En ny Johan

Tjabba!
 
Snart är oktober över och vi börjar närma oss november. Mitt mål med motion minst 30 min varje dag har gått ovanligt bra. Dock ska det erkännas att jag inte har motionerat varenda dag, men det är mycket pga ryggsmärta. Jag har lyckats tapp 11 kg sen ett år tillbaka, och det känns verkligen som att mitt nyårslöfte har gett resultat. Jag har blivit gladare, haft mer ork och varit mer självsäker. Men nog saknar man godis lite nu och då.
 
Jag har även kommit till insikt att jag ska göra en helomvändning. Jag är less på att ta skit över saker jag inte har gjort, jag är less på att man ska få skäll för att folk har en dålig dag, jag är less på att bli överkörd för att folk tar ut sin ilska pga nåt annat som tynger dom. Jag har i hela mitt liv alltid "accepterat" och tagit åt mig saker över sånt jag inte har gjort. Jag har i hela mitt liv inte vågat säga ifrån när jag tycker att nån har gjort fel. Och jag har i hela mitt liv bitit i tungan och hållit tyst. Men nu ska det fan bli ändring alltså. 
 
Jag vet att det kommer sticka i ögonen hos en del, jag vet att jag inte kommer bli omtyckt när jag säger ifrån, jag vet att folk kommer snacka skit om mig, jag vet att jag kommer ha fel också när jag säger ifrån men då kommer jag be om ursäkt för jag vet att det är det enda rätta. Men nu är jag less på att vara alla till lags, jag är less på att min energi håller på att drivas till botten pga jag ska vara och hjälpa alla andra och vara dom till lags. Hädanefter kommer jag att snäsa ifrån ifall jag tycker att jag blivit felaktigt behandlad, jag kommer snäsa ifrån ifall jag ser att folk inte gör rätt för sig, jag kommer snäsa ifrån oavsett vem det är och vilken situation. Jag tror att jag kommer tappa en del "vänner" åga mitt nya jag, men det kommer även ge mig en styrka som gör att jag trivs med mig själv och det är fan i mig det viktigaste. Är jag nöjd med den jag är, då har jag redan vunnit kampen.
 
Dock är det så att jag kommer inte att vara långsint, för är det nån som ber om ursäkt och erkänner sitt fel ( inklusive jag) så respekterar jag den personen mer än allt annat. Det visar bara hur stor man är som människa och att man vågar acceptera sitt misstag. Jag kommer garanterat göra flera misstag, jag kommer garanterat göra fel saker som jag har sagt att jag aldrig kommer göra, men en sak är säker. Jag kommer ALLTID att be om ursäkt och erkänna mina misstag, för det vinner man med i längden.
 
Så hädanefter kommer jag göra det som känns bäst för mig själv, och jag kommer göra det med ett leende. Ni kommer få uppleva en ärligare, rakare och mer sjävsäker Wänne. Vilken ändring det blir i mitt liv, ja det får framtiden helt enkelt utvisa. Det är dags för förändring, och den börjar nu. 
 
Ciao!

Ny månad, nygammla löften.

Hejhej!
 
Längesedan jag skrev på bloggen (som vanligt) men det är för att dels så har jag inte haft tid eller ork, samt att det inte har hänt så mycket spännande sen jag skrev sist. Eller några saker har hänt, men det finns vissa saker jag kan förbättra med mig sjäv, tills jag verkligen är den personen jag vill vara. Det är dock en lång kamp, så det får ta den tid det tar. 
 
Jag bestämde mig för nån vecka sedan att sluta med fotbollen (som jag skrev om i förra inlägget), jag har avslutat min "karriär" både som spelare och ledare i Malå IF. Det känns som ett rätt beslut, ett beslut där jag måste se till mig själv, ett beslut jag har tagit för att jag inte har känt samma glöd eller glädje till fotbollen som jag har gjort förut. Dock är det inte permanent, för jag kanske får tillbaka glädjen till fotboll nästa år eller om 5 år. Men jag är nöjd över att jag vågade ta beslutet av att göra nåt jag inte vill, utan vågar avsluta nåt som har varit en stor del i mitt liv. 
 
Det är nåt jag måste bli bättre på. Jag måste våga ta för mig mer, jag måste våga misslyckas, jag måste våga stå upp för mig själv, jag måste våga vara mer framåt och jag måste våga att ändra lite på mig själv för att bli en bättre människa än den jag är idag. Jag vet att jag har goda sidor, jag vet att jag är rätt omtyckt ( hoppas jag iallafall) men det är en del saker jag måste ändra på och det har jag skrivit i denna blogg förut. Jag har tänkt börja göra upp en plan för resten av året, för att sedan fortsätta med samma taktik nästa år.
 
1. Jag ska vara mer modig, våga misslyckas, våga ta en chans att göra nåt jobbigt. För vem vet, i slutet av vägen finner jag kanske mitt mål och då får det vara en guppig väg tills jag når fram till slutet. Det kan vara värt det.
 
2. Självkänsla. Våga acceptera att jag har vissa "fel" som gör att jag kanske har varit annorlunda till sättet pga det är enkelt. Nu är det dags att våga ta för sig mer, våga stå upp för det jag tror på och INTE sitta där och vara tyst för att det är "enklast".
 
3. Motionera mer. Jag har blivit en riktig soffpotatis senaste veckorna. Crosstrainern är en tvättställning, soffan är ingrodd efter min "sexiga kroppsform" och tvn är alltd igång. Nu får det bli ändring på det. Minst 30 minuters träning varje dag i oktober. Det ska jag klara, och det ska inte ens vara svårt. Missar jag en dag, då blire 60 min träning nästa dag. Här ska det inte fuskas.
 
4. Tagga ner på glass med oboy. Jag får äta det men inte lika ofta som jag har gjort på senare tid ( men det är ju så gott!). 
 
5. Köra stenhårt på match.com. Nu ska det raggas yao!
 
Jag uppdaterar er nästa månad om hur det har gått. 
 
Tills dess får ni ha det gött, så hörs/ses vi. 
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson

När ska man säga stopp för sitt eget bästa, då man inte har gjort det i hela sitt liv?

Yo!
 
Som ni säkert vet så har jag haft mina ups and downs, och det kommer jag ha hela mitt liv. En stor del som jag tror har varit en bidragande orsak till att jag har hamnat i den här situationen är nog min "förmåga" att vara alla till lags. Och sån har jag varit i hela mitt liv, och jag har börjat förstå att det har stjälpt mig mer än att det har hjälpt mig. 
 
Jag har läst runt lite på internet och hittade en artikel som var väldigt talande med hur jag har varit som personen och fortfarande är i viss utsträckning. Den del som verkligen tilltalade mig i är det här :

När det är ett problem att bli överkörd

  • När du börjar acceptera saker du inte vill bara för att hålla andra glada och ha ett ”lättare” liv.
  • När du känner dig obekväm i situationer du är involverad i eftersom du känner som att du bryter mot dina principer.
  • När du känner dig trött på att sätta alla andra före dig själv och inte vill känna som att du inte gör något för dig själv längre.
  • När du gör ursäkter för att du känner dig elak om du säger nej.
Jag har/gör alla dessa punkter för att känna att jag är den som man kan lita på. Det har gett mig en del negativa saker som har gjort att jag har alltid tänkt det bästa om andra och tänkt på mitt bästa i andra hand. Men det har även gett mig positiva saker. Saker som en rätt stor umgängeskrets, ett jobb jag trivs med, beröm som jag känner att jag är värd, fina arbetskamrater, fantastiska vänner , en underbar familj.
 
Jag kan erkänna att jag är ändå rätt glad över att jag har varit den här personen i mitt liv, men nu känner jag nästan att det får vara ett slut. Jag har bestämt mig att jag SKA våga säga nej utan att känna skudkänslor, jag SKA se till mitt eget bästa i första hand och jag SKA även vara den Wänne som vill hjälpa alla men till en viss mängd.
 
Och en ändring som jag känner att jag måste göra är att fundera på att avslua min fotbollskarriär. Både som spelare och ledare. Jag känner faktiskt inget sug just nu, och även om det kan ändras så känns det som det rätta valet. Jag kommer att ägna helgen åt att tänka över mitt beslut men just nu lutar det åt att jag kommer att skiljas från Malå IF. Det känns tungt, men det känns rätt.
 
Sen måste jag få hylla en väldigt kär vän till mig. Den här vännen har visat sig vara så otroligt viktig för mig och har stärkt mig på sätt som jag inte kan vara nog tacksam för. Du är en stöttepelare i mitt liv och jag är dig evigt tacksam för all hjälp jag har fått. Tack och åter tack för allt!
 
Nu ska jag njuta av The Office och en skål glass med oboy. 
 
Ha det bra!
 
 

En månad eller två med med antidepressiva.

Yohoo!
 
Nu är man tillbaka i vardagen efter en skön semester. Jag måste säga att det är rätt roligt att vara tillbaka på jobbet och få tillbaka rutinerna igen. Min semester har bestått av en del resor, lite vila, några movies (Hereditary måste ni se. Ni kan skippa Skyscraper). Men som sagt, det är roligt att få jobba igen och sen att jag har världens bästa jobb gör ju inte saken sämre. Och ett extra plus till alla arbetskamrater och ett stort plus till min chef. 
 
Jag har nu tagit antidepressiva i ca två månader efter ett längre uppehåll, och jag måste säga att det var ett av dom bästa besluten jag har gjort. Jag mår bättre, känner mig mer alert, mer positiv och har mer ork. Visst kan man ha sämre dagar, men i slutändan är det inte schysst mot varken mig själv eller mina närstående att jag ska undvika att äta antidepressiva (för att det är skämmigt) och inte vara den Wänne alla känner mig som. Jag kommer att äta antidepressiva hela livet, och jag kommer göra det med ett leende. Lika glad kommer jag vara över att jag måste äta tabletter mot min hyperhidros. Jag är glad för att jag äntligen har hittat nåt som hjälper mig att må bättre och vågar ta för mig mer. Det känns som att jag är en ny människa med mer mod och mer glädje. 
 
Men det är inte bara mina antidepressiva som har gjort att jag mår såhär, det är även mina vänner, min familj och alla runt om mig som visar att jag är omtyckt och att jag är en rolig människa att hänga med. Det värmer mig så oerhört och ni ska ha ett stort, stort tack! Utan er vore jag helt lost. 
 
Jag kommer inte nämna några namn, men vissa personer gör att jag blir så glad över att jag har fått träffa dom och att jag är glad över att dom finns i mitt liv. Ni vet säkert vilka ni är, för jag har meddelat er förut. Tack för allt!
 
Nu ett litet filmtips innan jag loggar ut. Ni MÅSTE se Hereditary. Den var sjukt bra, med grymma skådespelare (Toni Collette kommer vinna en Oscar), sjukt obehaglig och riktigt välgjord. Se den, just do it!
 
Sen börjar ju PL i helgen, wihoo! Mitt kära Coventry spelade sin första match i lördags i League One. Det blev en förlust men rykten säger att dom hade roligt iallafall....
 
Nä, ha det gött så hörs vi!
 

Ett kort möte, lite medicin och ett bättre mående.

Hejhej!
 
För några veckor sen var jag vaken i princip två raka dygn, jag kunde inte sova utan låg bara och tänkte och det var otroligt frustrerande. Har ni nångång upplevt en natt/nätter där ni inte kan sova utan ligger och tänker/har oro över men ni vet inte vad det är? Det hände nämligen mig för två veckor sen, och tack vare det så kände jag att det var dags för ett återbesök hos min bästa talpedagog/pykolog för att prata ut om vad som gjorde att jag inte kunde sova. 
 
Som vanligt med lite hjälp från henne och även andra personer i min omgivning så kom vi fram till vad det var som gjorde att jag helt plötsligt låg sömnlös och kände att tankarna for runt i skallen utan att veta vad det var. Det är nämligen så att två personer (som jag har hållit rätt nära) har avlidit och det har varit tungt, det erkänner jag. Även om det kanske inte har märkts på mig så har jag nog alltid haft dom tankarna i bakhuvudet och en mix av det med lite annat så tror jag att det utlöste mina sömnproblem. Det känns bättre just nu och jag har återgått till att äta medicin mot depression (även om jag mår riktigt bra just nu) så kommer tankarna på mina vänner som har dött alltid att finnas hos mig.
 
En av dom var en som gjorde mig till den jag är inom arbetslivet och hur jag hanterar mitt jobb när jag har varit arbetsledare och nu är Prouduction Officer (cool titel va?). Han kommer vara oerhört saknad och jag kommer att vara honom förevigt tacksam. 
 
Den andra som har avlidit har jag alltid varit nära inom fotbollen. Han var en glad, trevlig och rolig kille som alltid hade ett nytt skämt varje gång man träffade honom. Han höll även på världens bästa hockeylag och han ställde alltid upp i vått och torrt. Och även om jag aldrig sa det till honom när han levde så hoppas jag att han vet hur mycket jag uppskatade honom som vän och att jag är glad att jag fick känna honom till slutet. En kille som kommer vara saknad men aldrig glömd. 
 
Jag äter medicin mot depression, det har jag gjort förr och det kommer jag fortsätta göra. Det är inget jag skäms över och jag måste erkänna att senaste veckorna har jag verkligen haft en bra period där jag har haft mycket energi, fått känna kärlek från nära och kära och verkligen uppskattat mitt liv och den rikedom jag har med alla vänner och framförallt min kära familj. Ni är hur underbara som helst och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar er alla. Från min kära familj till mina underbara arbetskollegor på mitt jobb. Tack för att ni finns!
 
Nu ska jag äta glass med oboy och ladda för Pawn Stars på tv 10 innan jag slår igen mina ögon. 
 
Ta hand om er så hörs vi senare!
 
Ciao!
 
 

Ni gör allt så mycket bättre.

Tjolahopp!
 
Efter mitt senaste inlägg , som var mitt mest personliga hittills så fick jag verkligen uppleva vad äkta kärlek gör mot en och att man kan må så mycket bättre av fina och vänliga ord. Jag erkänner att jag blev oerhört berörd och stolt över alla era kommentarer, era fina samtal samtal och att ni besökte mig personligen. Det har gett mig nån slags styrka som jag inte trodde att jag hade, det har gett mig ett slags mod som jag inte trodde hade, och det har även gett mig ett hopp att en dag kunna vara den självsäkra och lite modigare Wänne än den jag är nu.
 
Jag vet att jag fortfarande har en lång, lång väg att gå men med hjälp från er och även att jag personligen måste våga utsätta mig för nåt jag inte vill/vågar göra, då vet jag att jag kommer nå mitt mål till slut. Och som det känns nu så kommer jag kanske springa över den där linjen lite snabbare än vad jag hade väntat mig. 
 
Jag vet även att jag kommer ha mina svackor, jag vet att jag kommer ha dagar när jag kommer vilja krypa ur mitt skin och lämna skalet till min kropp. Men jag kommer aldrig göra det, för jag vet att även om jag har mina svackor så finns det alltid nåt positivt som kommer ur det. Jag kommer att kunna hantera motgångar bättre och jag vet att jag har er, kära familj och vänner (ni vet vilka ni är) vid min sida och den hjälpen är faktiskt den bästa hjälp jag kan få. Så tusen tack till er alla som står vid min sida och hjälper mig, utan er hade det varit tyngre men med er då kommer jag lyckas med mitt mål. Och när jag gör det, då lovar jag att jag kommer att sjunga världens bästa låt Hanson-Mmmbop på torget i Malå. Ni är helt underbara.
 
Nu över till nåt helt annat, på lördag börhar våran serie i DIV 5 och första motståndare är Norsjö IF på hemmaplan. 
Jag hoppas att ni kan komma till Tjamstavallen på lördag och heja fram vårat kära Malå till seger, och sen får ni kanske möjlighet att se Demichelis på planen igen.
 
Nä, nu ska jag njuta av serier i min morgonrock innan jag slår igen ögonen. 
 
Ciao!

Vad är det som gör att jag känner såhär?

Hej!
 
Senaste veckorna har jag haft en berg- och dalbana av känslor. Jag har mått bra psykiskt ett tag, men ska jag vara ärlig så är det mina negativa tankar som har haft övertaget och just nu dominerar. Jag vet inte varför jag känner såhär? Jag är omgiven av så mycket kärlek på jobbet, av familj och vänner och jag har ett bra liv. Varför ska det då kännas så tungt? Varför ska jag låta det (negativa) som har hänt i hela mitt 32-åriga liv komma fram?
 
Som jag har skrivit förut så har jag i hela mitt liv låtit mig bli överkörd, jag har inte känt mig respekterad och mitt självförtroende har varit och är fortfarande i botten. Men jag har låtit det vara på det viset för jag har ju haft/har flera vänner som tycker om mig, jag har en familj som står bakom mig och jag har ett underbart jobb som gör att jag med glädje vaknar varje morgon för ännu en arbetsdag. Men det är nåt som inte stämmer, det är nåt som gör att jag mitt i allt det postiva ser jag bara negativa saker om mig själv. Jag ser en Wänne som är helt utan självförtroende, jag ser en Wänne som låter sig styras för det är enkelt och den som styr mig har ju alltid rätt och är alltid så självsäker. Jag har alltid varit orolig att säga ifrån, jag har aldrig varit arg pga det inteh ar funnits en anledning. Men mest av allt så har jag inte vågat ta för mig pga min usla självkänsla och mitt katastrofala sjävförtroende.
 
Jag har pratat med några personer om det här och en jag pratade med gav mig så starka och stöttande ord att jag faktiskt har gråtit en skvätt ikväll. Dom jag har pratat med har hjälpt mig genom att lyssna och det är allt jag begär. Jag måste vinna den här kampen själv men det gör så oerhört mycket att man får prata av sig. Men ska jag vara ärlig så hade jag det tungt för två veckor sen och idag har jag haft samma negativa tankar. Det är svårt att förklara varför dom kommer, men det är ju helt klart nåt som triggar mig. Jag vet inte vad det är, men när det väl händer så gör det så ont och det är en smärta jag inte vill att nån ska uppleva. 
 
Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för jag har haft flera kamper förut och jag har alltid vunnit i slutändan men den motståndare jag möter nu , det är en tuff jävel. Jag vet inte om jag kommer vinna men jag ska minst nå oavgjort iallafall. Jag tror och vet att det kommer lösa sig, det får ta den tid det tar och jag kommer att få åka min berg- och dalbana av känslor flera, flera varv men nångång så kommer jag kunna kliva av den med ett leende och säga att "Yes, jag klarade det!" . Och då lovar jag mina vänner att jag kommer vara samma gamla Wänne men med lite modifikation. 
 
Vill rikta ett stort tack till familj och vänner som stöttar mig och ett extra tack till två personer som hjälper mig med att lyssna och stötta mig. Utan min familj och mina vänner då vore jag ingenting, så tusen tack att ni finns!
 
Vänliga hälsningar, Johan

Vad vore man utan sina fina vänner och en underbar familj?

Howdy!
 
Wänne is back efter ett litet uppehåll på bloggen (igen!). Orsaken till varför jag inte har skrivit är dels för att jag har mått sådär psykiskt, haft ingen ork fysiskt och jag har bara försökt vila upp mig psykiskt. 
 
Varför jag har mått dåligt är mycket pga mina egna onda tankar, där jag har tvekat på mig själv som person och att jag har "återupplevt" situationer som jag i hela mitt liv har hanterat på fel sätt. Det är situationer där jag har bara tagit skit och inte stått upp för mig själv pga min osäkerhet och rädsla för att tappa vänner just för att man säger ifrån ifall man inte tycker att man behandlas som man ska. Jag har ju pratat förut om att jag har i hela mitt liv alltid varit den lugna och snälla Johan, den Johan som alltid har suttit där och varit tyst samt blivit överkörd i hela mitt liv.
 
Jag har på slutet pratat ut en del om det här med mina fina vänner och min fina familj, och även om era fina ord hjälper mig en bra bit på vägen så är det bara jag som kan göra det slutgiltiga jobbet. Ett jobb som kommer ta lång tid och det kommer vara dagar då jag mår sämre, men det kommer även vara dagar när jag mår bättre. Huvudsaken är att jag når mitt slutgiltiga mål till att jag blir den Wänne jag vill vara med viss modifikation dvs jag vågar säga vad jag tycker, jag vågar vara mer framåt, jag ska inte ta nån skit och jag ska sluta gömma mig bakom min snällhet/feghet. Det kommer vara svårt, och det är inte säkert jag kommer att lyckas men man kan alltid göra ett försök iallafall...eller 3. 
 
Jag måste då tack min familj för att ni finns där och stöttar mig som ni har gjort i hela mitt liv. Utan er vore jag ingenting och tusen tack för att ni finns.
 
Jag skickar också ett tack till mina vänner som också har stöttat mig genom svåra perioder. Ett speciellt tack till två personer (ni vet vilka ni är) för eran hjälp mot mina problem senaste veckan. 
 
Min familj är välrdens bästa familj och jag hoppas ni förstår hur mycket ni betyder för mig.
 
Nu ska jag ta och chilla resten av dagen, samt bajsa i mitt nyrenoverade badrum (ja, jag ska bajsa i toan). 
 
Ha nu en trevlig söndag, så hörs/ses vi säkert!
 
Ciao

Ny kamp, nya tag.

Hejhej!
 
Det var ett tag sen jag skrev här på bloggen, men det ska jag försöka bli bättre på. Vad har då hänt med mig sen jag skrev här i bloggen? Först några positiva nyheter och den bästa nyheten är nog att jag kommer bli farbror igen! Det känns så sjukt roligt och jag garanterar att Broder J och L kommer bli grymma föräldrar. Mitt godislöfte går helt ok, men jag måste erkänna att det var svårare än jag trodde. Jag ska dock göra mitt bästa så ser vi hur långt det räcker. 
 
 
Mitt mående varierar fortfarande oerhört mycket, där jag ena dagen kan ha hur mycket energi som helst medans andra dagar känns det som att jag bara vill låsa in mig och sova i 18 dagar. Jag kämpar fortfarande mot mina negativa tankar (som tyvärr kommer rätt ofta) och jag försöker fortfarande bättra på mitt självfötroende och att jag blir mer öppen och även vågar säga ifrån (sluta vara för snäll). 
 
Jobbet går riktigt bra, och jag trivs oerhört med alla fina arbetskamrater. Det är roligt att få utvecklas mer och mer i min nya roll och jag är så glad över allt stöd jag får (ni vet vilka ni är). 
 
Fotbollen går väl sådär, jag har fått tillbaka mina ryggproblem och jag ska vara ärlig och säga att jag vet inte hur det blir i sommar om jag ska spela eller ej. För just nu har jag varken energi eller nåt sug att spela pga mina ryggproblem. Jag är så trött på att ha ont nästan varje kväll, och att jag ska vara irriterad på andra pga min smärta. 
Jag får ta ett beslut inom en snar framtid, för det håller inte att vela som jag gör hela tiden...
 
Nä, nu ska jag nog göra en tidig kväll och ladda för jobb imorn.
 
Ciao!

En Dummett Lovers resa till Newcastle och tillbaka.

Yohoo!
 
Då var det helg igen efter en rolig arbetsvecka med mina grymma arbetskamrater. Dock var och är fredagen sådär , mycket tack vare mina egna tankar som jag måste kämpa med och försöka göra mig till en bättre människa. Men den kampen får jag fortsätta kämpa mot och jag lär ju vinna den, för jag är ju ändå Johan "Wänne" Stenlund. 
 
Men nu måste jag ju skriva om min lilla tripp till England för att se Newcastle mot Manchester United med ett riktigt skönt gäng. Vi slöt upp på skellefteå flygplats typ 06.00, vilket innebar att alarmet ringde 05.45. Jag hade sagt till Patrik, Matte och Huss kvällen innan att man måste vara tyst så tidigt på morgonen, för jag är inte på humör att snacka om jag inte har fått i mig en kopp kaffe och avnjutit min sköhetssömn. Men nog ordbajsade dom om allt möjligt när vi vaknade medans jag var trött och kaffesugen. Ja, jag är ingen morgonmänniska...
 
Vi slöt som sagt upp med resterande resessällskap från Skellefteå (utom en, som dök upp på Arlanda). Efter att ha överlevt checkning av väskor ( hände mig i Skellefteå) nån i vårt resesällskap blev säkert också förhörda, dock såg jag inget för jag var nervös över hur länge jag skulle sitta i finkan medans dom undersökte min väska. Jag åkte inte in i finkan som tur var.
 
Vi landade i Stockholm typ 09.30 (minns inte riktigt exakt) och jag var på bättre humör efter att ha fått i mig en kopp kaffe ( för 30 kr, helt klart värt) på flyget. Där träffade vi sista resenären i vårat sällskap som hade slutmålet att se Newcastle mot Manchester. Nio vänner som likt ett visst gäng i Sagan om Ringen begav sig för att njuta av en match i PL med min kära Dummett i förarsätet.
 
Vi landade i Edingburgh och Matte hittade 5 pund på marken medans jag luktade svett och ville ha mat, kaffe och ta en dusch. Dock roligt att det gick bra för Matte i allafall. Vi begav oss till en pub för att belöna oss med lite käk och öl, för att vi öberlevde flyget och framförallt den tidiga morgonen. Maten var god, ölen var god, jag luktade fortfarande illa och Matte hade kvar sina cash.
 
Efter maten begav vi oss till tåget som skulle ta oss till the freakin craziest party town in the world, nämligen Newcastle. Björk fixade biljetterna och var grym som reseledare under hela trippen och han ska ha en stor eloge för allt som han har styrt upp. 
 
Lördag så hade vi hela dagen fri och en del drog iväg på arena-tour på St. James, andra stack och såg Middlesbrough mot Reading medans jag, Matte, Patrik och Huss såg Gateshead mot AFC Fylde i amatörligan. Det var sjukt roligt att få se en match i amatörligan live, dels för att man fick scouta Coventrys kommande motståndare (för dom lär åka ut) men även se mitt nya favoritlag Gateshead, dom är klån bäst! Dock var dom sämst mot AFC Fylde, men annars var dom bra. Stämningen var rätt skön och självklart fick vi oss en öl innan matchen och under matchens gång åt jag och Patrik nog världens äckligaste paj. Jag håller på att kräkas när jag tänker på den, fy satan alltså.
 
Söndag, den stora dagen. Dagen som resan skulle leda till, dagen som alla hade längtat efter var äntligen här. Vi begav oss för att äta en god lunch, få i oss en öl och sen ladda inflör matchen mellan Newcastle. Manchester United. vi var alla taggade, jag hade Dummett-tröjan på, andra hade halsdukar, andra hade tröjor köpt i shopen utanför arenan. Vi var så taggade som man bara kan bli.
 
 
Jag orkar inte skriva så mycket om matchen, men Newcastle imponerade rejält och dom kämpade hela matchen mot ett ganska tamt Man Utd, där jag tyckte att Ashley Young var en av dom som får godkänt. Newcastle vann med 1-0 efter mål av Matt Ritchie. dock hängde 1-1 i luften i slutet men Newcastles målvakt storspelad och segern var i hamn. Jag vill förresten betona att jag inte håller på Newcastle, dock är den en grym stämning på arenan och en rätt trevlig stad att vara i. Sen spelar ju Dummett i Newcastle. 
 
Om ni undrar vem som var bäst i Newcastle? Dummett såklart, för han är klån bäst.
 
Nä, nu ska jag försöka kämpa mot mina inre demoner och njuta av en skön helg. Ni får ha det så bra allihopa, så hörs vi senare.
 
Ciao!
 
Wänne
 
 

Vad är det som händer egentligen?

Tjolahopp!
 
Ännu en sjukt trevlig arbetsvecka är slut och nu blire att njuta av en lugn och skön helg. Helgen kommer innehålla lite fotboll, lite melodifestivalen och massiva mängder kaffe. 
 
Som jag skrev i mitt förra inlägg, där jag beskrev min kamp mot att bli mer självsäker, ha bättre självförtroende och våga ta för mig mer, det mina vänner gäller fortfarande och det är ta mig fan den hårdaste kamp jag har haft i hela mitt liv. Jag har aldrig varit mobbad, jag har hanterat min stamning på ett sätt som jag tycker är bra nämligen humor, jag har underbara vänner, en fin familj och ett underbart jobb (med fantastiska arbetskamrater) som jag trivs med. Så allt borde ju vara frid och fröjd, eller hur? 
 
Det är det inte. Jag är oerhört glad att jag har ett sånt underbart jobb, fina vänner, en fin familj och jag trivs med mitt liv. Jag kan ju se Alla älskar Raymond när jag vill, och det räcker ju långt. Men för att bli lite allvarlig så kan jag erkänna att sen jag skrev mitt förra inlägg, då har det inte blivit nå bättre. Visst har jag haft dagar där jag har känt att mitt självförtroende ha pekat spikrakt uppåt, där min självkänsla har varit omutlig och där jag har känt att ingen kan trampa på mig utan att jag säger ifrån. Men tyvärr är det för få dagar jag känner så. I hela mitt liv så har jag accepterat att vara den där Johan som inte säger ifrån, utan gör allt för att andra ska vara nöjda och att jag inte ska ha några skuldkänslor över att jag har svikit nån eller gjort nån irriterad över en sak som jag har sagt eller gjort. 
Jag är inte ute efter att man ska tycka synd om mig, för det är inte. Jag har ju själv valt att acceptera min roll och pga jag haft den rollen, så är det sjukt svårt att försöka ändra på sig och våga ta steget för att bättra på mitt självförtroende och min självkänsla. Just nu vet jag faktiskt inte hur jag ska kunna bli en lite bättre Johan, för i detta nu är jag mer Johan som gick i högstadiet/gymnasiet, den Johan som satt tyst när det blev diskussion, den Johan som satt tyst när nån sa "varför gjorde du det" när jag vet att jag inte hade gjort nå fel, den Johan som ville vara alla till lags för då behöver man inte ha några skuldkänslor. 
Den här motståndaren kommer ta mig fan vara den svåraste motståndare jag har mött! Och jag har lyckats övervinna min hyperhidros och min skam för att stamma samt att jag har typ klarat av stor ångest och nedstämdhet i en längre period. 
Nu är det dock dags att försöka vinna kampen mot den Johan jag inte vill vara. Jag vet inte hur jag ska gå tillväga, men på nåt sätt kommer jag att klara det. Det kommer säkert bli en del negativa tankar, en del tårar men det kommer även bli lite glädje, en känsla av att äntligen få vara den man vill vara, för även om det är bara några dagar man känner så, då vet jag att det är värt att fortsätta för att tillslut få bli den mer självsäkra Johan som har bättre självförtroende och inte vara den som tar emot skit och skit, utan att våga säga emot. 
Jag kommer att hålla er uppdaterad, och jag kommer att fixa det här. Men det kommer ta en lång, lång tid för den här kampen har bara börjat.
 
Men ni får ha en trevlig helg!
 
Ciao! 
 
Wänne Wännson 

Kan man vara för snäll?

Howdy!
 
Har idag haft (har fortfarande) en del tankar om vem jag är och hur man ska skulle vilja vara en person man vill vara, utan att för den delen bli helt förändrad. Jag har nämligen kommit fram till att under hela mitt liv så har jag varit alldeles för snäll. Jag har ofta tagit emot skit utan att göra nåt åt det, jag har ofta anklagat mig själv och haft dåligt samvete över nåt jag har gjort och sagt men som i efterhand har varit den andra personens fel. Jag har varit (är fortfarande) konflikträdd, och ofta har det lett till att jag har haft mycket saker i min skalle och många bollar i luften som jag inte har vågat säga nej till. Det har varit, och det är min svaghet i livet. Men frågan är, hur ska jag vara den Wänne jag vill vara, utan att få dåligt samvete när jag säger emot nån eller inte ta emot skit, utan istället ifrågasätta och säga emot? Det är en svår balansgång som gör att jag kan ha negativa tankar om mig själv, både på jobbet men även utanför jobbet. Det är dom negativa tankarna som har gjort att jag har kontaktat min psykolog under större delen av mitt vuxna liv. Jag har fått hjälp, och det är jag glad för. Men jag kan erkänna att idag/ikväll, då har dom negativa tankarna tagit över och det är just nu en hård kamp, mellan att jag ska försöka bli den jag vill vara istället för att falla tillbaka till samma gamla Wänne, som låter sig bli överkörd och ha en usel självkänsla, men ändå känna sig ok, för jag menar jag är ju snäll. Men jag vill inte förlora den kampen. Jag vill inte vara den gamla Wänne. Jag vill inte vara för snäll. 
 
Jag hoppas att ni kommer se en förändring, för det är mitt mål. Den kanske inte kommer komma direkt, utan det kommer ta ett tag. Men jag har som mål att våga vara mer självsäker, våga stå upp för mig själv och våga ta för mig mer. Jag vill vara snäll, men jag vill inte vara för snäll.
 
Godisfronten är positiv, jag har hållit mig undan godiis/chips i snart en månad! EN HEEEEL MÅNAD! Och jag kan ärligt säga att det har gått över förväntan, och jag tror verkligen att jag kommer fixa det. Wihoo!
 
Som avslutning vill jag ge två korta filmrecensioner som jag såg igår. Första filmen jag såg med Per var Chef. Den är regisserad av Jon Favreau och han spelar även huvudrollen. Han spelar en kock som är less på att bli styrd och vill gärna ha nåt eget så han kan få utlopp för sin kreativitet inom matlagning. Den var riktigt bra och mysig och flera skådespelare leverade och jag tänker främst på en som jag diggar som skådespelare, nämligen John Leguizamo (stavning?) han var grym! filmen får 4 av 5 Wänne.
 
Den andra filmen var Jigsaw och den såg jag med min lilla movieclub. Den var rätt underhållande och var rätt brutal, men den hade inget speciellt över sig. Jag trodde mer på den, speciellt för att den regisserades av The Spierig brothers. Dom har gjort två sköna filmer med Ethan Hawke (Ethan Hawke är kung!) Predestination och Daybreakers, dock kändes det som ett dagsarbete och den var lite mäh. Den får 2 av 5 Wänne.
 
Nä, nu ska jag ladda för fotbollsträning.
 
See you later, alligator! 
 
Wänne

Fortfarande obesegrad.

Tjolahopp!!
 
Jag har fortfarande lyckats undvika godis/chips samt dragit ner på läsk, det går mycket bättre än vad jag hade väntat mig att det skulle göra. Jag trodde att jag skulle vara skakig, klättra på väggarna och vara helt galen, men tydligen har jag nån slags kraft inom mig som gör att jag kanske lyckas med mitt nyårslöfte. "The force is in me" som dom säger i nån töntig filmserie...
 
Träningen går också rätt bra, där jag inte har vaknat upp av smärta på nätterna samt att jag har haft så ont att jag inte kan träna. Fortsätter det såhär då kommer ni få se Wänne Demichelis i sommar, med nya fotbollsskor och en hyfsat aktiv (så länge solen håller sig undan) forward (hoppas jag får spela forward i sommar, men jag är ju assisterande coach så det borde funka va?). Men det känns oerhört skönt att jag kan vara aktiv och hålla igång för fotbollen är en sån oerhört viktig del i mitt liv. En liten notis innan jag avslutar snacket om fotboll, Coventry slog ut Stoke i FA-cupen och Stokes coach fick kicken efter det. Det är ändå lite humor, för Coventry är ju sämst!
 
Två korta men intensiva filmrecensioner. Jag har sett Wind River med min lilla movieclub. Det var en riktigt bra rulle där Jeremy Renner hade stuga och Elizabet Olsen gjorde inte heller bort sig. 4 av 5 Wänne
 
Såg Valerian and the city of a thousand planets idag. Den var sådär. Fånig, hoppig och rätt bleka skådespelarinsatser från Dane DeHaan och Cara Delavingne. Dock var den oerhört snyggt gjord och rätt bra tempo, så den funkar om man är sjuk eller bakis. Sen var Ethan Hawke med en kort stund och det är alltid ett plus. 2 av 5 Wänne.
 
 
Fick en tråkig nyhet idag, jag fck veta att en kär vän har gått bort. En vän som har lärt mig mycket och även gett mig massa fina minnen. Han var en vän som jag gillade otroligt mycket och jag kommer aldrig att glömma honom. Vila i frid, käre kompis. Du är oerhört saknad.
 
Adios!

Snart en heeeel vecka!

Howdy!
 
Snart har det alltså gått en hel vecka, där jag har lyckats undvika att käka godis, ostkrokar/chips samt druckit mindre dricka. Det har gått bättre än vad jag hade trott att det skulle göra, men nog kan jag erkänna att det var en kamp att inte köpa sig en godispåse när man har varit nere och handlat. 
 
Det känns som att jag ska kunna klara mitt nyårslöfte (jag vet, det har bara gått 1 vecka) , men jag tror fan i mig att om man har klarat en vecka då är det vunnet. Jag ska fortsätta köra min taktik att vara mätt när man åker ner och handlar, samt undvika ögonkontakt med godis och chipshyllan (Ja, jag har haft ett massivt godisberoende). Jag fortsätter uppdatera er under bloggen. 
 
 
Nästa vecka drar vi igång med fotbollsträningen på allvar, och det känns sjukt roligt! Dels för att jag kan träna fotboll igen men även få återse alla sköna grabbar som gjorde succe med att hålla kvar Malå  IF i division 5 nästa säsong. Jag längtar verkligen att få dra på mig fotbollsskorna och påbörja ännu en fotbollssäsong i världens bästa klubb Malå IF ( Coventry är solklar tvåa. Dom slog ut Stoke igår i FA-cupen, och alla vet ju att Stoke är PLs svar på Barcelona) , och att få uppleva lika stor glädje på planen som jag gjorde utanför planen när jag var assisterande tränare förra året. 
Jag hoppas att ni kommer och stöttar oss i sommar, så vi kan hålla oss kvar i division fem eller ännu bättre, gå upp till division fyra. Jag kommer självklart uppdatera er på bloggen om kommande matcher mm.
 
 
Snart börjar en ny arbetsvecka, och jag är väldigt taggad. Jag var ledig några dagar den här veckan och även om det behövdes så har jag saknar jobbet och arbetskamraterna, så det ska bli oerhört roligt att få komma tillbaka till vardagen igen och göra lite nytta. 
 
 
Mitt eget mående är helt ok just nu. Jag är omgiven av fina människor, jag trivs på jobbet och jag fortsätter på den inslagna vägen där jag ska försöka vara mer framåt och ha bättre självförtroende. Det har gått riktigt bra ett tag och tack vare det, så känns det som att jag stammar mindre också. Jag vet inte om det hör ihop med allt det där, men jag tror det kan vara en del i det. Det betyder inte att jag är nöjd utan jag ska fortsätta träna på att våga säga ifrån, våga vara mer självsäker och vara mer öppen och inte gömma mig bakom min stamning. Det får ta den tid det tar, för jag tror och hoppas att jag kommer till en punkt där jag har klarat mitt mission och kör på som den Wänne jag vill vara. 
 
 
Ett litet filmtips får avsluta den här bloggen. 
Jag var och såg "Ted - För kärlekens skull" på bio i Malå med systeryster och LC. Det var en väldigt bra film, där Adam Pålsson dominerade i huvudrollen. Filmen spred både glädje och sorg, men även mycket värme. Den får 4 Wänne av 5 möjliga, så se den! Do it! 
 
Nä, nu ska jag slöa framför tvn och ladda inför jobb imorn. Ha en trevlig kväll, så hörs vi nästa vecka!
 
Ciao!

Ofrivilligt uppehåll, men snart nytt år och då får det bli en nystart på bloggen.

Hejhej!
 
Det var sjukt längesedan jag skrev ett inlägg på bloggen. Varför det har blivit så, det vet jag faktiskt inte. Men kanske är det för att jag inteh ar känt nå sug eller så har man mått lite kasst (psykisk ohälsa), och pga det inte orkat skriva vad som har hänt med mig och i mitt liv. 
Men eftersom det snart är dags för ett nytt år, så har jag gett mig fan på att jag ska vara mer aktiv på bloggen och försöka uppdatera er så gott det går. Jag kan ju redan nu ge er en snabb uppdatering om vad som har hänt under 2017. 
 
År 2017 har varit som en berg och dalbana för mig, speciellt på det personliga planet med psykisk ohälsa, negativa tankar och ångest. Men det har inte bara varit skit. Jag har fått en ny roll på mitt underbara jobb, mina ryggproblem börjar bli bra och jag får spela fotboll igen och det ger mig så oerhört mycket glädje. 
Jag har lyckats få bukt på min ångest, jag har bågat bli mer självsäker och jag vågar ta för mig mer, samt att jag inte är lika blyg som förut. Visst finns det stunder då man bara vill sjunka genom jorden men jag har tack vare min psykolog börjat tänka på ett mer positvit sätt och därmed vinna kampen mot mina negativa tankar.
 
Jag vill tack en person som har gett mitt själförtroende en extra boost, och även gjort så att jag vågar vara den Wänne jag vill vara. Den personen ska ha ett stort tack och jag uppskattar verkligen hjälpen jag har fått. 
 
Sen vill jag även tacka en person för att den har har alltid ställt upp för mig i vått och torrt och att den personen alltid finns närvarande när man mår dåligt. 
 
Sen måste jag även tacka familljen för att ni är dom ni är och att jag får vara en del av er. Ni är helt underbara och jag älskar er över allt annat, Utan er vet jag inte vad jag skulle ha gjort. 
 
Snart är det alltså 2018, det är året då jag ska sluta äta godis och chips (kommer gå åt helvete), det är året då jag får spela fotboll igen (Demichelis is back), det är året då jag ska fortsätta utvecklas som person och den Wänne jag vill vara. 
 
Det var lite tankar jag hade och jag lovar er att jag kommer uppdatera bloggen mer och där ni kommer få läsa om mitt liv. Både på det personliga planet men även att det kommer komma lite recesioner mm. 
 
Ha nu ett gott nytt år allihopa! Och vi ses år 2018!
 
Take care!
 
Wännson

Nu är det nära!

Hallojsan! 
 
Fy satan vad jag är på bra humör just nu. Även om jag har nstan konstant smärta och att jag ibland har lite psykiska problem så lever livet just nu. Livet leker för att jag får snart fara till läkaren i Umeå där jag förhoppningsvis får besked på vad som ska hända med min rygg. Jag hoppas verkligen det blir operation och att jag sen kan börja träna fotboll och motionera mer. 
 
Nåt annat som närmar sig är ju min fotbollsresa till Newcastle. Det kommer bli en häftig upplevelse även om Newcastle inte är mitt favoritlag så kommer jag ha riktigt roligt. Sen att vi även ska se en till match under våran resa gör ju inte saken sämre. Som sagt, livet leker nu och jag hoppas på positiva besked hos doktorn så jag kan fortsätta på den inslagna vägen med positiva vibbar och glädje. Livet blir ju så mycket roligare då.
 
Jag var förresten hos min talpedagog/psykolog i onsdags. Jag har ju sagt förut att hon är bra, men jag vill nog påstå att hon är bäst! I onsdags så snackade vi om mitt självfötroende och om det speglar hur mycket jag stammar eller ej. Självklart är det så att om jag mår dåligt eller har en liten down-period då brukar jag stamma rätt mycket. Men när jag är glad och inte har så många tankar i min skalle, då brukar min stamning inte vara lika tillgänglig eller vad man säger. Det är ju så att ju mer jag tänker på vad som ska hända när jag ska prata , då stammar jag mer. Men hon sa till mig att det jag ska försöka tänka på är att acceptera mina negativa tankar och försöka stöta bort dom. Ibland har jag bollat mellan negativa tankar med positiva tankar, dock har dom negativa alltid vunnit. Så nu ska jag testa att bara ha negativa tankar men acceptera/försöka stöta bort dom. För det är nog den bästa lösningen. Jag ska alltså prata mer, men tänka mindre på vad som kan hända. Nu blir ju kruxet att försöka göra det hela tiden. Det kommer bli svårt men nog ska jag lyckas med det där.
 
Nä, nu ska ja dra iväg, men jag uppdaterar er med läkarbesök samt hur resan var när jag kommer hem.
 
Ha det bra!
 
Wänne

Det här kommer bli bra.

Hej, halloj!
 
Det va som vanligt rätt längesedan jag skrev här på bloggen (som vanligt), men ska försöka uppdatera er med lite saker som har hänt i Wännes liv so far. 
 
Jag inväntar ny tid hos läkaren i Umeå där dom ska göra en helkroppsröntgen och sen förhoppningsvis blire nån slags operation som gör att min smärta försvinner. Jag knaprar ju piller nu som att jag vore med i Trainspotting...
 
En annan nyhet som inte gäller bara mig och som är riktigt tråkig. Det är ju att Malås division 4-lag har lagts ned pga spelabrist. Såklart tråkigt men inte så överraskande. Jag har som väntat på att det skulle hända. Och som det såg ut ifjol så var det bara en tidsfråga.
 
Men även om mitt Malå IF-hjärta blöder så är det inte trasigt. Mitt hjärta pumpar fortfarande för Malå IF och även om jag inte kommer att kunna spela i sommar, så kommer jag vara delaktig i Malås division 5-lag. Tomas Stenlund (en fantastisk ledare) kommer att vara huvudtränare och jag kommer bli assisterande coach. Med hans taktiska hjärna och mina grymma konditionsövnngar (alla vet att jag älskar att springa) kommer det bli succé. 
 
Men ska vi vara allvarliga så kommer det bli en fantatsikt sommar, med massa skratt och kamratskap som kommer att visa att Malå IF-fotboll inte är död utan fotbollen lever. Det är bara en nystart och dert kommer bli riktigt, riktigt bra. Det vet jag att det blir. 
 
Så kom och heja fram oss i sommar. Vi behöver erat stöd och med erat stöd, då kommer vi ge allt i varje match för att visa vår uppskattning. Forza Malå IF!
 
 
På återseende!
 
Wänne Wännster

Det blir inte alltid som man har tänkt sig....

Efter att ha väntat i princip en evighet så var det bara mindre än en vecka kvar tills jag skulle få fara till Umeå och förhoppningsvis få ordning på ryggen. Det var ju ett perfekt datum för att verkligen få känna kärlek, nämligen alla hjärtans dag. Tänk er känslan över att en doktor tafsar på dig och liksom säger åt en att ta av sig tröjan på alla hjärtans dag. Är det inte kärlek? 
 
Tyvärr fick jag ett samtal idag av att min tid blev ombokad. Nästa besök blir i mars, dock med samma villkor, nämligen röntgen, läkarbesök, tafsande, naket och förhoppningsvis lite kärlek. Men ska man vara lite allvarlig, så blev jag rätt besviken. Jag hade ju längtat efter att kanske få tilbaka mitt liv utan smärta och kunna spela fotboll samt jobba som vanligt. Men det är bara att bita i det sura äpplet och vänta tills nästa besök och hoppas på ett postivt besked. Men tyvärr verkar det som att det kan bli en sommar utan att kunna spela fotboll medans jag istället får fokusera på att komma tillbaka i god form för att kunna leva normalt. Men vem vet, jag kanske blir bra fortare än vad det är tänkt och då kanske, men bara kanske får ni se Malås Demichelis/Austin/Modric springa runt på fotbollsplanen i sommar. 
 
Det är ingen idé att älta nå mer, beslutet är taget och nu är det bara att invänta kommande besök. Så håll alla era tummar och tår att det blir bättre. Då håller jag mina också. 
 
Sen vill jag tacka min chef som har hittat andra uppgifter som gör att jag kan fortsätta vara på det underbara jobb jag har och alla sköna arbetskollegor. 
 
Nä, nu ska jag få i mig lite mat och sen ladda för styrelsemöte. 
 
Ha det gött!
 
Wänne Wännzon

Nytt år, nya möjligheter, samma gamla Wänne?

Halloj!
 
Då är 2017 äntligen här. Jag ser verkligen framemot ett nytt år, för då får jag försöka göra en slags nystart. 2016 var om jag ska vara ärlig, ett riktigt skitår. Visst hade jag mina toppar men om jag summerar det så har det varit fler  dippar än toppar. Ryggen som har varit jävlart sämst, varierande självförtroende (där jag vissa dagar känner att jag skulle kunna tala inför hela världen. Medans andra dagar vill jag bara låsa in mig och bara vara själv).
 
 
Förhoppningsvis blir 2017 ett bättre år. Jag har fått ny tid i Umeå den 14 februari och då hoppas jag verkligen att mina ryggproblem blir lösta. Jag har snart levt med min smärta i minst ett halvår, och ska jag bara ärlig så börjar det att ta ont psykiskt också. Att inte kunna göra det man vill och måste leva med nästan konstant smärta. Så jag håller verkligen alla tummar och tår för att det ska bli bra. 
 
Mitt självföströende måste också förbättras. Jag har alltid varit den snälla killen, den som aldrig säger ifrån, den som alltid låter sig bli överkörd. Jag har alltid varit konflikträdd och jag tror det beror till stor del pga mitt stukade självförtroende. Jag vill verkligen vara den som tar för mig och den som vågar ta en diskussion. Det är lättare sagt än gjort men jag ska verkligen försöka ändra på den jag är. Inte helt men en liten del iallafall. Våga ta en diskussion, våga göra misstag, sluta ta åt mig av allt men framförallt väga leva det liv jag vill. 
 
2016 hade jag som nyårslöfte att försöka vara nykter i ett år, och det gick väldigt bra. Mitt nyårslöfte 2017 är att försöka vara en lite bättre människa än vad jag är. En människa med stärkt självförtroende, en människa som hellre går med huvudet högt än att titta ner mot marken. En människa att försöka få omvärlden att le. En människa som jag vill vara. Jag har lite av det där, men det kan bara bli bättre. Jag ska iallafall försöka göra så gott jag kan, det kan jag lova er.
 
 
Nä, nu ska jag lägga mig och se Zlatan dominera mot Hull. Jag uppdaterar er senare efter mitt besök i Umeå. Jag hoppas det blir bra så att jag kan ta på mig MIF-tröjan igen. 
 
Ciao!

Åtta stick senare.

Hoj!
 
Efter en evig väntan så har jag nyss kommit hem från Umeå, där jag förhoppningsvis skulle få bot på mina ryggbesvär. Mina ryggbesvär som på senare tid har gett mig ett rent helvete, med lite sömn och enorm smärta.
 
 
Jag anlände i Umeå i lagom tid så jag skulle hinna hitta till mottagningen samt ha lite tid över för att lugna nerverna med ett glas vatten och den obligatoriska bajsningen. Jag hade kunnat göra det två gånger om ty doktorn kallade in mig ca 30 min efter avtalad tid. Dock gjorde det inte så mycket eftersom jag har ju väntat rätt länge på att få tid så min rygg kunde fixas, så 30 min hit eller dit gjorde inte så mycket.
 
Doktorn kallade in mig och berättade att han skulle röntga mig och sen sticka mig ca 4 gånger ocn injectisera, injecticera, spruta in (kan vi kalla det) ett medel som skulle göra så att min smärta skulle försvinna och att jag kan börja spela fotboll, slippa sova dåligt på natten och göra nåt jag har saknat, nämligen fara ut på en löptur. alla som känner mig vet hur ovanligt det är. Det är mer vanligt att Coventry vinner två raka matcher än att se Wänne Stenlund på en löptur, så ser ni det nångång fota då fort som fan, för man vet aldrig när det händer nästa gång.
 
Om inte sprutorna skulle hjälpa, så skulle jag kontakta läkaren igen och då skulle det bli en annan behandling. Men jag håller mina tummar och tår för att det här ska funka. För även om det tog ont att ta sprutorna och att jag är öm och hängig just nu, så vill jag verkligen tro på att det blir bättre. Så att jag verkligen kan bli den där Wänne jag vill vara, för min smärta har stört mig psykiskt också men det känns bra att mitt ryggproblem kanske är löst. 
 
Och förhoppningsvis är Malås Demichelis tillbaka i MIF-tröjan till sommaren.
 
Ett stort tack till mor och far att ni ställer upp och kör mig till Umeå, när jag inte fick köra själv. Ni är världens bästa föräldrar som alltid ställer upp oavsett vad. Tusen och åter tusen tack!
 
Men god jul på er alla och

Tidigare inlägg
RSS 2.0