallojsan! 
 
Fy satan vad jag är på bra humör just nu. Även om jag har nstan konstant smärta och att jag ibland har lite psykiska problem så lever livet just nu. Livet leker för att jag får snart fara till läkaren i Umeå där jag förhoppningsvis får besked på vad som ska hända med min rygg. Jag hoppas verkligen det blir operation och att jag sen kan börja träna fotboll och motionera mer. 
 
Nåt annat som närmar sig är ju min fotbollsresa till Newcastle. Det kommer bli en häftig upplevelse även om Newcastle inte är mitt favoritlag så kommer jag ha riktigt roligt. Sen att vi även ska se en till match under våran resa gör ju inte saken sämre. Som sagt, livet leker nu och jag hoppas på positiva besked hos doktorn så jag kan fortsätta på den inslagna vägen med positiva vibbar och glädje. Livet blir ju så mycket roligare då.
 
Jag var förresten hos min talpedagog/psykolog i onsdags. Jag har ju sagt förut att hon är bra, men jag vill nog påstå att hon är bäst! I onsdags så snackade vi om mitt självfötroende och om det speglar hur mycket jag stammar eller ej. Självklart är det så att om jag mår dåligt eller har en liten down-period då brukar jag stamma rätt mycket. Men när jag är glad och inte har så många tankar i min skalle, då brukar min stamning inte vara lika tillgänglig eller vad man säger. Det är ju så att ju mer jag tänker på vad som ska hända när jag ska prata , då stammar jag mer. Men hon sa till mig att det jag ska försöka tänka på är att acceptera mina negativa tankar och försöka stöta bort dom. Ibland har jag bollat mellan negativa tankar med positiva tankar, dock har dom negativa alltid vunnit. Så nu ska jag testa att bara ha negativa tankar men acceptera/försöka stöta bort dom. För det är nog den bästa lösningen. Jag ska alltså prata mer, men tänka mindre på vad som kan hända. Nu blir ju kruxet att försöka göra det hela tiden. Det kommer bli svårt men nog ska jag lyckas med det där.
 
Nä, nu ska ja dra iväg, men jag uppdaterar er med läkarbesök samt hur resan var när jag kommer hem.
 
Ha det bra!
 
Wänne

Tidigare inlägg
RSS 2.0