lifeofwnne.blogg.se

Först och främst vill jag tacka så otroligt mycket för alla fina gratulationer jag har fått. Allt från sms, till samtal och framförallt på facebook. Det värmer otroligt mycket faktiskt. Att få se och höra att man har så många vänner omkring sig. Dock är det 1 som inte har hört av sig. Han har ca 2 timmar på sig. Jag nämner inga namn så P-Dawg inte behöver skämmas. :) 

Men jag tänker ge er en kort sammanfattning på vad jag har upplevt i alla dessa 28 år som jag har levt. Visst, jag kommer inte ta med alla saker. Men jag ska försöka dela med mig av så mycket. Nu kör vi! 

 

0-10 års ålder : Johan "Karl-Erik (Lite senare i livet tillkom Wänne) Stenlund föddes den 5 juni, 1985. Jag har hört att sjuksyrrorna kallade mig den sötaste ungen dom har sett, som hade ofantligt mycket hår på skallen och jag såg att jag var otroligt välhängd ( Det visade sig senare att det var min navelsträng) jag märkte det när dom tog fram saxen...så att säga. Anywho, när jag var på väg hem från BB ( Inte Big Brother) så hade jag ingen aning om vad som väntade mig. Det var tydligen 2 till avkommor som hade framkallats. Min syster och min storebror. Men morsfars var inte nöjd med deras guldklim ( MOI ) utan bestämde sig för att framkalla favoriten i deras ögon. Det märkte jag idag. ( Dom åkte till Umeå för att se min lillebror spela fotboll, på MIN födelsedag) men jag är inte bitter. Så jag föddes in i en familj, med 2 päron och 3 syskon. En väldigt fin familj må jag säga. 

 

Sen när jag lärde mig att gå, eller iallafall stapla fram. Så utvecklade jag ett behag eller ett sug om man säger så. Suget var att slå skallen i allt som fanns. Ja, det finns videobevis där min panna är blå. Jag hade tydligen ramlar och slagit huvudet på ett bord. Det var nog inte första gången heller. Men så småningom fick jag ordning på fötterna och fallen samt skallebangen försvann allteftersom. Jag hade många leksaker, framförallt Transformers, Turtles och jag diggade även fotboll. Men jag tror jag hittade åt den bästa leksaken vid 2 års ålder. Snoppen. Med den kan man pissa med...kanske inte skulle ha skrivit det där. Men jag hade lovat höjdpunkter. Och att hitta åt Mr. Weenie. Ja, det var en höjdpunkt. Iallafall in my book.

 

Fotboll, ah denna sport. Jag har alltid älskat den. Jag kom ihåg när jag spelade i knatte varje söndag (tror jag). Det var tider. Man hade kondis, man fick saft och som avslutning fick man godis. Inga bekymmer, inga krav. Utan bara lek och massa föräldrar som stod och var bakis och låtsades att vara intresserad. ( Det var säkert så). 

Det var när jag spelade Knatte som jag träffade många av mina kompisar. Så det har varit guld värd.

 

Jag minns inte alltför mycket av när jag började skolan och vad vi gjorde. Men jag minns att jag tyckte det var skoj. Det var mycket lek, mycket springande och många kompisar. Vet inte om jag kan skriva så mycket om min skolstart. Har ni nå minne, så får ni gärna kommentera. 

 

 

10-20 års ålder:  Mellanstadiet. Åh, jag minns att det var disco, och det var mer läxor och det var högre tempo. Det var fotboll på rasterna, det var rädsla att bli snöbadad av killar i högstadiet. Mellanstadiet var en skolperiod som inte gav så mycket. Det var som en resa man var tvungen att uppleva, men man minns inte så mycket av den. Typ som Star Wars- filmerna. Fast utan alla usla lines och konstiga scener. Därför hoppar jag över till när jag började i årskurs 7. Det var starten på livet. Det var nu man skulle utvecklas och få se vad som skulle hända med en i livet. Hur man skulle bli. Det började med att våran lärare sa att vi skulle delas upp i 3 klasser. 7A, 7B och 7C. Det var för att massa nya elever från Rökå, Adak och Kriberg skulle gå på Nilaskolan. Jag hamnade i bästa klassen 7A. Och våra elever som dök upp från andra byar, var verkligen sköna. En som uttryckte sig med ordet "HEJDLÖST" rätt ofta. Ja, man kan säga att han hördes nästan hela tiden. En annan höll världens bästa redovisning om kaktusar. Otroligt intressant. Det finns tydligen runda och avlånga kaktusar. ( Det ni!) . Dom två är jag oerhört tacksam över att jag fick gå i samma klass med, och jag är glad att vi är så nära vänner än idag. Även om vi inte ses allt för ofta. Men som sagt, alla i klass 7A ska ha en eloge för hur ni är och var. Ni gjorde min skolgång otrolig skön och lättsam. Årskurs 7 var en rolig tid. Man fick hår på leksaken (Mr. Weenie) hår under armarna. Och jag hade även hår på skallen. Även om jag såg att det hängde löst,så att säga...

 

Årskurs 8, kan man säga var en transportsträcka till den rafflande avslutning på högstadiet. Nämligen årskurs 9. I årskurs 9 hände det många saker. Kondisen försvann, håret började avta, jag utvecklade cola-mage, jag lyssnade på Limp Bizkit ( inte stolt) , jag tyckte att Pearl Harbour var en bra film och jag kommer fortfarande ihåg min polares kaktusredovisning. Det som jag minns rejält från årskurs 9, var att jag fick glasögon. Som tydlgen var en onödig utgift. För jag ser inte så dåligt (Sorry morsfars för att ni var tvungen att betala). Sen en annan sak som hände när man gick i nian, var ju att man fick köra moped. Fattar ni vad coolt? Man kunde köra till Kriberg och hälsa på mina kompisar, jag kunde köra till Statoil och köpa godis och hyra filmer. Man kunde köra i princip överallt. Man kände sig odödlig på vägen. Det fick jag äta upp. Jag krockade med min moped...med en bil. Jag flög, landade i ett dike,med en tappad sko, som låg uppe på en kulle med min sock i skon. (hur fan gick det till?) Men oroa er inte. Jag hade tur, jag hade riktigt ont i benet och några skrapsår samt en liten men intensiv chock, och så fick jag en notis i norran. Det stod inte mitt namn. Men jag visst ju att det var jag. Jag fick vara hemma från skolan i 2 dagar. Dom ägnade jag till att se The Green Mile, 2 gånger tror jag. Äta lite godis och bli uppassad. Dagen när jag kom till skolan fick jag många blickar mot mig. Först tänkte jag "Wow,jag måste ha slagit i snygg-trädet när jag krockade" Men sen kom jag på att det kanske bara var blickar för att se om jag hade fått nå men i livet. Eller bara att dom ville kolla in kändisen från norran. Vad vet jag? Det började närma sig sommarlov.  Oj, oj, oj! Det var nu det skulle hända. Man skulle ta examen från högstadiet. Man skulle välja vad man skulle gå på gymnasiet. Man skulle bli nåt. Jag valde Samhällsvetenskapliga linjen i Arvidsjaur. Missförstå mig inte. Jag är glad att jag valde den linjen, för jag var lite orolig hur klassen i Arvidsjaur skulle vara ( jag har skrivit om det förut). Men som ni vet, så var det en grym klass och jag ångrar inte mitt val. Så tack klassen i Arvidsjaur för att ni gjorde så att jag inte behlvde vara orolig nångång uder gymnasietiden. En riktigt bra klass och en riktigt frän tid. I gymnasiet hände mycket. Jag tappade kondition, håret började försvinna och jag skaffade mig körkort. Ah, det var en riktigt rolig tid, som jag lätt hade velat göra om. Men jag är ju inte Billy Madison ( Ni, som har sett den vet vad jag menar. Otroligt dålig film...). Men som sagt, det var en härlig tid med massa nya och sköna människor.

 

20-28: Ja, det som har hänt är att jag har arbetat på massa olika jobb. Tjänat pengar, köpt filmer and so on, and so on. Jag har upplevt många bra filmer tex 28 dagar senare, Sagan om Ringen, The Dark Knigt. Jag har upplevt usla filmer tex Spiderman 3, Snow White and The Huntsman och Fantastic 4. Men det är bra att uppleva usla saker. För då uppskattar man dom grymma sakerna mer. Jag har utvecklat en mix av cola/öl-mage, utvecklat skallighet, tappade otroligt mycket kondis och även ett beroende av Wännemenyer. Jag har haft mina ups och mina downs. Jag har skrattat, jag har gråtit. Jag har lyckats hålla kontakt med många av mina gamla vänner, jag har skaffat nya sköna kompisar, jag har en otroligt fin familj, jag har blivit morbror till 2 härliga flickor, jag har skaffat egen lägenhet, jag har skaffat bil, jag har blivit mer bekväm med mig själv, jag har blivit mer framåt (kan bli bättre) , jag har skaffat bil, jag har skaffat blogg, jag har skaffat drrömmar. Och nu 5 juni 2013, är Johan "Karl-Erik, Wänne" Stenlund 28 år gammal. Lite mindre hår, en rygg som är så sne att snett blir rakt, en wännemeny-mage som inte går att träna bort. Men jag är fortfarande killen med drömmar. Och jag håller på med nåt nu,som kommer ta tid. Men får jag det klart, så hoppas jag och tror att jag kommer att synas längre fram. Och vad det är, ja det hoppas jag att ni kommer att märka.

 

 

Som avslutning vill jag än en gång tacka för gratulationerna jag har fått. Det värmer som sagt otroligt mycket. 

 

Well, nu blire nån grym serie och sen sängen. För face it. Jag är gammal och jag behöver sova ut. 

 

Tada!