lifeofwnne.blogg.se

Hejhej!

 

2013 när jag slutade på kyrkan så hade jag en oro i min kropp. En oro över vem jag skulle vara, vem jag skulle bli, vad som skulle ske och hur jag skulle hantera det. Men att jag slutade på kyrkan visade sig vara ett beslut som gjorde mig gott. Jag fick lära mig att hantera min stamning på ett annat sätt, jag fick lära mig att slåss mot min psykiska ohälsa och jag fick en möjlighet att försöka hitta ett självförtroende och en tro på mig själv.

 

2014/2015 så träffade jag en person som fick mig att se vem jag verkligen är och visade mig vad jag kan uppnå med mod. Att jag vågar misslyckas, att jag accepterar att inte alla tycker om mig och att jag inte behöver vara alla till lags. Hon visade mig att jag kan överkomma alla hinder och motgångar, bara jag har min tro och aldrig tvivlar på mig själv. Hon har varit och är fortfarande en viktig person i mitt liv, och jag kan ärligt säga att hade jag aldrig träffat henne så hade jag inte varit den jag är idag. Jag är skyldig dig oändlig med tacksamhet och du vet nog inte hur stor inverkan du har haft på mig.

 

Med det sagt, så hoppar vi fram till mars 2019. Jag har nyss avslutat min fasta anställning ( nåt jag aldrig skulle ha gjort förut) för att återgå som säsongsarbetare på på kyrkan i Malå. Det är ett jobb jag alltid har velat gå tillbaka till, och jag är verkligen nöjd med mitt val. Jag känner verkligen att för att våga lyckas då måste man ta chanser. Och en chans jag tog nu, den tror jag kommer löna sig i framtiden. Oavsett vad som händer så vet jag att det kommer leda till något gott, det vet jag för dagen då jag avslutade min anställning 2013 ledde till att jag fick möta den finaste personen jag har träffat, och jag vet att det var meningen. Så nu att jag har gjort ett val att återgå till kyrkan, då har jag en känsla av att det är nåt som kommer falla på plats. Vad det är vet jag inte, men nu väntar jag med stora ögon, enorm energi och glädje. För ju mer jag tittar tillbaka på vad jag har upplevt, så ser jag att alla bitar faller på plats. Och vem vet vad som händer när sista biten faller, men oavsett så kommer jag fortsätta lägga mitt pussel med ett leende. 

 

Jag har verkligen ändrats som person. Jag är mer framåt, modigare inför att ta mig an mina utmaningar och jag känner ingen rädsla av att träffa nya människor utan jag känner bara glädje. Min stamning finns där, den kommer alltid finnas där men va fan. Den ska vara hos mig, den ska alltid vara hos mig. Den jag är innehåller vissa brister, den kommer ibland innehålla lite osäkerhet och vissa stunder kommer jag avsky mig själv och min stamning. Men då behöver jag bara tänka tillbaka och se hur långt jag har kommit för att se hur jag har besegrat allt det där förut. Min psykiska ohälsa kommer alltid att ge mig en fight, och den kommer aldrig ge sig. Men tro mig, jag kommer aldrig ge mig heller. Jag är helt enkelt för nyfiken för att se hur mitt pussel kommer se ut när alla bitar är på plats. 

 

Nu blire sängen och ladda för Once upon a time in Hollywood imorn. Recension kommer.

 

Ciao