Succé!
10.10 blev jag väckt. Rätt skönt att sova så länge. Jag var rätt slut, efter att ha sett Coventry krossa Afc Wimbledon och påbörjat resa till FA-bucklan och europa-spel. ( önsketänkande? Ja. Men det är ju juletider snart, och då får man önska sig saker. )
Efter att ha skadat mig själv psykiskt. Genom att av lathet och fascination (över hur usel den är) sett lite av Snow White and The Huntsman. Så bestämde jag mig för att göra lunch och sen bege mig, för att tippa en lången samt stryken. ( som vanligt, blev det ingen vinst. )
Klockan närmade sig 15.00. Klockslaget, som mitt mission skulle börja. Hur skulle det gå? Skulle det infinna sig skratt? Tårar? Vem skulle grina? Jag till oddset av 1.01 ggr pengarna. Eller The kids till 3.55 ggr pengarna.
Men efter en godkänd start. Med att jag gav dom middag, som dom åt av och vart nöjda över. Kände jag, att hey! Jag kanske lyckas! Klädde vi på oss, för att bege sig ner till Ica och handla lite godis. En tripp, som i mitt fall skulle ta ca 20 min. Dels för att jag alltid tar Wänne-menyer och vankas det godis och Cola. Så är jag rätt snabb.
Men med 2 kids, som vill turas om att köra sparken, tog det lite längre tid. Dock ingen skada skedd. Godis blev inköpt och resan hem gick smärtfritt. När vi kom hem, så drog jag fram triumfkortet. Kortet, som underhåller mig veckor in och veckor ut. Mr. Tv. Denna fina vän, hjälpte mig i sluttampen av kampen mot The kids i mission impossible.
Det slutade oavgjort. Och jag är nöjd, jag överlevde. Ungarna var glada och inga tårar fälldes. Förutom mina glädjetårar.
Nä, men skämt å sido. Maja och Hilda är underbara, snälla och fina. Dom är inte hemska att ta hand om. Och jag älskar dom över hela mitt hjärta. Det är bara att deras morbror Wänne, som ibland kan överreagera på saker. Men, det är ju humor i det hela. Så det är ju bra.
Det är garanterat inte sista gången jag är barnvakt. Men imorn, ska jag fira med ostkrokar, dipp och Cola. För det är jag värd.
Tack för kampen Maja och Hilda. Hoppas vi möts igen.
Tada!
