lifeofwnne.blogg.se

Hejsan,

 

Så är jag tillbaka med ett nytt inlägg (bättre sent än aldrig...visst skriver man så?) . 2020 är nu avklarad och det året var ett tungt år, både för mig personligen men även för hela världen. Jag behöver inte gå in nåt mer om varför det var tungt för hela världen, men jag kan gå in varför det var lite tyngre för mig och att det har fortsatt en bit in i 2021.

 

Som jag har skrivit förut så har jag haft och kommer ha en kamp mot mina sämre tankar och min kamp mot mina psykiska ohälsa och ett självförtroende som inte alltid är uppåt. Jag har sedan jag har börjat skriva den här podden, lyckats klara mig över flera hinder som har varit från sjukt jobbiga till att kännas helt och håller ouppnåerligt. Och det har har gett mig en starkare tro på mig själv och även har fått se vad jag verkligen kan göra, så länge jag möter allt som känns jobbigt med en tro att det kommer bli en belöning i slutet. Och belöningar har kommit, det kan jag säga. Belöningar som har gett mig en större tro på mig själv, en bättre känsla av att man kan misslyckas men ändå komma över ännu ett hinder med vetskapen om att nästa gång det uppstår samma hinder så kommer jag klara det.

 

Dock har jag märkt senaste månaderna utan att vara jätteorolig, så har jag fått en känsla av att jag har hamnat i samma tankar som jag hade innan jag träffade M, som lyfte upp mig till den person jag kan och vill vara. Känns som att jag inte tar mig an nya utmaningar med samma glädje och lekfullhet och det känns som att jag tänker mer på hur andra ser på mig, min osäkerhet och att jag inte tar för mig lika mycket, utan jag tar åt mig mer utan att göra nåt åt det. Min stamning har blivit värre i slutet, och det känns som att jag tänker mer på den som något negativt istället för nå positivt. Jag vet att dessa tankar, min självkänsla och osäkerhet är nåt jag alltid kommer att få slåss mot. En fight som kommer pågå hela livet och mest troligt en fight jag inte kommer vinna mot helt, men ändå kan spela oavgjort med och hålla det där. Före min dipp som jag har nu, så känner jag att jag har haft en säker ledning mot min inre kamp och mina hjärnspöken och det har nog gjort att jag har släppt garden och låtit mig bli mer mottaglig mot negativa tankar. Så jag har tappat ledningen just nu, det känner och vet jag men det betyder inte att slaget är över. 

 

Det jag vet nu så här i början av 2021, då är det dags att ta tag i allt igen och kämpa mig tillbaka in i matchen. Det jag ska fokusera mest på , det är min självkänsla, mitt självförtroende, mitt mod och min känsla att våga misslyckas för att lyckas. En grej jag kommer att göra, det är att boka tider hos min fantastiska psykolog/logoped i Arvidsjaur. Jag kommer försöka bry mig mindre om vad andra tycker och tänker om mig ( där är det oftast mina egna tankar som fuckar upp allt), jag kommer stå upp mer för mig själv, jag kommer vara mer ärlig mot mig själv och jag kommer framförallt utmana mig själv med saker/tankar som jag har känt som jag inte har vågat att ta tag i. Men framförallt kommer jag aldrig släppa kryss eller ledning mot mina inre tankar när jag väl har kommit ikapp. 

 

Att få skriva av mig såhär, det är som lite terapi för mig. Ni behöver inte vara oroliga, jag vett att jag kommer klara det här. Jag behöver bara jobba med mig själv i mitt tempo, i min egna lilla miljö och med min taktik och det kommer vara en berg-och-dalbana det vet jag. Men när jag ser hur mycket det kommer ge mig personligen, då kommer det här bli jävligt bra, det lovar jag.

 

Jag ska försöka hålla er uppdaterade varje gång jag har varit hos min psykolog/talpedagog så ni får veta hur det går.

 

Nä, det var lite tankar från Wänne. Nu ska jag njuta av lite South Park innan läggdags. 

 

Ta hand om er!

 

Peace out!