lifeofwnne.blogg.se

Hej hej, 

 

Nu var det verkligen längesedan jag skrev i bloggen, och det är rätt uselt av mig. Men för 3789:de gången gillt, så ska jag vara lite mer aktiv här. 

 

Som ni alla säkert vet, så har jag lämnat mitt kära och trygga Malå, för att åka ner ända till småland och närmare bestämt Växjö. Nu undrar ni säkert vad det var som gjorde att jag valde att flytta ca 120 mil ner till Växjö? Jo, det var helt enkelt så att jag behövde en ny miljö, starta om på en ny kula och fortsätta utvecklas som person. Så med stor glädje tackade jag ja till att få jobba som kyrkvaktmästare i domkyrkan i Växjö. Och utan att ljuga så kan det vara ett avd om bästa besluten jag har tagit.

 

Den resa jag påbörjade (som inte har hållit på nå länge) i mitten av oktober ända fram till nu och även in i framtiden, har gjort mig till en starkare person. Förut vågade jag knappt prata inför folk och okända människor ( tack vare att jag skämdes över min stamning, men jag gör inte det längre). Har jag åkt till en ny stad helt själv, fått prata inför och med okända människor och även lärt mig att ta för mig mer. Jag har slutat se hinder utan istället se möjligheter. För det är en orsak om varför jag valde att flytta till Växjö där jag inte kände nån. Det gjorde att jag var tvungen att ta för mig och söka mig till nya jobbiga situationer istället för att sitta hemma och undvika dom.

 

Men vad har jag lyckats med sen jag drog ner till Växjö sen oktober till nu? Förutom det jag skrev i raderna ovanför. Jo, jag har kommit in i ett otroligt trevligt arbetslag och kollegor även lärt känna personer som frivilliga värdar inom kyrkan till människor i olika sociala grupper. Och det har jag lyckats med tack vare att folk har varit så vänliga och välkomnande. Jag har även lyckats vara med i en artikel i kyrkans tidning som heter Trovärdigt och även i en artikel i Smålandsposten, där jag berättade lite om min resa ner och varför jag gjorde den. Jag har lagt upp dessa artiklar på min instagram. Men dom lär ju finnas att läsa i Smålandsposten också.

 

En annan sak som jag gjorde nästan direkt, och visste att jag var tvungen att ta tag i. Det var att bli involvlerad inom fotbollen i nåt lag här i Växjö.  Antingen som spelare, ledare eller en mix. Och jag är så glad att meddela att jag har fått äran att vara delaktig i två lag. Blev kontaktad av två personer som undrade ifall jag var sugen att bli deras tränare i ett nystartat lag i division 6, och självklart tackade jag ja. Laget heter Växjö City FC och det känns så himla inspirerande och jag har stor tro i att vi kommer lyckas bra i division 6 och det är ett grymt gäng som har välkomnat mig på bästa sätt. Men jag var inte nöjd där, utan tack vare en god kollega till mig så blev jag även involverad som hjälptränare i Växjö BKs damlag. Även där har jag blivit välkomnad på ett underbart vis och jag lär mig saker hela tiden, där jag utvecklas både som tränare men framförallt person i båda lagen. För den gamla Johan hade aldrig, och jag menar aldrig ställt mig framför ca 20 okända personer och berätta om mig själv eller prata om nån övning eller bara ge tips. Jag hade haft panik och koögon om jag skulle vara tvungen att säga mitt namn. Men det var den gamla Johan som kände så. Det var den gamla Johan som skämdes över sig själv och sitt handikapp. Men den Johan är inte kvar längre, och det är tack vare att jag har börjat möta hinder istället för att gömma mig från dom. 

 

Jag är så spänd över framtiden här i Växjö, både genom arbetet men även tiden utanför arbetet. Få utforska staden, få lära känna nya personer och fortsätta utvecklas. Mina koögon kommer säkert dyka upp, och jag lär känna nervositet över nya situationer. Men tack vare att jag har tagit mig såhär långt, så vet jag att det är mer värt att möta hinder med koögon än att gömma sig ifrån dom. 

 

Ha det gott allihopa, så hörs vi.

 

Ciao från Wänne.