lifeofwnne.blogg.se

Hej!

 

Senaste veckorna har jag haft en berg- och dalbana av känslor. Jag har mått bra psykiskt ett tag, men ska jag vara ärlig så är det mina negativa tankar som har haft övertaget och just nu dominerar. Jag vet inte varför jag känner såhär? Jag är omgiven av så mycket kärlek på jobbet, av familj och vänner och jag har ett bra liv. Varför ska det då kännas så tungt? Varför ska jag låta det (negativa) som har hänt i hela mitt 32-åriga liv komma fram?

 

Som jag har skrivit förut så har jag i hela mitt liv låtit mig bli överkörd, jag har inte känt mig respekterad och mitt självförtroende har varit och är fortfarande i botten. Men jag har låtit det vara på det viset för jag har ju haft/har flera vänner som tycker om mig, jag har en familj som står bakom mig och jag har ett underbart jobb som gör att jag med glädje vaknar varje morgon för ännu en arbetsdag. Men det är nåt som inte stämmer, det är nåt som gör att jag mitt i allt det postiva ser jag bara negativa saker om mig själv. Jag ser en Wänne som är helt utan självförtroende, jag ser en Wänne som låter sig styras för det är enkelt och den som styr mig har ju alltid rätt och är alltid så självsäker. Jag har alltid varit orolig att säga ifrån, jag har aldrig varit arg pga det inteh ar funnits en anledning. Men mest av allt så har jag inte vågat ta för mig pga min usla självkänsla och mitt katastrofala sjävförtroende.

 

Jag har pratat med några personer om det här och en jag pratade med gav mig så starka och stöttande ord att jag faktiskt har gråtit en skvätt ikväll. Dom jag har pratat med har hjälpt mig genom att lyssna och det är allt jag begär. Jag måste vinna den här kampen själv men det gör så oerhört mycket att man får prata av sig. Men ska jag vara ärlig så hade jag det tungt för två veckor sen och idag har jag haft samma negativa tankar. Det är svårt att förklara varför dom kommer, men det är ju helt klart nåt som triggar mig. Jag vet inte vad det är, men när det väl händer så gör det så ont och det är en smärta jag inte vill att nån ska uppleva. 

 

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, för jag har haft flera kamper förut och jag har alltid vunnit i slutändan men den motståndare jag möter nu , det är en tuff jävel. Jag vet inte om jag kommer vinna men jag ska minst nå oavgjort iallafall. Jag tror och vet att det kommer lösa sig, det får ta den tid det tar och jag kommer att få åka min berg- och dalbana av känslor flera, flera varv men nångång så kommer jag kunna kliva av den med ett leende och säga att "Yes, jag klarade det!" . Och då lovar jag mina vänner att jag kommer vara samma gamla Wänne men med lite modifikation. 

 

Vill rikta ett stort tack till familj och vänner som stöttar mig och ett extra tack till två personer som hjälper mig med att lyssna och stötta mig. Utan min familj och mina vänner då vore jag ingenting, så tusen tack att ni finns!

 

Vänliga hälsningar, Johan