lifeofwnne.blogg.se

Tjenis!

 

Jaha, då är jag tillbaka efter mitt senaste inlägg. Ett inlägg som jag bestämt tror var mitt sista för 2021. 

Jag minns att jag var hyfsat stolt över mitt 2021 med personlig utveckling, lärande, bättre självförtroende och mer självsäker. 

 

Visst var det flera gånger under 2021 som det verkligen var tungt, och att varje hinder var flera meter högt och att det fick ta flera försök för att klara av dom. Men att jag lyckades göra det, det visar ju bara att man aldrig ska ge upp och att man alltid ska försöka vara ärlig mot sig själv och andra. Och även våga be om hjälp ifall det behövs. 

 

Och be om hjälp, det har jag fått göra idag, tisdagen den 22/2-22 (var tvungen att skriva ut det, för jag tycker det är fränt). Men som jag skrev i mitt senaste inlägg, så var det väldigt längesedan jag var hos bästa Åsa. Dels för att jag har känt att jag har blivit lite starkare och har klarat av mina hinder själv med lärdom från henne men även med hjälp av nära och kära. 

 

Dock så behövs det ibland att jag får träffa henne, att jag får förklara vad jag känner, vad jag tycker, vad jag ska göra för att fortsätta utvecklas och vad jag inte ska behöva oroa mig för. Det som är så roligt, och det har jag pratat med en kompis om. Det är att Åsa och jag har träffats så länge, så både jag och hon har sett den sjuka utveckling jag har haft sen jag träffade henne första gången. Så det är så himla skönt att jag har henne och hon vet var hon ska styra mig när jag har problem. Och det hon ofta gör, det är att styra mig mot mina hinder och förklarar att detta klarar du. Kanske inte direkt, men du kommer klara det. Hon har hjälpt mig med allt. Från mitt dåliga självförtroende (där jag knappt vågade presentera mig inför en grupp människor) till att jag nu är coach för ett fotbollslag, pratar med okända människor utan att tveka, beställer mat like a motherfucker och ringer till okända människor utan att behöva tänka att nu kommer jag stamma, och hela världen kommer skratta. Så tänkte jag förut, men det var ju bara jag som tänkte det.

 

Men det är som sagt inte bara stamningen hon har hjälpt mig med. För det har hon inte fokuserat på, för hon är inte en talpedagog. Åsa är min psykolog, och hon har genom att visa mig att bara man tror på sig själv, då vinner man över mycket. Och det har automatiskt blivit med att jag bryr mig mindre om stamningen. En annan som hjälpte mig med att visa tro på mig, det är en återkommande vän, en bra vän, en vän som visade att några meningar, en liten push gjorde mig ännu starkare. Jag skriver inte ut hennes namn men hon vet vem det är, och jag är för evigt tacksam för hennes hjälp också. 

 

Även om jag har varit positiv, så har det inte alltid varit positvt för mig under 2022. Självförtroendet har varit ok som bäst. Och att det har varit ok, det är ok. Men jag känner att jag vid vissa tillfällen fallit tillbaka till en fas då jag tror mindre på mig själv, då jag inte tror jag klarar vissa saker, då jag har varit konflikträdd och mest varit i mitt skal. Det är inte ok, och det var därför jag valde att besöka Åsa igen, för det var ett hinder som jag behöver lite hjälp med. Ett hinder som kommer ta en liten tid att komma över, men senaste dagarna är jag på väg uppåt, snart är jag halvvägs och en dag, då kommer jag glida över det där hindret lika smidigt som Coventry glider in sina segrar i den 93:de matchminuten (det har hänt flera gånger). 

 

Som coach så har jag under mina taktiksnack pratat om hinder, om mod att misslyckas, mod att våga möta nya okända situationer och att aldrig vara nöjd. Man ska ställa krav på sig själv men även på andra, man ska be om hjälp eller erbjuda sig att hjälpa andra om det behövs. Och det gäller både stora och små problem. En mening, en hjälpande hand eller ett lyssnande öra kan lyfta både dig själv och andra till nya höjder och nya roliga utmaningar. Och det är sånt som jag inte bara behöva förmedla som coach till mina spelare, utan det är även sånt jag behöver tänka på att gör för mig själv också. Den vikitgaste personen du ska hjälpa är alltid i första hand dig själv, det är oerhört viktigt. Det har jag lärt mig under dessa år hos Åsa. Förr innan jag träffade Åsa och fick träffa min vän M, har jag alltid sett till andras bästa, och det är väl bra. Men jag hade aldrig tänkt på mig själv. Men det har jag lyckats ändra på. Jag gillar att hjälpa andra, men jag har lärt mig att först och främst se till att jag mår bra. Det är inte själviskt, det är nödvändigt. Det har jag lärt mig. Och mår jag bra, då har jag bättre självförtroend, är mer självsäker och ännu stadigare att luta sig mot och även att jag kan luta mig mot andra när jag behöver hjälp utan att jag är för tung. 

 

Hopp, ljusare tider och blick framåt mot nya utmaningar. Den inväntar mig från och med nu och det kommer vara en sån jävla rolig och utvecklande resa där jag kommer jobba med tro på mig själv, mitt självförtroende och mot. Och det kommer vara en resa med skratt, tårar, förvåning och kraft. Jag är laddad, jag är redo och jag fortsätter min på min väg sen det första steget jag tog hos Åsa, sen den första pushen jag fick av min vän, sen den första styrkan jag fick av mina nära och kära. Jag är redo. Redo att möta hinder, redo att möta motstånd, redo att möta det som kommer härnäst och redo att få se hur långt jag kan gå. 

 

Ha det bäst!