Mitt sista blogginlägg.....för 2021.
Howdy!
Snart är alltså 2021 slut, och det är helt galet. Det har varit ett långt, det har varit ett kort, det har varit ett roligt, det har varit ett tråkigt men framförallt har det varit ett utvecklande år.
Som ni har läst, så blev jag alltså tränare för mitt älskade Malå IF detta år. Jag valde att sluta spela för att kroppen inte höll, men egentligen var det för att jag slipper vara med i löpningar och äta hur mycket godis jag vill.
Men vi kan säga såhär, att jag ångrar inte mitt beslut. För det har varit något av det roligaste och även mest utvecklande jag har gjort på länge. Fått nya nya vänner, jag har fått uppleva oerhörd glädje, jag har fått se mina spelare falla och vara besvikna men även fått se deras styrka och glädje när dom har rest sig upp igen. Mina gubbar har lärt mg så oerhört mycket. Dom har visat mig mod, visat mig kraft och visat mig att ingenting är för svårt. Och det har jag tagit med mig utanför fotbollen och in i mig själv. Jag hoppas jag har lärt dom en del också, men framförallt tron på sig själv och varandra. För tillsammans som ett lag, då är man som starkast.
Nu går vi till mina personliga saker som jag har upplevt, förhoppningsvis kommer uppleva och saker som jag kommer lyckas komma över det där hindret för att ta mig an ännu en utmaning. Som jag har sagt till mina spelare under ett taktiksnack. Man ska alltid sikta på att bli bättre och bättre, och våga möta alla hinder man ställs för. Man kan aldrig bli bäst, för ingen kan bli det. Nångång dör man, och vet man om att man verkligen har gjort sitt bästa för att bli bättre och bättre. Då tycker jag att man kan vara stolt över vad man hae lyckats med när man ligger där i dödsbädden.
Jag har stött på hinder under detta år, som jag har klarat av för att jag har trott på mig själv. Jag har stött på hinder där det var lite kämpigare att ta sig över, men med hjälp av familj, vänner och mina spelare så har jag lyckats. Jag har inte varit hos min psykolog Åsa i Arvidsjaur på ett bra tag nu. Det betyder inte att jag aldrig kommer åka dit igen, men det är ju ett tecken på att jag är lite starkare, lite modigare och mer accepterande mot mig själv.
Jag har fortfarande kvar mitt drömjobb, jag har underbara kollegor, jag utvecklas nästan varje dag och jag ser att jag är mer och mer självsäker i mig själv. Jag är dock inte nöjd för det, för det finns fortfarande mycket kvar att jobba på. Det kommer komma dippar som är så jävla djupa att man ser Buffalo Sabres i NHL-tabellen. Men nuförtiden känner jag inte lika stor oro över att hamna i en sån svacka. Förut hade jag ju panik, men nu vet jag att jag är stark. Jag vet att jag har nära och kära som hjälper mig, och jag vet att jag kommer komma upp ur det där djupet. Ni måste komma ihåg att ni aldrig är ensamma. Ibland kan det vara skönt att vara för sig själv, men det betyder inte att man är olycklig, utan det tyder på att man gillar att vara med sig själv. Och det är den viktigaste personen att försöka hålla lycklig.
Vad kommer 2022 att ge mig då?
Hm, jag gissar på ett antal biobesök (om det nu går) där The Batman är prioritet. 2022 kommer ge mig ännu en säsong med mina underbara fotbollsgrabbar och ett mål att vinna division 5. 2022 kommer ge mig vetskapen att jag har kvar mitt drömjobb, och att jag har mina vänner, min familj och arbetskollegor som finns där för mig, likaväl som att jag finns där för dom.
Som avslutning vill jag citera min underbara systerdotter M som frågade mig en gullig men helt förstående fråga på julafton.
Hon knackade mig på armen och frågade " Wänne, vill inte du ha en tjejj?"
Jag svarade henne där och då "Klart jag vill".
Och jag svarar henne här också. Vem vet vad som händer under 2022. Som jag har skrivit förut. Alla hinder leder till nåt gott och år 2022 kanske är året då jag hittar min själsfrände.
Gott nytt år på er, god fortsättning och nu hoppas vi att vintern försvinner fort som satan, så vi får börja spela fotboll och känna den underbara sommarbrisen. Vinter är sämst, förutom att det är jul.
Ha det bäst, så hörs vi nästa år.
