lifeofwnne.blogg.se

Tjolahopp!

 

Min sista dag på mitt jobb blir alltså den 28 mars, och med tanke på att tiden går i rekordfart så är jag snart där. Den 28 mars så lämnar jag ett av dom bästa jobben jag har haft, ett jobb med underbara arbetskamratet och en människa som har fått mig att bli till nån jag inte trodde att jag kunde vara. 

 

Hade det varit den gamla Johan, så hade jag varit för feg för att avsluta min anställning. Jag hade valt den säkra vägen, den enkla vägen. Men efter att jag har snackat med den underbara personen som har hjälpt, stärkt och visat mig vad jag kan bara jag tror på mig själv. Då kom jag helt enkelt fram till att man bara har ett liv, och även om en väg är säker och enkel betyder det inte att det är den rätta vägen. 

 

Ska jag vara ärlig, så vet jag inte vart jag kommer vara om ca 7 månader. Jag kan vara kvar i underbara Malå eller så kan jag ha hittat ett nytt jobb på en annan ort. Och det känns bara roligt och spännande. Jag har ingen ångest över framtiden, för jag vet att så länge jag tror på mig själv och vad jag kan då är jag 100 % säker att jag kommer att lyckas och hitta nåt som gör mig lycklig. Det kommer säkert vara lite svårare än den enkla vägen, men det kommer var så värt det. För jag har upptäckt nu att ju mer hinder man möter i livet, ju mer lär man sig hur mycket man kan klara av och hur stark man egentligen är.

 

Jag har ju snackat här på bloggen rätt mycket om mitt usla självförtroende, min feghet, min blyghet, mina sjukdomar (hyperhidros och jag kan erkänna att jag har lidit/lider av ångestattacker ibland. Dock inte lika ofta nu pga medicin mm). Men jag är glad över att jag har fått möta dessa hinder, jag är glad över att jag har kontroll på hyperhidrosen och min psykiska ohälsa, och jag är framförallt glad över all stöttning jag har fått från nära och kära, vänner och ovänner, människor jag kanske inte har känt allt för länge men har vågat tala ut inför dom för man har känt förtroende. Om jag skulle få välja att leva om mitt liv men jag hade kunnat välja bort min hyperhidros, min psykiska ohälsa, min stamning (stamningen är dock bara positivt, för speciellt om man ska ringa och beställa mat då kan det bli så att man beställer typ 8 athena istället för 1 athena) och det är fan i mig inte nåt negativt. Jag älskar pizza! Men det var inte det jag skulle komma fram till.  

 

Det jag ville säga är att jag inte skulle leva om mitt liv utan min hyperhidros, min psykiska ohälsa eller stamning. För jag tror på fullaste allvar att det har gjort mig till den jag är idag. Wänne som aldrig ser hinder som nåt negativt, utan välkomnar hinder med ett leende. Jag vill ha lite spänning i mitt liv, jag vill inte gå efter den enkla och tråkiga vägen. Tack vare stödet från en speciell människa är jag nu redo att utvecklas ännu mer och våga ta för ig ännu mer men framförallt, våga lämna nåt som kanske är säkert men tråkigt. Det känns som att om 7 månader då kanske jag inte ens bor kvar i Malå, och det är ju tråkigt. Men ju längre jag väljer att gå den enkla vägen, ju mer spännande missar jag ju. Jag är snart 34 år, och det känns som att med mitt nyfunna självförtroende, min nyfunna glädje och att jag har accepterat att jag är den jag är, och det är fan inte fy skam. Är jag redo att ta mig an all hinder, stora som små. Och det kommer jag göra med glädje, för när jag väl kommer till mållinjen och ser tillbaka på mitt liv, då kan jag göra det med ett leende. För då vet jag att jag valde rätt väg. 

 

Jag lovar att uppdatera er när det blir en ändring. Men jag vill tacka er alla som har stöttat mig, ingen nämnd och ingen glömd. Ni är bäst och jag älskar er. Utan er hjälp, så hade jag gått den säkra tråkiga vägen och missat att det roliga jag kommer att uppleva. Tusen, tusen tack! Ni vet vilka ni är. 

 

Just ja, 2 dagar efter jag ska sluta då ska jag tatuera mig igen. Och motivet blir från världens bästa film nämligen 28 days later. Ni ska få se en bild när den är klar. 

 

Nu ska jag njuta av lite Family Guy och kurera min onda hals och hosta hela helgen. 

 

Men ta hand om er, så hörs vi senare. Och om vi inte hörs här, så ses vi kanske nångång under efter min väg, och då kommer ni få se hur glad jag är. 

 

Wänne out!