Min favoritsysselsättning försäsong och en fantastisk fin video.

Ångest. Det finns olika typer av ångest. Då man är bakis (den värsta), då man har sett en dålig film och märkt att man har ödslat sin tid på det. Tex filmer som Snow White and the Huntsman ( Limpan, du vet vad jag pratar om) eller R.I.P.D ( även här vet du vad jag pratar om Limpan). Eller presentera sig inför okända människor i en grupp, där alla ögon är på en. Inte kul. MEN! Så finns ångesten, som befinner sig innan man utför sitt mission. Det positiva med den ågesten, är att efteråt så mår man fantastiskt bra. Man ler, som när man såg 28 dagar senare för första gången, eller när man såg HBK vinna mot AIK med 1-0 i allsvenskan. Rättvis seger också. Men nu har jag hamnat off-topic igen. Ångesten jag pratar om är löpning. Innan, det är dags för löpning så försöker jag hitta på ursäkter. "Jag har skulios", "Jag är snuvig" eller "Jag har jobbat för hårt". Visst det är rätt usla ursäkter, men ändå ganska bra försök, att undvika löpningen. Men som sagt, ibland är det bara att göra det. Och känslan efteråt är gudomlig. 
 
 
Idag, så var det dags för första löpning under årets försäsong med laget. Vi var ca 8 st (tror jag). Alla satt i omklädningsrummet och väntade på martyrerna ( tränarna). Vissa försökte lätta upp stämningen med lite skämt om Man Utd mm. Men skratten var få,  för tankarna var på en annan plats. 
 
Dörrarna öppnades och in kom The Evil Coaches. Dom log, dom skrattade. Man såg att dom hade längtat efter att få plåga oss. Och jag förstår dom. Det är väl typ därför man vill bli coach? Men sagt och gjort, vi fick uppdrag att löpa 5 km i prattempo. Dvs att man ska kunna prata med varandra. Det höll i ca 1 km. Sen slutade nästan alla prata, för dom hade viktigare saker för sig. Tex att andas. Löpningen klarade vi allaihopa galant, även jag som Hare, höll ut hela vägen. Sen blev det lite benövningar imomhus och nu är jag här, och dricker den äckligaste smoothien ever. 
 
 
Men jag sitter här med ett leende. Känslan att ha gjort nån nytta och motionerat. Sen med ett leende, att vi har 3 tränare som kommer en onsdag och ställer upp och hittar på roliga konditionsövningar. Ni ska ha en stor eloge! Och det gör det så mycket lättare att fara på konditionsträning, när man vet att ni är där och hittar på övningar. Så ett stort tack!
 
 
 
 
Nu till en liten mer seriös grej. Även om löpningsdelen också var seriös. För ett tag sen, medans jag pratade med en god vän. Så visade hon mig en video, som jag totalt hade missat. Som handlar om en pojke i England som lider av extrem stamning och hur han vann mot sitt handikapp. Jag såg videon och jag kan erkänna att jag grinade. Jag blev påmind, jag blev stärkt och jag såg i videon hur stark man kan vara som människa. När man har rätta personer runtomkring sig och vänner som hjälper en. Och det har jag ju. Men jag ska länka videon, som jag hoppas ni ser. För där finns det bara godhet och om det finns hinder så ska dom övervinnas. Så, tack för videotipset. Du hjälpte mig väldigt mkt, med en länk och några fina ord. 
 
 
http://www.youtube.com/watch?v=cWeKiZS-dxM
 
Där har ni videon. Så att säga....
 
 
Vad mer? Jo, jag måste ju få tacka Sven-Bertil Grahn att han nämnde min blogg, som årets blogg i hans blogg. ( många blogg där) http://www.svenbertilgrahn.blogspot.se/
 
Tack så hjärtligt för utnämningen, det värmer oerhört. Det är lika roligt, som att se Man Utd förlora 3 raka matcher, Se Newcastle förlora 2 raka matcher och sen antar jag, kommer vara lika roligt som när Coventry slår ut Arsenal i ligacupen. Så jag sitter här, stärkt efter utnmäningen. Tack Sven-Bertil! 
 
Nä, nu blire att duscha och sen heja fram en av dom bästa karaktärerna i en serie ever. Nämligen Randy Marsh i South Park. Han är bara för tokig,
 
 
Jaja! Tada! Bye! Hejdå!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0